Vad gör de i Ryssland?

Varifrån kommer egentligen arméerna av ryska mördarrobotar?

Ryssland, Vitryssland och Ukraina håller hela Europa gisslan när det kommer till internationella mästerskap i Muay thai. Lägger man till några andra forna sovjetstater som Kazhakstan och Uzbekistan blir dominansen ännu starkare. Det kommer fruktansvärt många bra boxare från de länderna.

 

Jag bodde i Moskva som barn, från att jag var åtta till elva år, och förra veckan var jag på återbesök. Passade på att sticka ut till en muay thai-klubb i stans södra delar, spionera och snacka om träning. Reportage i ett kommande nummer av Fighter. När man möter Ryssarna på turneringar är de ofta ganska laid back, jämfört med många andra kulturer vars boxare är kaxigare, gapigare och mer fientliga. Ryssarna kanske inte är översvallande vänliga, men för det mesta väldigt sportsliga och raka. Ingenting är någon big deal med dem, det är ett pragmatiskt och lite cyniskt folk, med mycket grov humor. I ringen är de tuffingar förstås, och välskolade. Inte så fancy, men rationella, effektiva, med tydliga influenser från amatörboxning och med järnfysik. Finnarna är lite likadana, i alla fall i thaiboxningsringen. Träningen jag såg i Moskva speglade ryssarnas attityd så som jag uppfattat den tidigare, där var inga wannabegangsters eller hårdingar, de tränade på en gigantisk idrottsanläggning och allt var mycket idrottsbetonat. Det var ganska unga killar som tränade, inga tjejer. Somliga med ganska dålig teknik, vissa riktigt bra, ryska mästare, juniorvärldsmästare, proffs mm. Träningen var oerhört metodisk och höll högt tempo. Ingenting, inte ens sparring med armbågar utan skydd och full kontakt var en big deal. Ryssar i ett nötskal.

 

Moskva hade förändrats otroligt mycket sedan 80-talet, då det ju fortfarande var Sovjetunionens huvudstad. Då bestod staden av gigantiska hus, gigantiska gator med fullständigt obegriplig trafik av de ruttnaste tänkbara bilar. I varje gathörn tycktes Lenin, hammare och skäror och milismän stå på lur, och vanligt folk strök längs gatorna med skrämd uppsyn. På sin vakt, rädda att göra fel. I dag är Moskva mer som vilken annan internationell storstad som helst, trafiken är förstås fortfarande långt bortom vansinnets gräns, men bilarna är nya. Det finns affärer, fik, restauranger och mördande reklam. Det är nu acceptabelt att flanera, kolla i affärer, använda mobiltelefon och slappna av lite grann. Lenin finns kvar, både till allmän beskådan som mumie i sitt mausoleum, och som stolt härförare av folket i svart metall på Leninskij Prospekt. Hans närvaro är dock betydligt nedtonad, nu är han nog mer som en historisk figur än en landsfader, men för många gamlingar är han fortfarande ett helgon. Gamla KGB:s högkvarter, det hatade, fruktade Ljubljanka, står kvar, och för säkerhets skull har man också behållt hammare, skäror, galler för fönstren, kameror och den gigantiska stålport där fångtransporter kör direkt in i huset. Två gånger om dagen stängs trafiken i det redan överbelastade systemet av helt, när Putin och Medjedev åker till och från jobbet i sina svarta merschor.

 

Så nu är man tillbaka i gamla Götet. Luften utanför min lägenhet, som tidigare brukade kännas som att andas rök känns nu som en blomsterdoftande skogsbris. Till och mer oväsendet från trafiken känns överkomligt. I dag har jag plöjt mail och orienterat mig igen, två veckor tills nästa tidning skall vara klappad och klar.

 

//Anders Eriksson