Andrey

Det råder lite Rysslandsfeber på redaktionen. I fallet med herr Eriksson beror det sannolikt på hans resa till Moskva, och barndomsminnen. I mitt fall beror det, något mer tragiskt, på ett långt och passionerat missbruk av journalfilmer och dokumentärer om andra världskriget.

1980 OS i Moskva, Bruzze fem år tittar på TV där en läktare av soldater håller upp skyltar som skapar en gigantisk rörlig tavla av en björn som gråter för att spelen är över. Och så ryska nationalsången på det, levererat av en manskör byggd på armeringsjärn och testosteron med röster som kan blåsa ut hjärnceller av hänförelse på en femåring. På den vägen är det.

Så jag kontaktade Andrey, en rysk konstnär för lite illustrationer till nästa nummer. Han blev så peppad på idén att han skapade ett omslag på hur han tycker tidningen borde se ut. Jag hade nog inte varit helt omöjlig att övertala. Det blir dock ett mer konventionellt omslag.

Nu, pansarkryssaren Potemkin och en dos vemod.

/Bruz

Vad gör de i Ryssland?

Varifrån kommer egentligen arméerna av ryska mördarrobotar?

Ryssland, Vitryssland och Ukraina håller hela Europa gisslan när det kommer till internationella mästerskap i Muay thai. Lägger man till några andra forna sovjetstater som Kazhakstan och Uzbekistan blir dominansen ännu starkare. Det kommer fruktansvärt många bra boxare från de länderna.

 

Jag bodde i Moskva som barn, från att jag var åtta till elva år, och förra veckan var jag på återbesök. Passade på att sticka ut till en muay thai-klubb i stans södra delar, spionera och snacka om träning. Reportage i ett kommande nummer av Fighter. När man möter Ryssarna på turneringar är de ofta ganska laid back, jämfört med många andra kulturer vars boxare är kaxigare, gapigare och mer fientliga. Ryssarna kanske inte är översvallande vänliga, men för det mesta väldigt sportsliga och raka. Ingenting är någon big deal med dem, det är ett pragmatiskt och lite cyniskt folk, med mycket grov humor. I ringen är de tuffingar förstås, och välskolade. Inte så fancy, men rationella, effektiva, med tydliga influenser från amatörboxning och med järnfysik. Finnarna är lite likadana, i alla fall i thaiboxningsringen. Träningen jag såg i Moskva speglade ryssarnas attityd så som jag uppfattat den tidigare, där var inga wannabegangsters eller hårdingar, de tränade på en gigantisk idrottsanläggning och allt var mycket idrottsbetonat. Det var ganska unga killar som tränade, inga tjejer. Somliga med ganska dålig teknik, vissa riktigt bra, ryska mästare, juniorvärldsmästare, proffs mm. Träningen var oerhört metodisk och höll högt tempo. Ingenting, inte ens sparring med armbågar utan skydd och full kontakt var en big deal. Ryssar i ett nötskal.

 

Moskva hade förändrats otroligt mycket sedan 80-talet, då det ju fortfarande var Sovjetunionens huvudstad. Då bestod staden av gigantiska hus, gigantiska gator med fullständigt obegriplig trafik av de ruttnaste tänkbara bilar. I varje gathörn tycktes Lenin, hammare och skäror och milismän stå på lur, och vanligt folk strök längs gatorna med skrämd uppsyn. På sin vakt, rädda att göra fel. I dag är Moskva mer som vilken annan internationell storstad som helst, trafiken är förstås fortfarande långt bortom vansinnets gräns, men bilarna är nya. Det finns affärer, fik, restauranger och mördande reklam. Det är nu acceptabelt att flanera, kolla i affärer, använda mobiltelefon och slappna av lite grann. Lenin finns kvar, både till allmän beskådan som mumie i sitt mausoleum, och som stolt härförare av folket i svart metall på Leninskij Prospekt. Hans närvaro är dock betydligt nedtonad, nu är han nog mer som en historisk figur än en landsfader, men för många gamlingar är han fortfarande ett helgon. Gamla KGB:s högkvarter, det hatade, fruktade Ljubljanka, står kvar, och för säkerhets skull har man också behållt hammare, skäror, galler för fönstren, kameror och den gigantiska stålport där fångtransporter kör direkt in i huset. Två gånger om dagen stängs trafiken i det redan överbelastade systemet av helt, när Putin och Medjedev åker till och från jobbet i sina svarta merschor.

 

Så nu är man tillbaka i gamla Götet. Luften utanför min lägenhet, som tidigare brukade kännas som att andas rök känns nu som en blomsterdoftande skogsbris. Till och mer oväsendet från trafiken känns överkomligt. I dag har jag plöjt mail och orienterat mig igen, två veckor tills nästa tidning skall vara klappad och klar.

 

//Anders Eriksson

Viva la kampsport!

Fick nya numret av Fighter Magazine levererad till Camp 414 genom vardagsrumsfönstret av Bruzze igår kväll.

Intervjun med August blev - stor. Herr Wallén var oerhört öppen under det över tre timmar långa samtalet som senare blev till text i tidningen. Sexton fulla sidor blev till fjorton, slutligen bantad och redigerad till en greppbar men uttömmande intervju.

Tidigare har jag inte förstått vidden av vad August och gänget faktiskt gjort för kampsporten i Sverige. Hur han och så många människor kämpat både högt och lågt för att du och jag ska få hålla på med det vi älskar. Jag har ovetande om historien tränat glatt och blåögt på klubben och aldrig funderat över att det kunde varit Ringholms inskränkta lag som istället trätt i kraft den där dagen. Hemska tanke.

Så, tack alla ni kampsportsrebeller som var med och drev på och slet arslet av er för oss alla. Ni som brinner för vår sak och genom idogt arbete fått de "nya” kampsporterna accepterade i Sverige.

Tack för revolutionen!

/Felicia