Mundial BJJ-VM del 4

Det har varit väldigt segt att skriva detta sista inlägg om Mundial...

Vilket beror på mitt egna katastrofala resultat. Som ni förstår är jag inte alls nöjd. Oavsett hur förutsättningarna varit med uppladdning och allt som hör där till så är jag väldigt missnöjd. Jag anser mig varar bättre än den motståndare jag mötte i min första och enda match, det kände jag tydligt under matchen. Men jag mer eller mindre gav bort initiativet och matchen då jag på vissa plan totalt tappade fokus. Visst alla gör vi missar. Man kan vara förlåtande och välja at se det ur ett förlåtande perspektiv, det var mitt första VM som svartbälte, jag hade under ganska lång tid varit skadad osv. Men själv tycker jag att min prestation inte alls var ok. Om ens motståndare den dagen var bättre så är en förlust helt i sin rätt, så upplevde jag inte att det var. Med tio års erfarenhet i bagaget och under mitt femte världsmästerskap är inte denna typ av misstag något jag tolererar. Jag kan mycket bättre än så här!

Vad jag dock lärde mig är att, jag helt klart håller den nivå som krävs för at kunna prestera som svartbälte på ett VM. Vilket trots resultatet stärker mig och gör att jag med stor revansch lust ser fram emot nästa mästerskap.

För övrigt så var VM som alltid en trevlig tillställning. Att omgiven av bekanta från världens alla hörn sitta och tillsammans kika på finalerna är en BJJ fanatikers årliga högtid. Snacka lite skit, skrocka om gamla minnen och slå vad om resultatet i den näst kommande matchen och konstatera vilka man mött, vunnit eller förlorat mot. En samling av svartbälten som denna gång inte riktigt nådde hela vägen fram, en samling som i år till största delen bestod av Tiago Alves, Abmar Barbosa, Murillo Santana och Sam Joseph(som figurerat i fightermag).

Vad som slog oss alla när vi satt där och samtalade var at det var ovanligt många matcher som lutade oavgjort och i slutändan fick avgöras av domaren. Vi spekulerade lite om det var en ren tillfällighet eller BJJ nåtte så hög nivån att man kunde förvänta sig denna typ av oavgjorda matcher i framtiden. Förhoppningsvis är så inte fallet för då har känns det som reglerna inte riktigt räcker till längre.

Redan när lottningen släpptes på internet blev det tydligt vilken viktklass som återigen är den mest prestige full att vinna. Middle weight var fylld till bristningsgränsen med potentiella världsmästare. Marcelo Garcie, Sergio Moraes, Kron Gracie, Kyron Gracie, Abmar Barbosa, Alan Finfou, Bill Cooper, Murillo Santana, Tiago Alves och så vidare.  Listan på fighters som i sitt bagage hade flertalet medaljer på stora internationella mästerskap och som var där för att ta ytterligare en var helt sjuk. Med facit i han kan jag tipsa om att försöka hitta följande matcher på youtube, Bill Cooper mot Kyron Gracie, Marcelo Garcia mot Murillo Santana, Abmar Barbosa mot Murillo Santana bara för att nämna några kanon matcher.

Roger Gracie var som vanligt imponerande. Han är en riktig ”crowd pleaser”, inleder inte sina matcher särskilt starkt och ibland ser det ut som han mött sin över man men han kommer växlar alltid upp och avslutar allt som oftast med en strypning.  Även om Roger har duktiga motståndare i sin viktklass så talas det ändå ganska mycket om hur många som undviker att möta honom och istället går upp eller ner en viktklass för att få chansen att titulera sig världsmästare. Roger tog sin tredje titel i rad i den öppna viktklassen med utan någon storslagen final då Romulo Barral som skulle mött Roger i finalen skadat sig i föregående match och inte kunde ställa upp.

VM som mästerskap får godkänt ur underhållningssynkpunkt men den egna prestationen förblir under all kritik. Nu är det nästa år som gäller….