Motiverad med knän som inte håller

Helgens seminarium med Franjinha och Bill var en riktig motivations boost. Det är alldeles för sällan som jag får vara ”elev” och inte behöva hålla i träningen. Att bara kunna sitta tyst och göra som man blir visad är oerhört skönt. Jag avundas ofta alla som slipper vara sin egen tränare större delen av tiden.

 

Det är inte ovanligt att seminarier kan bli lite för mycket av det goda. En entusiastisk och duktig instruktör kan ibland fylla ens huvud med nya tekniker långt över bristningsgränsen. I det fallet går man ifrån seminariet som en mental zombie och kommer tyvärr inte ihåg någon av de tekniker man lärt sig nästa gång man sätter foten på mattan. Jag föredrar alltid ett fåtal tekniker som jag får tillfälle att lära mig ordentligt så att jag både kommer ihåg dem och kan använda dem efter seminariet. Franjinha och Bill lyckades hålla en ganska bra balans och det blev inte allt för mycket korvstoppning. Men sex timmars seminarier(3x2) blir annars ofta för långa. Man får mycket för pengarna på bekostnad av att man glömmer det mesta.

 

Med nyvunnen entusiasm så inledde jag vad som är tänkt att bli en vecka med hård träning inför VM i måndags. Tyvärr så satte träningens avslutande sparring sina spår. Redan när jag klev av mattan kände jag att vänstra knäet fått mer än det klarar av. Hela natten hade jag en lätt molande smärta och i går morse kunde jag inte gå ordentligt. Knäet känns nu tjockt och svullet, framför allt inne i leden. Så resten av veckans träning känns lite tveksam. Det får nog bli lite extra rehabträning och så får jag försöka öka dosen av kondition, styrka och teknik om jag inte klarar av sparringen. För det finns ingen annan utväg, jag ska tävla på VM!