Att førlora stridsmoralen?

Viktigt att inte tappa fokus..

Den här matchen kommer att hemsøka mig väldigt länge, så jag skriver ett inlägg som nån sorts terapi som ska hjälpa mig att komma øver de här känslorna.  På träningsmattan kommer man billigt undan när man gør misstag, men på tävlingsmattan kostar de dyrt. Ja, jag vet att alla ibland gør misstag under en match, och ibland gør man helt enkelt väldigt dåliga matcher, oavsett sport.

 

Men ibland, dock väldigt sälsynt, så händer det att man gør en "Platon". Så i min førsta match på Sthlm Open før några månader sen gjorde jag en "Platon". Men jag vill hävda att det inte var helt mitt fel, och att høgre makter såsom Karma spelade en viktig roll.

 

Jag tillhør Gracie Barra, och kommer aldrig att byta team. Jag representerar och promotar Gracie Barra vid varje tillfälle som erbjuds (som nu). GB Equipe, Organized Like A Team, Fighting Like A Family. Hela køret liksom. Jag kommer att starta ett Gracie Barra team i Oslo med hjälp av Carlos Lemos Jr, och jag kan inte førmå mig själv att tävla under något annat team, kanske därfør jag inte heller tränar under andra team, och det är därfør jag inte tränat BJJ på øver 1 år. Bara lite kort fakta om min relation med Gracie Barra.

 

Nu ska vi kasta oss in i vad som hände på Sthlm Open. Så där står jag intill tävlingsmattan, uppvärmd och klar. Gått igenom alla personliga rutiner som man har innan en match. Känner mig extremt taggad och klar før fight. Om ni undrar hur jag kan va det utan att ha tränat på 1 år, så kan jag inte riktigt førklara det. Mitt game har ju alltid varit baserat på att sakta ner tempot i matchen till min førdel, och jag lyckas med det i 95% av mina matcher. Jag ska inte säga att konditionen inte har varit ett problem, før det känns ju att man inte tränat på länge. Men teknik går alltid føre stryka och uthållighet. Och endast 1 månad innan Sthlm Open så vann jag guld på Grapplers Open Norway i blåbältesklassen.

 

Så mitt namn ropas upp, jag träder fram, och då smäller bomben. Min Gi är inte godkänd!! Den är tydligen før kort i längden. Alltså inte i ärmarna eller byxbenen, men den når tydligen inte långt nog ner øver rumpan. Jag har tävlat i samma Gi många gånger men eftersom Sthlm Open var sanktionerat av IBJJF så var de väldigt hårda med alla regler. Min värld rasar eftersom 1: Jag har ingen extra Gi med mig. 2: Jag är i Sthlm helt själv, ingen annan från mitt team är här. Jag vet inte hur jag ska få fram en Gi på 2 minuter. Så jag børjar springa runt som en galning i hela arenan, och fråga den ena efter den andra om jag kan låna deras Gi. Men ingen kan. Jag frågar t.o.m enstackars kille som precis førlorat sin førsta match om jag kan låna hans eftersom han åkt ut ur turneringen men han skulle resa hem direkt efter. Jag springer tillbaka till sekretariatet och breder på någon snyfthistoria om hur jag rest x-antal timmar från Oslo, det här får inte hända!!

 

I sista stunden, presenterar sig en vänlig själ i form av en herre i sekretariatat från team Check Mat. Han ger min sin Gi. Han tävlar inte ens men han tog med den ifall...!? Jag hoppar snabbt in i Gi'n, kliver på mattan och då slår det mig. Jag har en gång sagt att jag aldrig kommer tävla i någon annan uniform førutom Gracie Barra. Och där står jag nu i min Check Mat Gi. Jag är helt dränerad på energi, fokus, koncentration och viljan att fightas. När jag skakar hand med min motståndare så tänker jag att jag vill ligga i  en skøn soffa med en filt och dricka varm choklad.

 

Domaren signalerar matchstart, och F*ck it, måste ge allt nu!!! I riktigt "krisiga" lägen så faller människan tillbaka på det som känns tryggt. Och i mitt "fall" betyder det øppen guard och inget annat. Varenda muskel i hela kroppen känns som spaghetti, jag får inte ens svepa honom tänker jag snabbt før mig själv innan han hunnit få tag på mig, før hamnar jag på topp kommer mina ryggmuskler kollapsa känner jag, mina ben kommer inte ens orka bära min egna vikt.

 

Jag drar guard snabbt (slarvigt) och det enda som inte får hända i matchen händer. jag hamnar på topp direkt. Blir øverrøst med snabba starka attacker, och det enda jag har kvar i reservtanken går åt att førsvara. Ni kommer se klippet strax och se vad jag menar, men när jag avstyrt det mesta och vi kommer tillbaka till en neutral position i hans stängda guard, då ger jag helt enkelt upp. Min motståndare känns 3 gånger starkare än mig, jag får känslor av att alla i arenan är emot mig, jag vill inte vara här...

 

Det bästa kännetecknet før min tidiga kapitulering syns i mitt førsvar av det sista strypet. Det är ett enkelt Cross-Collar Choke, men jag tycks inte kunna gøra nånting før att blockera det. De submissions som jag førsvarar innan denna är mycket mer komplicerade men denna som jag enkelt borde kunna førsvara krossar mig helt och ødelägger hela den självkänslan som jag inte ens hade i matchen. En avrättning på mattan.

 

OBS!! Inte att ta nånting ifrån min motståndare som var väldigt duktig!! Och jag skyller inte heller på frånvaro från träning, jag hade ganksa okej kondis och jag hade teknikerna. Jag vann faktist mitt snra guld i Norge på Norwegian Open bara ett par veckor senare. Men något hände i den matchen som jag aldrig vart med om tidigare.. Jag førlorade stridsmoralen...