Idiotin och okunskapen slår nya rekord!

I MMA:ns kölvatten frodas idiotin och okunskapens herrar regerar i dess förstedömme. Men så är det väl när idrott blir showbiz, och tar klivet från de idrottliga idealen där heder och ära ersätts av dollar och 15 minuter i rampljuset. Bland det dummaste jag sett på länge är dock fabricerad höghöjdsträning för MMA utövare. En egen liten höghöjdsanläggning som  spänns fast runt ansiktet och gör...ja vad händer egentligen?

Alla som hör talas om höghöjdsträning förknippar det oftast med längdskidor. Konceptet är enkelt, man tränar på en plats belängen så högt över havsnivån att lufttrycket är lägre och därmed innehäller luften lägre syrehalt. Efter en viss tids vistelse på hög höjd så anpassar sig kroppen helt enkelt efter de ändrade förhålladerna och faktorer i kroppen som påverkar syreupptag och transport av syre ut i kroppen "förbättras".  Teorin runt höghöjdsträning är att om man sedan kort innan tävling förflyttar sig till lägre höjd så kan man bibehålla den förbättrade syreupptagningen ett par dagar och dra nytta av dettta. Denna effekt avtar ganska snabbt och efter ett par dagar har kroppen anpassat sig helt till det nya luft klimatet.

Åter till MMA cirkusens bluff och båg. Man säljer alltså en gasmask för 90 dollar som bara släpper in lite luft genom ett par små hål. Detta ska alltså skapa förhållanden som liknar hög höjdsträning. Men det faktum att man skulle behöva ha på sig masken dygnet runt i ett par dagar för att få den önskade effekten finns konstigt nog inte med på företagets hemsida. Och att de typer av effekter man får framför allt främjar långdistansidrottare verkar inte heller tillräckligt relevant för att nämnas. Är det så att allt går att sälja med mördande reklam så länge man man har en doping fälld MMA utövare som affischpojke?

https://www.trainingmask.com

Bästa armlås!

/Pilo

Swedish open BJJ, en grym helg!

Förberedelserna var bra. Vi tränade hårt. Motivationen var på topp och alla var riktigt hungriga. Redan veckorna innan tävlingen visste jag att de skulle bli bra. Det blev precis så bra som jag hoppades på. Med en uppslutning på 20 anmälda deltagare från klubben så måste man vara nöjd. När majoriteten sen presterar vad som kan förväntas av dem och lite till så är glädjen total.  Nio medaljer på våra 20 deltagare är ett klart godkänt betyg.

Visst är jag själv besviken över min förlust mot Robson. Ibland är marginalerna väldigt små. Bråkdelen av en sekunds tvekan blir ibland ens fall istället för två poäng genom ett väl timeat svep. Men förlusten mot Renato som resulterade i match om tredjepris i öppna klassen är jag väldigt nöjd med. Att kunna hålla jämna steg med en så mycket större motståndare känns bra. Strategin var från början att gå in och slåss om varje moment och varje position. Två poänggivande kast på Renato som både är tyngre och rejält duktig stående kändes som en vinst. Tyvärr ville inte youtube äta filmen för att den var för läng så ni får hålla tillgodo med matchen om tredje mot Martin Johansson från Checkmat växjö istället.

Tillbaka tillslut!

Det har gått många dagar sen det skrevs en rad. Samtidigt har det inte gått en dag utan att jag tänk på att skriva. Det började med tre fullspäckade veckor då jag helt enkelt inte kunde förmå mig att få ner en endaste rad. Först var det ett välfyllt och grymt trevligt seminarium i Örebro. Systerklubben som jag alldeles för sällan besöker bjöd in mig att hålla ett helhelgsseminarium. Oavsett vem man besöker så är det alltid givande med nya miljöer som bryter de gamla vanliga tankemönstren. Jag avslutade seminariets sista dag med att rulla med alla närmare 30 deltagarna i ett sträck. Detta gjorde att jag fick kämpa med att bli av med en lättar förkylning veckan därefter för att kunna delta på BJJ förbundets fystester på bosön. Jag lyckade bli kvitt mitt halsont och kunde delta på testerna. Att få röra sig i samma miljöer som Sveriges absolut främsta idrottsmän och dessutom göra fystetser i labb kunde närmast beskrivas om en våt dröm. Jag fascineras av elitidrott, strävan att nå sitt max och vill gärna kunna räkna mig till en sådan skara. Sjukt häftigt helt enkelt.

Med hur bra än seminariet och testerna var så kan inget mäta sig med att få träffa sin genom tiderna största BJJ förebild (läs idol) Tererê. Tererê besökte mig, bodde i mitt hem och höll ett grymt uppskattat seminarium. Vägen tillbaka för honom är tuff men han har bestämt sig och det kommer bli en glädje att se honom på tävlingsmattan igen.

Tiden tryter och efter att ha svarat på en intervju via mail som blev sex sidor lång tillslut så behöver jag spara mina fingrar och tangentbordet lite så att jag snart kan skriva här på bloggen igen.

Örebro nästa...

Trots att jag fått hoppa över både gårdagen och dagen träningar til lförmån för familj och jobb så sitter den där totala motivationen kvar sen i måndags. De närmaste veckorna är nämligen späckade av saker att se fram emot. Först och främst träning på fredag. Visst, jag låter som en kalv på sitt första grönbete men just nu är träningen extra kul. Sen bär det av till Örebro där jag ska hålla i seminarium hela helgen. Satt och tänkte lite på vad jag ville visa och med all entusiasm jag bär på just nu så bara sprudlade det fram bra ideer. Så Örebro kommer att bli riktigt kul. Rycktet säger att det dessutom blir väldigt god uppslutning!

Näst helg bär det också av norrut, hela vägen till norrland. Närmare bestämt Stockholm och Bosön. Gillar norrland trots alla mygg som finns i trakterna runt dalarna. Har dock lite svårt att förstå den typ av glesbygdsmål som pratas i Stockholm. Men det blir väl så i mindre samhällen där inaveln får härja fritt. Hur som helst så ska det avverkas fystester i dagarna tre. Så trots att det inte blivit någon BJJ träning de senaste dagarna så har jag varit noga med att lyckas klämma in ett par konditions- och styrkepass. Man vill ju inte framstå som en västkusts räka när man testas i elitidrittenshögborg.

Måste också dela med mig av en revolutionerande upptäckt från blogg världen. Bilder är nyckeln till många läsare. Det är bilden folk vill åt, vad du skriver skiter de flesta fullkomligt i. Men då jag inte är blond tjej och bara kan ta en suddig bild med min iphone för att locka läsare så får jag ta till det tunga artelleriet. Helt utan relation till dagens text finner ni därför en gammal raritet från 2001. Från tävlingen Frank Shamrock invitational ser ni mej och brottaren Isaak Theodoridis från Malmö i finalen. Hur det gick har jag förträngt. Det som är spectakulärt är att jag på då lyckats väga in på -62kg (vågen stog på 61,8kg). Idag behöver jag hjälp av Anna Skipper för att klara -70. 

Energi-kick!

Dagens träning var en energibomb! Det är underbart när 45 personer träffas en måndag för att träna så att svetten sprutar. Glada miner och leenden över hela mattan. För ett par veckor sen kände jag att höstterminen kommer att bli extra bra i år. Men jag hade inte väntat mej ett sånt här gensvar redan nu. Känner mig som efter min första BJJ träning för tio år sen. Jag vill bara tillbaka till mattan så fort som möjligt, träna, träna, träna!

Att de sen på drygt ett dyng ramlat in 40 anmälningar till Tereré seminariet är helt fantastiskt det med. Jag har inte varit med om något liknande. Kul att det inte bara är jag som ser fram emot detta. Extra kul att Tereré får sånt stöd.

Over and out!

Drömmar kan förverkligas

Sommaren 2004 besökte jag Brasilien för andra gången. Målet var att träna, förbereda mig och sen göra mitt första VM. Det gick så där kan man väl säga, på VM alltså. Men första steget var taget och man måste börja någonstans. När jag väl smält förlusten så iakttog jag istället lyriskt svartbältenas framfart. Vid min sida på läktaren hade jag min vän Dave jacobs från USA gjorde ett utmärkt jobb som kommentator. Alla kända namn blev utpekade, både de jag hört förut men framför allt de jag inte kände till. Det var bland annat första gången jag hörde Andre Galvaos namn nämnas. Galvao var då brunbälte och Dave förutspådde att han skulle bli nästa toppnamn i meddleweight när han fick sitt svartbälte. Dave fick rätt. Men störst intryck gjorde Tereré. Inte nog med att han hade en hejarklack som omfattade en kvarts läktarsektion och lät mest, han regerade nere på mattorna också. Tereré hade bestämt sig för att ta en skalp, regerande tungviktsvärldsmästaren och BJJ värdens största diva Pe de Pano. Därför hade han anmält sig i tyngsta viktklassen, tre viktklasser över sin egen. Pe de Pano uteblev från VM, kanske var han rädd, det borde han i alla fall ha varit. För Tereré avslutade de tunga killarna på löpande band. Han dansade runt dem och avslutade samtliga matcher fram till finalen på med submission. I finalen var dock Fabricio Verdum strået vassare och tog hem guldet efter en vinst på poäng. Men stämningen innan matchen var magisk.

Tereré vs Werdum

Men VMs höjdpunkt var matchen i den öppna viktklassen mellan Tereré och Roger Gracie. Visst har Roger fått kämpa sig till sina vinster genom de mästerskap han vunnit men ingen har någonsin varit så nära att klappa ut Roger som Tereré. Ganska tidigt i matchen efter drygt två minuter tar Tereré rygg på Roger och kopplar en riktigt tight strypning. Hela publiken står upp och skriker, alla tror att det bara är en tidsfråga innan Roger klappar. Men på något mirakulöst sätt lyckas han ta sig loss och Tereré växlar över till ett armlås som Roger lyckas ta sig ur. Storleksskillnaden gör sig tillslut påmind och Roger avslutar matchen från mount med en strypning.

Tereré vs Roger Gracie

Redan innan VM 2004 tillhörde Tereré mina favoriter bland svartbältena på tävlingsmattan. Men efter att ha slaktat motståndare tre viktklasser över sin egen och därefter nästan strypt ut Roger så växte han till att vara den ohotade nummer ett i min bok.

På sensommaren efter Mundial 2004 åkte Tereré till USA där han bland annat besökte sin vän och min tränare Fernando Yamasaki. Jag hade då kunnat offra en arm eller ett ben för att ha chansen att vara där och träna med honom men ekonomin efter brasilienresan tillät inte det. Istället försökte jag med Fernandos hjälp få Tereré att komma till Sverige. Tyvärr rasade Tereré liv samman i samband med ett bråk på flygplanet hem till Brasilien. Han blev fängslad och åtalad i USA. Hela jiu-jitsu världen engagerade sig och samlade ihop pengar till hans rättegångskostnader. Väl hemma i Brasilien så har hans liv fram tills i år bestått av droger. Något hände i samband med den där fängelsevistelsen i USA som fick hans liv att slås i spillror. Men nu äntligen är han tillbaka och en av mina största drömmar är på väg att förverkligas. Den 3 oktober kommer han till min klubb i Göteborg för att hålla det där seminariet jag började planera för 2004.

Terere psykar Pe de pano och hela Gracie Barras hejar klack.

Rey Diogo in town

I helgen gästade svartbältet Ricardo Rey Diogo Göteborg och höll i seminarium på TK BJJ academy. Självklart tog jag chansen att se vad Rey hade att dela med sig av.

Under åren som gått har min syn på seminarier förändrats. I takt med att jag blivit lite varm i kläderna och sett det mesta så förväntar jag mig inte längre några större överraskningar när jag går på seminarier. Istället för att jaga de tekniker jag inte sett tidigare har jag börjat titta efter de jag redan kan. När någon annan delar med sig av sin version av en teknik som jag redan kan och använder få jag möjlighet att granska de positiva och negativa aspekterna med skillnaden i sättet att utföra tekniken. Resultatet blir en utvärdering som leder till en vidareutveckling av tekniken, eventuella nya detaljer kan adderas och teknikens verkningsgrad kan höjas.

Första dagen Reys seminarium var det nästan så att jag drog lite på munnen. Det var mesta vitbälten på mattan så teknikerna var ganska basic. Men det som var roligt var att nästan alla tekniker inte bara var sådana jag kan sen tidigare de var även sådana som jag själv använder frekvent när jag rullar. Jag fick med andra ord med mig en hel del nya in-puts och detaljer. Ett par riktigt bra saker faktiskt.

Dag två träffade inte mitt game lika klockrent. Då jag är liten och lätt så gillar jag att jobba från knee on the belly vilket var det som inledde dagen. Men till skillnad från föregående dag så gjorde Rey saker som jag själv normalt sett aldrig gör. Kanske på grund av att det skiljer en hel del i vikt mellan oss samtidigt som mycket var tillägnat de lägre graderade. Dagen summerades knee on the belly, passeringar från halvguard och spiderguard. När de tre timmarna var till ända satt jag med två tekniker som jag verkligen gillade. Den perfekta avslutningen var att rulla en stund med Rey. Trots sina 46 år och en ordentlig jetlag så får jag säga att det var gott om krut i gubben. En givande helg helt enkelt. Stort plus också att få hänga lite med Robson som letat sig upp till Göteborg hela vägen från Helsingborg.

Avslutningsvis. Lyd mitt råd. Ta alla chanser ni får att gå på seminarier, man sluta aldrig att lära och det finns alltid mer kunskap där ute!

A dirty shame

Brassarna är för tillfället bättre än oss på jiu-jitsu det är ingen tvekan om den saken. De är framför allt bättre än oss rent tekniskt. Mer eller mindre all teknisk utveckling sker på klubbar i Brasilien eller på väldigt brasse-dominerade klubbar i USA. Vi behöver ta oss upp till deras nivå för att hänga med och förhoppningsvis så småningom kunna vara med och påverka den tekniska utvecklingen.

Men brassar är inte bättre på allt. Vägen till framgång är inte att kopiera allt de gör. Det finns situationer då sunt förnuft borde träda in per automatik. För det är inte coolt att impregnera sin gi med hela veckans alla aromer av svett innan den tvättas. Det kanske kommer som en chock för vissa men att tvätta gin efter varje träning försämrar inte dina möjligheter att bli duktig i jiu-jitsu.

Då detta nu är klargjort så kanske man borde fundera efter anledningen till att det på vissa klubbar i Sverige är den gängse normen att använda sin gi ett par gånger, i alla fall fram tills den börjar lukta illa, innan man tvättar den. Frågan dyker upp. Brukar samma människor göra så i alla sammanhang? Skulle de gå in på ett gym och träna i samma t-shirt och byxor som de redan svettat ner två dagar i rad? Går de till jobbet i samma kläder fram till dess att de börjar lukta besvärande illa? Hur gör de när de går på dejt? Byter de skjorta efter tredje dejten.

Bortsett från att det är rent äckligt så går det säker hitta tusen anledningar till att inte återanvända sin gi. Svinkoppor, ringorm och streptokocker är tre som väger tungt. Dessutom så är inte det bästa bemötande en presumtiv ny medlem kan en trupp med svettiga, gulfärgade och illaluktande träningskläder.

Men varför bryr jag mig. Där jag tränar har alla nytvättade kläder. Annars får de sitta och titta på istället för att delta. Jo, för när man träffar folk från andra klubbar på seminarier, läger eller tävlingar vill man dela sin passion för jiu-jitsu med dem, inte ta del av deras sjukdomar och odör.

Jag har haft streptokockinfektioner som vägrat läka, jag har haft svinkoppor och jag har under utlandsresor tränat i samma gi veckovis. Inget av det har påverkat min jiu-jitsu på något positivt sätt. I Brasilien är tvätt möjligheterna mycket sämre än i Sverige och folk är fattigare och har kanske bara en gi. Men i detta land finns det tvättstugor i varje hus, många har till och med egen tvättmaskin hemma. Minst en billig extra gi har alla ganska snabbt råd med. Så gör er själva och omvärlden en tjänst, anamma det sunda förnuftet!

On your marks, get set, ready, GO!

Imorgon fylls klubben med förväntansfulla nybörjare. Höstterminen börjar officiellt, precis som vårterminen började i januari. Men just nu känns det lite speciellt. Allt känns extra roligt. Det känns precis som att det är nu allt börjar. Det är detta som jag förberett under flera år. Nu börjar resan på allvar. Och det finns en anledning till det.

De senaste två veckorna har jag haft semester men ändå jobbat för fullt. Det har varit extra många förberedelser inför denna terminsstart. Material till en tränarutbildning har nedtecknats och filmats. Utbildningen har delvis genomförts med gott resultat. En gedigen träningsplanering med en späckad kalender har upprättats. Det har också gått lite tid åt att slipa på lite annat smått och gott som ännu hålls i det fördolda. Sammanfattningsvis så har ingen termin tidigare varit lika välplanerad och genomtänkt. Trots att det är höst så är våren här. Rabatterna är gödslade och blommorna planterade. Nu återstår bara att rensa, ansa och vattna för att vi slutligen ska kunna skörda blomstrande buketter.

Lördagen gick åt för att ge klubben en fem timmar lång ansiktslyftning. Efter sommarens slapphet behövdes det verkligen. En liten men flitig skara gjorde ett kanonjobb med ett lika förträffligt resultat. Samtidigt som tomma färgburkar lämnade lokalen så fylldes jag men en ännu större iver inför terminen. Att få komma igång och träna på allvar inför höstens tävlingar, ha klubben full med nya talanger och dessutom göra det i den tillfixade lokalen…det kommer att bli en bra höst i år!

TRX i de grönskande skogarna

Passade på att göra något vettigt med min söndag. Jag släpade med familjen ner till Skene för att låta "fightermag-Marko" introducera mig för TRX-flugan. Fick en kanon start på dagen, kom iväg en kvart för sent och upptäcker stressat att det knappt finns någon bensin i bilen. Men mitt i de västgötska skogarna dyker det upp en mack ungefär samtidigt som ett svart hål böjer den linjära tiden så att vår förlorade kvart återinfinner sig och vi dyker helt plötsligt upp precis i tid utanför Spiritfightcenter.

Ni som inte känner till TRX sen tidigare kan vara lugna. Det kommer ni snart göra vare sig ni vill eller inte. På samma sätt som kettlebells blivit omåttligt populärt så spår jag att denna amerikanska trend kommer sprida sig till de flesta gym, MMA-klubbar och alla andra populära träningscenter. Men för att ge er som inte orkar googla en kort beskrivning så hänger man upp en tudelad ”nylonline-konstruktion” i taken, dörrkarmen, en trädgren, fotbollsmål eller lekställning. Genom att greppa med händerna eller trä fötterna kan man sedan med sin kropp justera belastningen i diverse kroppsövningar som på ett utmärkt sätt låter hela kroppen jobba.

Marko gick igenom fler grundövningar än min stackars överbelastade hjärna klarar av att komma ihåg. Vilket snarast bör tolkas som att Marko höll i ett riktigt bra och noga avvägt pass. Efter den inledande instruktionen fick vi jobba oss igenom ett 20 minuters pass. Träningspassen är inte längre än så och ändå får kroppen precis vad den behöver. Den viktigaste delen av kroppen i all form av kampsports träningen, bålen, fick sig en rejäl portion träning. Så om du inte bara bryr dig om utseendet på bröst och bringa utan är mer intresserad av att bli stark kan det vara något för dig.

Nackdelen är att kilopriset är högt, två tusingar per 800 gram. Det är en del pengar men samtidigt inte mycket mer än vad vissa utan tvekan slösar på annat betydligt mer onyttigt och oanvändbart. Tar du dig tid och använder din TRX så kan du absolut få valuta för pengarna. Du får ändå något som förefaller vara en riktigt robust och hållbar träningsanordning för precis hela kroppen. Jag fick dock det glädjande beskedet redan på måndag morgon att gymmet jag tränar på håller på att fixa med TRX och en upphängning till den. Därför väntar jag nog ett tag med att köpa min egen.

Sommaren är slut...

Sommaren kan väl betraktas som slut och även om min semester inte är det riktigt än så är semestern för denna blogg slut. En oplanerad, alldeles för lång men välbehövlig semester.

Sedan hemkomsten från VM har fokus legat på att få mina knän att fungera normalt igen och att förbereda klubben inför höstens nybörjarstart. Som vanligt har det knappt märkts att det varit sommar. Mattan på klubben har varit lika full som vanligt vilket är riktigt inspirerande. Att ett gäng fick sina välförtjänade blå och lilabälten i början av sommaren har knappast bidragit till att träningsmotivationen minskat.

Jag har rört lite på mig här i Svearike. Tog chansen att träna med Västerås BJJ team när jag ändå var och besökte släkten i Västerås. Varje gång man besöker andra klubbar inser man att det är grymt bra för ens utvecklig. Tar man inte chansen får man skylla sig själv.

Sommarens stora BJJ-händelse för min egen del var ändå sommarlägret i Varberg. Det är alltid grymt kul med läger och ett läger i en så schysst sommarstad som Varberg är helt kanon. Ett par pass på förmiddagen, mat, bad under dagen och träning på kvällen. Tänk om livet kunde se ut så året runt. Lägret hade lite färre deltagare än förra året men det gjorde bara stämningen ännu mer familjär. Deltagare från bokstavligen talat hela landet gjorde även årets läger till en årlig höjdpunkt. Nästa år har Summercamp Varberg 20-års jubileum, det blir något extra.

När jag sitter här och skriver har jag en och en halv veckas semester kvar. All den tiden kommer att gå åt till att hålla i tränarutbildningar och annat skoj för att kicka igång klubbens verksamhet inför terminsstarten. Det känns lite extra motiverande nu. I maj lade vi en hel helg på klubbutveckling där vi la grunden för vad som kommer bli ett lyft för vår verksamhet. Nu är det dags att inleda arbetet med att förverkliga våra mål. Att bli framgångsrik i BJJ handlar inte bara om vad man gör på mattan - utan rätt miljö att utvecklas i kommer man ingen vart.

Mundial BJJ-VM del 4

Det har varit väldigt segt att skriva detta sista inlägg om Mundial...

Vilket beror på mitt egna katastrofala resultat. Som ni förstår är jag inte alls nöjd. Oavsett hur förutsättningarna varit med uppladdning och allt som hör där till så är jag väldigt missnöjd. Jag anser mig varar bättre än den motståndare jag mötte i min första och enda match, det kände jag tydligt under matchen. Men jag mer eller mindre gav bort initiativet och matchen då jag på vissa plan totalt tappade fokus. Visst alla gör vi missar. Man kan vara förlåtande och välja at se det ur ett förlåtande perspektiv, det var mitt första VM som svartbälte, jag hade under ganska lång tid varit skadad osv. Men själv tycker jag att min prestation inte alls var ok. Om ens motståndare den dagen var bättre så är en förlust helt i sin rätt, så upplevde jag inte att det var. Med tio års erfarenhet i bagaget och under mitt femte världsmästerskap är inte denna typ av misstag något jag tolererar. Jag kan mycket bättre än så här!

Vad jag dock lärde mig är att, jag helt klart håller den nivå som krävs för at kunna prestera som svartbälte på ett VM. Vilket trots resultatet stärker mig och gör att jag med stor revansch lust ser fram emot nästa mästerskap.

För övrigt så var VM som alltid en trevlig tillställning. Att omgiven av bekanta från världens alla hörn sitta och tillsammans kika på finalerna är en BJJ fanatikers årliga högtid. Snacka lite skit, skrocka om gamla minnen och slå vad om resultatet i den näst kommande matchen och konstatera vilka man mött, vunnit eller förlorat mot. En samling av svartbälten som denna gång inte riktigt nådde hela vägen fram, en samling som i år till största delen bestod av Tiago Alves, Abmar Barbosa, Murillo Santana och Sam Joseph(som figurerat i fightermag).

Vad som slog oss alla när vi satt där och samtalade var at det var ovanligt många matcher som lutade oavgjort och i slutändan fick avgöras av domaren. Vi spekulerade lite om det var en ren tillfällighet eller BJJ nåtte så hög nivån att man kunde förvänta sig denna typ av oavgjorda matcher i framtiden. Förhoppningsvis är så inte fallet för då har känns det som reglerna inte riktigt räcker till längre.

Redan när lottningen släpptes på internet blev det tydligt vilken viktklass som återigen är den mest prestige full att vinna. Middle weight var fylld till bristningsgränsen med potentiella världsmästare. Marcelo Garcie, Sergio Moraes, Kron Gracie, Kyron Gracie, Abmar Barbosa, Alan Finfou, Bill Cooper, Murillo Santana, Tiago Alves och så vidare.  Listan på fighters som i sitt bagage hade flertalet medaljer på stora internationella mästerskap och som var där för att ta ytterligare en var helt sjuk. Med facit i han kan jag tipsa om att försöka hitta följande matcher på youtube, Bill Cooper mot Kyron Gracie, Marcelo Garcia mot Murillo Santana, Abmar Barbosa mot Murillo Santana bara för att nämna några kanon matcher.

Roger Gracie var som vanligt imponerande. Han är en riktig ”crowd pleaser”, inleder inte sina matcher särskilt starkt och ibland ser det ut som han mött sin över man men han kommer växlar alltid upp och avslutar allt som oftast med en strypning.  Även om Roger har duktiga motståndare i sin viktklass så talas det ändå ganska mycket om hur många som undviker att möta honom och istället går upp eller ner en viktklass för att få chansen att titulera sig världsmästare. Roger tog sin tredje titel i rad i den öppna viktklassen med utan någon storslagen final då Romulo Barral som skulle mött Roger i finalen skadat sig i föregående match och inte kunde ställa upp.

VM som mästerskap får godkänt ur underhållningssynkpunkt men den egna prestationen förblir under all kritik. Nu är det nästa år som gäller….

Mundial BJJ-VM del 4

Det har varit väldigt segt att skriva detta sista inlägg om Mundial...

Vilket beror på mitt egna katastrofala resultat. Som ni förstår är jag inte alls nöjd. Oavsett hur förutsättningarna varit med uppladdning och allt som hör där till så är jag väldigt missnöjd. Jag anser mig varar bättre än den motståndare jag mötte i min första och enda match, det kände jag tydligt under matchen. Men jag mer eller mindre gav bort initiativet och matchen då jag på vissa plan totalt tappade fokus. Visst alla gör vi missar. Man kan vara förlåtande och välja at se det ur ett förlåtande perspektiv, det var mitt första VM som svartbälte, jag hade under ganska lång tid varit skadad osv. Men själv tycker jag att min prestation inte alls var ok. Om ens motståndare den dagen var bättre så är en förlust helt i sin rätt, så upplevde jag inte att det var. Med tio års erfarenhet i bagaget och under mitt femte världsmästerskap är inte denna typ av misstag något jag tolererar. Jag kan mycket bättre än så här!

Vad jag dock lärde mig är att, jag helt klart håller den nivå som krävs för at kunna prestera som svartbälte på ett VM. Vilket trots resultatet stärker mig och gör att jag med stor revansch lust ser fram emot nästa mästerskap.

För övrigt så var VM som alltid en trevlig tillställning. Att omgiven av bekanta från världens alla hörn sitta och tillsammans kika på finalerna är en BJJ fanatikers årliga högtid. Snacka lite skit, skrocka om gamla minnen och slå vad om resultatet i den näst kommande matchen och konstatera vilka man mött, vunnit eller förlorat mot. En samling av svartbälten som denna gång inte riktigt nådde hela vägen fram, en samling som i år till största delen bestod av Tiago Alves, Abmar Barbosa, Murillo Santana och Sam Joseph(som figurerat i fightermag).

Vad som slog oss alla när vi satt där och samtalade var at det var ovanligt många matcher som lutade oavgjort och i slutändan fick avgöras av domaren. Vi spekulerade lite om det var en ren tillfällighet eller BJJ nåtte så hög nivån att man kunde förvänta sig denna typ av oavgjorda matcher i framtiden. Förhoppningsvis är så inte fallet för då har känns det som reglerna inte riktigt räcker till längre.

Redan när lottningen släpptes på internet blev det tydligt vilken viktklass som återigen är den mest prestige full att vinna. Middle weight var fylld till bristningsgränsen med potentiella världsmästare. Marcelo Garcie, Sergio Moraes, Kron Gracie, Kyron Gracie, Abmar Barbosa, Alan Finfou, Bill Cooper, Murillo Santana, Tiago Alves och så vidare.  Listan på fighters som i sitt bagage hade flertalet medaljer på stora internationella mästerskap och som var där för att ta ytterligare en var helt sjuk. Med facit i han kan jag tipsa om att försöka hitta följande matcher på youtube, Bill Cooper mot Kyron Gracie, Marcelo Garcia mot Murillo Santana, Abmar Barbosa mot Murillo Santana bara för att nämna några kanon matcher.

Roger Gracie var som vanligt imponerande. Han är en riktig ”crowd pleaser”, inleder inte sina matcher särskilt starkt och ibland ser det ut som han mött sin över man men han kommer växlar alltid upp och avslutar allt som oftast med en strypning.  Även om Roger har duktiga motståndare i sin viktklass så talas det ändå ganska mycket om hur många som undviker att möta honom och istället går upp eller ner en viktklass för att få chansen att titulera sig världsmästare. Roger tog sin tredje titel i rad i den öppna viktklassen med utan någon storslagen final då Romulo Barral som skulle mött Roger i finalen skadat sig i föregående match och inte kunde ställa upp.

VM som mästerskap får godkänt ur underhållningssynkpunkt men den egna prestationen förblir under all kritik. Nu är det nästa år som gäller….

Mundial BJJ-VM del 3, Brons!

I torsdags var första tävlingsdagen avklarad. Andreas och Malin som åkte med mig över atlanten har gjort sitt. Andreas som var den som inledde vann sin första match ganska stort på poäng. Men i andra matchen mötte han till min förvåning sin överman och fick klappa på en kimura. Andreas har bra fysik och rör sig dessutom som om han vore ett par viktklasser lättare än han är men hans motståndare gick till slut och vann så han var bättre denna dag.

Malin startade väldigt övertygande med att dominera och efter drygt halva tiden strypa ut sin första motståndare. Andra matchen blev väldigt jämn och Malin spenderade större delen av matchen på rygg med motståndaren i sin guard. Hon jobbade offensivt matchen igenom med både lås och svep försök. Vid två tillfällen var motståndaren på väg mot halvguard men fångades in igen. När matchen var slut stod det noll-noll och domaren gav motståndaren vinsten. Inte alls rättvist i mina ögon. Som lite plåster på såren räckte det till en bronspeng för Malin vilket hon helt klart gjort sig förtjänt av.

Idag fredag har jag inte visat mig på arenan. Istället har jag försökt att det lugnt och slappa lite på hotellet. Jag håller vikten ganska hyfsat efter att ha tagit det lugnt med maten sen vi landat i yankee-land. Men igår tog jag det lite väl lugnt med maten vilket jag försökt kompensera idag för att inte vara helt urlakad imorgon. Jag ska dock inte tävla för än 15:30 lokal tid men hade tänkt kolla vikten på morgonen för att veta exakt hur mycket jag kan äta. För övrigt känns allt som det ska, fokuserad och laddad. Har haft lite känningar idag i knäet men det ska nog inte vara någon fara. Imorgon gäller det!

Mundial BJJ-VM del 2

I måndags avverkades första BJJ-passet här i LA. Under förmiddagen besökte vi Hollywood BJJ som nyligen affilierade sig med Paragon BJJ. Klubben drivs av den inte helt okände Sean Patrick Flannery som bortsett från att han driver BJJ klubb i Hollywood, är kommentator på de senaste årens mundial dvd också är känds om skådespelaren som spelade huvudrollen i TV serien The Adventures of Young Indiana Jones. Efter att inte ha sparrats på tre veckor för att mitt knä ska få chansen att läka så kändes timeingen ganska off. Fysiskt sett är jag i hyfsad form och knäet verkar hålla men mer sparring krävs innan allt artar sig.

Efter att ha bott nere vid havet vid Marina del Rey så bytte vi i tisdags hotell för att komma närmare arenan där vi ska tävla. Detta gjorde att vi istället fick hjälp av Binh, en gammal bekant till mig, att hitta någonstans att träna. Det blev Ace jiu-jitsu som drivs av tre av Cleber Lucianos svartbälten. Efter träning där i dagarna två känns det som jag hoppats. Knäet bråkar inte och jag kände sista passet att flytet delvis var tillbaka. Under rådande förutsättningar så kan det nog inte bli så mycket bättre än så här.

Igår kom också lottningen upp IBJJF’s hemsida. Jag är inte lottad mot någon av förhandsfavoriterna och vet inte så mycket om min motståndare. Vinner jag första har jag dock Rafael Mendez i nästa match vilket kan bli väldigt kul.