Motiverad med knän som inte håller

Helgens seminarium med Franjinha och Bill var en riktig motivations boost. Det är alldeles för sällan som jag får vara ”elev” och inte behöva hålla i träningen. Att bara kunna sitta tyst och göra som man blir visad är oerhört skönt. Jag avundas ofta alla som slipper vara sin egen tränare större delen av tiden.

Det är inte ovanligt att seminarier kan bli lite för mycket av det goda. En entusiastisk och duktig instruktör kan ibland fylla ens huvud med nya tekniker långt över bristningsgränsen. I det fallet går man ifrån seminariet som en mental zombie och kommer tyvärr inte ihåg någon av de tekniker man lärt sig nästa gång man sätter foten på mattan. Jag föredrar alltid ett fåtal tekniker som jag får tillfälle att lära mig ordentligt så att jag både kommer ihåg dem och kan använda dem efter seminariet. Franjinha och Bill lyckades hålla en ganska bra balans och det blev inte allt för mycket korvstoppning. Men sex timmars seminarier(3x2) blir annars ofta för långa. Man får mycket för pengarna på bekostnad av att man glömmer det mesta.

Med nyvunnen entusiasm så inledde jag vad som är tänkt att bli en vecka med hård träning inför VM i måndags. Tyvärr så satte träningens avslutande sparring sina spår. Redan när jag klev av mattan kände jag att vänstra knäet fått mer än det klarar av. Hela natten hade jag en lätt molande smärta och i går morse kunde jag inte gå ordentligt. Knäet känns nu tjockt och svullet, framför allt inne i leden. Så resten av veckans träning känns lite tveksam. Det får nog bli lite extra rehabträning och så får jag försöka öka dosen av kondition, styrka och teknik om jag inte klarar av sparringen. För det finns ingen annan utväg, jag ska tävla på VM!

Publicerad: 2010-05-12 (12:50)    

1

Livet i 100 knyck på 70 väg...

Tiden springer iväg vilket gjort att det inte blivit något skrivet på alldeles för lång tid. De senaste två veckorna har dessutom känts extra händelserika.

Stockholm open blev inte riktigt vad jag hade hoppats på för egen del. Precis som jag misstänkte så dök inga afrikaner upp och därmed fanns ingen i min viktklass. Det fanns tydligen någon brasse i viktklassen över men han var uppenbarligen lika pålitlig som afrikanerna när det kom till att viljan att fightas. Det slutade med att det bara blev en öppen viktklass för svartbälten. Så återigen fick jag ett par viktklasser tyngre motståndare. I det här fallet Daniel Haglind som var anmäld tre viktklasser över min egen. Det är aldrig omöjligt att slå någon som är tyngre och större men ju tyngre motståndare desto svårare. Det blev förlust på poäng, ganska stort dessutom. Att förlora är riktigt trist oavsett men jag är framförallt väldigt nöjd att mina dåliga knän höll och att skadorna inte förvärrades. Något positivt går alltid att finna. Riktigt glädjande är att det som vanligt gick bra för grabbarna och tjejerna från klubben. Vi fick ändå med oss två guld, tre silver och två brons hem. Och enligt arrangören så var det på håret at vi blev tredje bästa klubb trots att vi inte var så många.

Förluster ger mig alltid blodad tand så direkt efter Stockholm open ställde jag in siktet på årets VM. Flygbiljetten är köpt, anmälningsavgiften betald och återstår gör bara hård träning. Det blir lite av en balansgång mellan att träna så hårt jag kan men samtidigt inte träna så hårt att knäna lägger av totalt. Jag har lagt upp ett program av välbeprövade knäövningar som jag utför så gott som dagligen. Samtidigt försöker jag hitta tillbaka med timing och tekniker. Inför Stockholm open kände jag mig väldigt otränad. Dålig fysisk form och med flera veckors uppehåll från sparring fick jag förlita mig på rutin. På VM är det helt otänkbart. Har man Cobrinha, Rafael Mendes, Bruno Frazatto, Mario Reis och Megaton i sin viktklass så gäller det att vara väl förberedd och se till att vara i bra form både fysisk och teknisk.

Känslan att ställa upp och få fightas med dessa herrar kan sammanfattas med ett ord, Äntligen! Att få möta de bästa känns verkligen roligt och motiverande. Dessutom är det lite extra skoj att vara förste svensk att ställa upp i svartbältenas adult klass.

Efter att i lördags ha betalt anmälningsavgiften till VM så tjuvstartade jag träningsveckan i söndags med en privatlektion med Ricardo ”Franjinha” Miller som denna vecka besöker Göteborg för att hålla seminarium 7-8 maj. Franjinha är en av de mest framgångsrika BJJ-tränarna i USA. Bill ”the grill” Cooper, Jeff Golver och Tyrone Glover tillhör hans mest framgångsrika elever och behöver ingen närmare presentation för den som är lite insatt. Privatlektionen gav mig precis vad jag önskade och jag kunde nöjt konstatera att Franjinha på många sätt påminde mig om min tränare Fernando. Under måndag förmiddag fick jag även möjligheten att rulla med Franjinha. Det var riktigt uppskattad och bra träning.

Vissa av de svartbälten jag tränat med kör på i hundra knyck utan att anpassa sig efter sin partner. Att rulla med killar som exempelvis Robert Drysdale eller Cafe Dantas som i och för sig är väldigt duktiga men inte anpassar sig så mycket efter sin partner ger inte så mycket. Att bara bli totalt överkörd av någon som är mer än tjugo kilo tyngre än en själv då det aldrig finns en sportslig chans att kompensera både för viktövertaget och den tekniska överlägsenheten på en gång ger ganska lite tillbaka. Franjinha å andra sidan är väldigt duktig på att lägga sig på en nivå nära den han rullar med vilket ger väldigt mycket. Egentligen fick jag inte några nya tips men ibland är det oerhört välbehövt att bli påmind om det man vetat länge. Sparringen fick motivationen inför VM att stiga ytterligare ett par snäpp.

Med den motivations-boosten gick träningsveckan extra bra. Lite av timingen börjar komma tillbaka och hade det inte varit för lite halsont så hade veckan så här långt varit kanon. Ikväll och imorgon är det seminarium med Franjinha på Frölunda kampsportscenter. Det ska bli intressant att se hur han lägger upp seminariet.

Publicerad: 2010-05-07 (17:18)    

0