Bosatt i Göteborg
Registrerad
2002-03-24 (00:00)
Senast online
2010-07-09 (22:58)
Denna blogg innehåller
26 inlägg och
40 kommentar(er)!
Pilo´s BLOGG (15024 klick)
Mundial BJJ-VM del 4
Det har varit väldigt segt att skriva detta sista inlägg om Mundial...
Vilket beror på mitt egna katastrofala resultat. Som ni förstår är jag inte alls nöjd. Oavsett hur förutsättningarna varit med uppladdning och allt som hör där till så är jag väldigt missnöjd. Jag anser mig varar bättre än den motståndare jag mötte i min första och enda match, det kände jag tydligt under matchen. Men jag mer eller mindre gav bort initiativet och matchen då jag på vissa plan totalt tappade fokus. Visst alla gör vi missar. Man kan vara förlåtande och välja at se det ur ett förlåtande perspektiv, det var mitt första VM som svartbälte, jag hade under ganska lång tid varit skadad osv. Men själv tycker jag att min prestation inte alls var ok. Om ens motståndare den dagen var bättre så är en förlust helt i sin rätt, så upplevde jag inte att det var. Med tio års erfarenhet i bagaget och under mitt femte världsmästerskap är inte denna typ av misstag något jag tolererar. Jag kan mycket bättre än så här!
Vad jag dock lärde mig är att, jag helt klart håller den nivå som krävs för at kunna prestera som svartbälte på ett VM. Vilket trots resultatet stärker mig och gör att jag med stor revansch lust ser fram emot nästa mästerskap.
För övrigt så var VM som alltid en trevlig tillställning. Att omgiven av bekanta från världens alla hörn sitta och tillsammans kika på finalerna är en BJJ fanatikers årliga högtid. Snacka lite skit, skrocka om gamla minnen och slå vad om resultatet i den näst kommande matchen och konstatera vilka man mött, vunnit eller förlorat mot. En samling av svartbälten som denna gång inte riktigt nådde hela vägen fram, en samling som i år till största delen bestod av Tiago Alves, Abmar Barbosa, Murillo Santana och Sam Joseph(som figurerat i fightermag).
Vad som slog oss alla när vi satt där och samtalade var at det var ovanligt många matcher som lutade oavgjort och i slutändan fick avgöras av domaren. Vi spekulerade lite om det var en ren tillfällighet eller BJJ nåtte så hög nivån att man kunde förvänta sig denna typ av oavgjorda matcher i framtiden. Förhoppningsvis är så inte fallet för då har känns det som reglerna inte riktigt räcker till längre.
Redan när lottningen släpptes på internet blev det tydligt vilken viktklass som återigen är den mest prestige full att vinna. Middle weight var fylld till bristningsgränsen med potentiella världsmästare. Marcelo Garcie, Sergio Moraes, Kron Gracie, Kyron Gracie, Abmar Barbosa, Alan Finfou, Bill Cooper, Murillo Santana, Tiago Alves och så vidare. Listan på fighters som i sitt bagage hade flertalet medaljer på stora internationella mästerskap och som var där för att ta ytterligare en var helt sjuk. Med facit i han kan jag tipsa om att försöka hitta följande matcher på youtube, Bill Cooper mot Kyron Gracie, Marcelo Garcia mot Murillo Santana, Abmar Barbosa mot Murillo Santana bara för att nämna några kanon matcher.
Roger Gracie var som vanligt imponerande. Han är en riktig ”crowd pleaser”, inleder inte sina matcher särskilt starkt och ibland ser det ut som han mött sin över man men han kommer växlar alltid upp och avslutar allt som oftast med en strypning. Även om Roger har duktiga motståndare i sin viktklass så talas det ändå ganska mycket om hur många som undviker att möta honom och istället går upp eller ner en viktklass för att få chansen att titulera sig världsmästare. Roger tog sin tredje titel i rad i den öppna viktklassen med utan någon storslagen final då Romulo Barral som skulle mött Roger i finalen skadat sig i föregående match och inte kunde ställa upp.
VM som mästerskap får godkänt ur underhållningssynkpunkt men den egna prestationen förblir under all kritik. Nu är det nästa år som gäller….
Mundial BJJ-VM del 4
Det har varit väldigt segt att skriva detta sista inlägg om Mundial...
Vilket beror på mitt egna katastrofala resultat. Som ni förstår är jag inte alls nöjd. Oavsett hur förutsättningarna varit med uppladdning och allt som hör där till så är jag väldigt missnöjd. Jag anser mig varar bättre än den motståndare jag mötte i min första och enda match, det kände jag tydligt under matchen. Men jag mer eller mindre gav bort initiativet och matchen då jag på vissa plan totalt tappade fokus. Visst alla gör vi missar. Man kan vara förlåtande och välja at se det ur ett förlåtande perspektiv, det var mitt första VM som svartbälte, jag hade under ganska lång tid varit skadad osv. Men själv tycker jag att min prestation inte alls var ok. Om ens motståndare den dagen var bättre så är en förlust helt i sin rätt, så upplevde jag inte att det var. Med tio års erfarenhet i bagaget och under mitt femte världsmästerskap är inte denna typ av misstag något jag tolererar. Jag kan mycket bättre än så här!
Vad jag dock lärde mig är att, jag helt klart håller den nivå som krävs för at kunna prestera som svartbälte på ett VM. Vilket trots resultatet stärker mig och gör att jag med stor revansch lust ser fram emot nästa mästerskap.
För övrigt så var VM som alltid en trevlig tillställning. Att omgiven av bekanta från världens alla hörn sitta och tillsammans kika på finalerna är en BJJ fanatikers årliga högtid. Snacka lite skit, skrocka om gamla minnen och slå vad om resultatet i den näst kommande matchen och konstatera vilka man mött, vunnit eller förlorat mot. En samling av svartbälten som denna gång inte riktigt nådde hela vägen fram, en samling som i år till största delen bestod av Tiago Alves, Abmar Barbosa, Murillo Santana och Sam Joseph(som figurerat i fightermag).
Vad som slog oss alla när vi satt där och samtalade var at det var ovanligt många matcher som lutade oavgjort och i slutändan fick avgöras av domaren. Vi spekulerade lite om det var en ren tillfällighet eller BJJ nåtte så hög nivån att man kunde förvänta sig denna typ av oavgjorda matcher i framtiden. Förhoppningsvis är så inte fallet för då har känns det som reglerna inte riktigt räcker till längre.
Redan när lottningen släpptes på internet blev det tydligt vilken viktklass som återigen är den mest prestige full att vinna. Middle weight var fylld till bristningsgränsen med potentiella världsmästare. Marcelo Garcie, Sergio Moraes, Kron Gracie, Kyron Gracie, Abmar Barbosa, Alan Finfou, Bill Cooper, Murillo Santana, Tiago Alves och så vidare. Listan på fighters som i sitt bagage hade flertalet medaljer på stora internationella mästerskap och som var där för att ta ytterligare en var helt sjuk. Med facit i han kan jag tipsa om att försöka hitta följande matcher på youtube, Bill Cooper mot Kyron Gracie, Marcelo Garcia mot Murillo Santana, Abmar Barbosa mot Murillo Santana bara för att nämna några kanon matcher.
Roger Gracie var som vanligt imponerande. Han är en riktig ”crowd pleaser”, inleder inte sina matcher särskilt starkt och ibland ser det ut som han mött sin över man men han kommer växlar alltid upp och avslutar allt som oftast med en strypning. Även om Roger har duktiga motståndare i sin viktklass så talas det ändå ganska mycket om hur många som undviker att möta honom och istället går upp eller ner en viktklass för att få chansen att titulera sig världsmästare. Roger tog sin tredje titel i rad i den öppna viktklassen med utan någon storslagen final då Romulo Barral som skulle mött Roger i finalen skadat sig i föregående match och inte kunde ställa upp.
VM som mästerskap får godkänt ur underhållningssynkpunkt men den egna prestationen förblir under all kritik. Nu är det nästa år som gäller….
Mundial BJJ-VM del 3, Brons!
I torsdags var första tävlingsdagen avklarad. Andreas och Malin som åkte med mig över atlanten har gjort sitt. Andreas som var den som inledde vann sin första match ganska stort på poäng. Men i andra matchen mötte han till min förvåning sin överman och fick klappa på en kimura. Andreas har bra fysik och rör sig dessutom som om han vore ett par viktklasser lättare än han är men hans motståndare gick till slut och vann så han var bättre denna dag.
Malin startade väldigt övertygande med att dominera och efter drygt halva tiden strypa ut sin första motståndare. Andra matchen blev väldigt jämn och Malin spenderade större delen av matchen på rygg med motståndaren i sin guard. Hon jobbade offensivt matchen igenom med både lås och svep försök. Vid två tillfällen var motståndaren på väg mot halvguard men fångades in igen. När matchen var slut stod det noll-noll och domaren gav motståndaren vinsten. Inte alls rättvist i mina ögon. Som lite plåster på såren räckte det till en bronspeng för Malin vilket hon helt klart gjort sig förtjänt av.
Idag fredag har jag inte visat mig på arenan. Istället har jag försökt att det lugnt och slappa lite på hotellet. Jag håller vikten ganska hyfsat efter att ha tagit det lugnt med maten sen vi landat i yankee-land. Men igår tog jag det lite väl lugnt med maten vilket jag försökt kompensera idag för att inte vara helt urlakad imorgon. Jag ska dock inte tävla för än 15:30 lokal tid men hade tänkt kolla vikten på morgonen för att veta exakt hur mycket jag kan äta. För övrigt känns allt som det ska, fokuserad och laddad. Har haft lite känningar idag i knäet men det ska nog inte vara någon fara. Imorgon gäller det!
Mundial BJJ-VM del 2
I måndags avverkades första BJJ-passet här i LA. Under förmiddagen besökte vi Hollywood BJJ som nyligen affilierade sig med Paragon BJJ. Klubben drivs av den inte helt okände Sean Patrick Flannery som bortsett från att han driver BJJ klubb i Hollywood, är kommentator på de senaste årens mundial dvd också är känds om skådespelaren som spelade huvudrollen i TV serien The Adventures of Young Indiana Jones. Efter att inte ha sparrats på tre veckor för att mitt knä ska få chansen att läka så kändes timeingen ganska off. Fysiskt sett är jag i hyfsad form och knäet verkar hålla men mer sparring krävs innan allt artar sig.
Efter att ha bott nere vid havet vid Marina del Rey så bytte vi i tisdags hotell för att komma närmare arenan där vi ska tävla. Detta gjorde att vi istället fick hjälp av Binh, en gammal bekant till mig, att hitta någonstans att träna. Det blev Ace jiu-jitsu som drivs av tre av Cleber Lucianos svartbälten. Efter träning där i dagarna två känns det som jag hoppats. Knäet bråkar inte och jag kände sista passet att flytet delvis var tillbaka. Under rådande förutsättningar så kan det nog inte bli så mycket bättre än så här.
Igår kom också lottningen upp IBJJF’s hemsida. Jag är inte lottad mot någon av förhandsfavoriterna och vet inte så mycket om min motståndare. Vinner jag första har jag dock Rafael Mendez i nästa match vilket kan bli väldigt kul.
Mundial BJJ-VM del 1
Då var man äntligen på plats i LA efter en lång flygresa med en 1-åring i knäet större delen av resan. Det finns helt klart fördelar med att ta med familjen när man ska iväg och tävla men det är helt klart svårare att vila och sova på planet. Men inte ska jag klaga grabben skötte sig super bra och lyckades charma hela planet.
Än så länge har vi hållit oss borta ifrån träningsmattan då två av tre som ska tävla fortfarande försöker läka sina skador. Mitt ena knä är fortfarande dåligt och väldigt inkonsekvent. Ena dagen så känns det bra nästa så det kast igen. Har kommit till den punkt när jag inte riktigt vet vad jag ska undvika eller vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Trots det så är jag väldigt sugen på att tävla. Det får helt enkelt bära eller brista. Sen får jag ta hand om konsekvenserna när jag kommer hem. Hela sommaren ligger ju trots allt framför mej och jag har all tid i världen att träna upp mej och slicka mina sår.
Den kompletta listan med deltagare ligger nu uppe på IBJJF’s hemsida. Min viktklass består av en ganska späckad lista med 34 deltagare däribland en lång rad kända namn. Rubens ”Cobrinha” Charles, Rafael Mendes, Ryan Hall, Mario Reis, Marcelino Freitas och Renan Borges är ett par av de namnkunniga killarna. Bland deltagarna lyckas jag i alla fall hitta två deltagare som jag mött och slagit tidigare, Tommy Malmberg från Finland som jag mött två gånger, vunnit båda och Scott DeWitt som jag också slagit på VM.
Rent generellt så känns det framför allt riktigt skoj att för femte gången tävla på VM och denna gång i den mest perstigefyllda klassen som svartbälte.
Här följer mina två tidigare matcher mot Tommy och Scott.
Bygger ett gym...
Ytterligare en dag med renovering på klubben avverkad. Slipning av spackel, tapetsering av väv, målning och den ständigt återkommande städningen. Planen var egentligen att träna lite efteråt men tiden rann iväg och plikterna i hemmet kallade. Han dock med att göra några set dips införd snickarbyxor innan jag hoppade in i duschen.
Det kommer verkligen att bli ett lyft för klubben och den egna träningen att ha ett eget litet gym i träningslokalen. Hade vi haft det tidigare så kanske jag sluppit gnälla här och på facebook över mina dåliga knän. Med lite muskler på mina stickor till ben så hade knäna nog hållit lite bättre. I vare fall om man ska tro min sjukgymnast.
Träna hårt när du är skadad!
När man är har skadade knän ska man träna extra hårt. Bänkpress, armhävningar, chins, balansboll, kettlebells, cykel, roddmaskin, sit-ups och dips. Listan av övningar man kan genomföra är alltid längre än den med saker man inte klarar av. Hur skadad man än är så finns det alltid någon frisk del av kroppen som går att träna. För varför sitta hemma och sura?
Tyvärr så går de flesta som skadat sig till läkaren. Ramlar man in på en akutmottagning och får träffa en läkare så kan man räkna med att tre saker. Få antibiotika utskriven om man vill ha det trots allt kunskap om hur sällan man egentligen borde äta det, bli rekommenderad smärtstillande eller anti-inflamatoriskt oavsett typen av skada och sist men inte minst bli ordinerad ett par veckors vila utan all form av fysisk aktivitet.
En av de första saker man får lära sig när man går den mest simpla kurs i behandling av idrottsskador är att fysisk aktivitet påskyndar läkningen. Tyvärr verkar många läkare missat denne bit under sina fem år på universitetet. Det finns studier som visar att om man tränar sitt friska ben när man har det andra gipsat efter ett benbrott så får man en muskel tillväxt även i det gipsade benet. Visst låter det sjukt, men det är dagens sanning. Vår kropp är en organism som hänger ihop inte separata delar. Tränar man och aktiverar kroppen så läker skadorna snabbare.
Nu när läkarkåren fått sig en delvis välförtjänt känga ska jag återgå till saken. Vilket var, sitt inte hemma och lipa när det går att utnyttja tiden till att träna upp andra delar som bidrar till helheten. Flera av de duktigaste utövarna jag tränat med har någon gång under sin karriär varit skadade på ett sådant sätt att de blivit begränsade i sin träning. Detta har i samtliga fall gjort att de kunnat lägga lite extra tid att utveckla saker om idag till hör deras starkaste vapen. Investerar man tiden rätt kan den med andra ord ge god avkastning.
Så dagens träning bestod för egen del av lite motionscykel, fys och en ordentlig dos teknikträning. När man har ett uppsatt mål och man börjar känna lite flyt på vägen dit så är det en skön känsla. Jag brukar ofta ha lite dåligt samvete för att jag alltid tränar lite för lite teknik. Så nu när jag har ett upplägg med tekniker att erövra och dessutom börjar komma en bit på väg så stiger motivationsbarometern ännu mer. Imorgon vankas det renovering på klubben från tidig förmiddag och sen ännu mer teknik träning. Jag kan knappt bärga mej!
Ps. Angående bilden så är den lika off-topic och ryckt ur sitt sammanhang som många av de andra bilder som publiceras på bloggarna här. Så håll till godo. En färggrann bild är alltid upplyftande.
Motiverad med knän som inte håller
Helgens seminarium med Franjinha och Bill var en riktig motivations boost. Det är alldeles för sällan som jag får vara ”elev” och inte behöva hålla i träningen. Att bara kunna sitta tyst och göra som man blir visad är oerhört skönt. Jag avundas ofta alla som slipper vara sin egen tränare större delen av tiden.
Det är inte ovanligt att seminarier kan bli lite för mycket av det goda. En entusiastisk och duktig instruktör kan ibland fylla ens huvud med nya tekniker långt över bristningsgränsen. I det fallet går man ifrån seminariet som en mental zombie och kommer tyvärr inte ihåg någon av de tekniker man lärt sig nästa gång man sätter foten på mattan. Jag föredrar alltid ett fåtal tekniker som jag får tillfälle att lära mig ordentligt så att jag både kommer ihåg dem och kan använda dem efter seminariet. Franjinha och Bill lyckades hålla en ganska bra balans och det blev inte allt för mycket korvstoppning. Men sex timmars seminarier(3x2) blir annars ofta för långa. Man får mycket för pengarna på bekostnad av att man glömmer det mesta.
Med nyvunnen entusiasm så inledde jag vad som är tänkt att bli en vecka med hård träning inför VM i måndags. Tyvärr så satte träningens avslutande sparring sina spår. Redan när jag klev av mattan kände jag att vänstra knäet fått mer än det klarar av. Hela natten hade jag en lätt molande smärta och i går morse kunde jag inte gå ordentligt. Knäet känns nu tjockt och svullet, framför allt inne i leden. Så resten av veckans träning känns lite tveksam. Det får nog bli lite extra rehabträning och så får jag försöka öka dosen av kondition, styrka och teknik om jag inte klarar av sparringen. För det finns ingen annan utväg, jag ska tävla på VM!
Livet i 100 knyck på 70 väg...
Tiden springer iväg vilket gjort att det inte blivit något skrivet på alldeles för lång tid. De senaste två veckorna har dessutom känts extra händelserika.
Stockholm open blev inte riktigt vad jag hade hoppats på för egen del. Precis som jag misstänkte så dök inga afrikaner upp och därmed fanns ingen i min viktklass. Det fanns tydligen någon brasse i viktklassen över men han var uppenbarligen lika pålitlig som afrikanerna när det kom till att viljan att fightas. Det slutade med att det bara blev en öppen viktklass för svartbälten. Så återigen fick jag ett par viktklasser tyngre motståndare. I det här fallet Daniel Haglind som var anmäld tre viktklasser över min egen. Det är aldrig omöjligt att slå någon som är tyngre och större men ju tyngre motståndare desto svårare. Det blev förlust på poäng, ganska stort dessutom. Att förlora är riktigt trist oavsett men jag är framförallt väldigt nöjd att mina dåliga knän höll och att skadorna inte förvärrades. Något positivt går alltid att finna. Riktigt glädjande är att det som vanligt gick bra för grabbarna och tjejerna från klubben. Vi fick ändå med oss två guld, tre silver och två brons hem. Och enligt arrangören så var det på håret at vi blev tredje bästa klubb trots att vi inte var så många.
Förluster ger mig alltid blodad tand så direkt efter Stockholm open ställde jag in siktet på årets VM. Flygbiljetten är köpt, anmälningsavgiften betald och återstår gör bara hård träning. Det blir lite av en balansgång mellan att träna så hårt jag kan men samtidigt inte träna så hårt att knäna lägger av totalt. Jag har lagt upp ett program av välbeprövade knäövningar som jag utför så gott som dagligen. Samtidigt försöker jag hitta tillbaka med timing och tekniker. Inför Stockholm open kände jag mig väldigt otränad. Dålig fysisk form och med flera veckors uppehåll från sparring fick jag förlita mig på rutin. På VM är det helt otänkbart. Har man Cobrinha, Rafael Mendes, Bruno Frazatto, Mario Reis och Megaton i sin viktklass så gäller det att vara väl förberedd och se till att vara i bra form både fysisk och teknisk.
Känslan att ställa upp och få fightas med dessa herrar kan sammanfattas med ett ord, Äntligen! Att få möta de bästa känns verkligen roligt och motiverande. Dessutom är det lite extra skoj att vara förste svensk att ställa upp i svartbältenas adult klass.
Efter att i lördags ha betalt anmälningsavgiften till VM så tjuvstartade jag träningsveckan i söndags med en privatlektion med Ricardo ”Franjinha” Miller som denna vecka besöker Göteborg för att hålla seminarium 7-8 maj. Franjinha är en av de mest framgångsrika BJJ-tränarna i USA. Bill ”the grill” Cooper, Jeff Golver och Tyrone Glover tillhör hans mest framgångsrika elever och behöver ingen närmare presentation för den som är lite insatt. Privatlektionen gav mig precis vad jag önskade och jag kunde nöjt konstatera att Franjinha på många sätt påminde mig om min tränare Fernando. Under måndag förmiddag fick jag även möjligheten att rulla med Franjinha. Det var riktigt uppskattad och bra träning.
Vissa av de svartbälten jag tränat med kör på i hundra knyck utan att anpassa sig efter sin partner. Att rulla med killar som exempelvis Robert Drysdale eller Cafe Dantas som i och för sig är väldigt duktiga men inte anpassar sig så mycket efter sin partner ger inte så mycket. Att bara bli totalt överkörd av någon som är mer än tjugo kilo tyngre än en själv då det aldrig finns en sportslig chans att kompensera både för viktövertaget och den tekniska överlägsenheten på en gång ger ganska lite tillbaka. Franjinha å andra sidan är väldigt duktig på att lägga sig på en nivå nära den han rullar med vilket ger väldigt mycket. Egentligen fick jag inte några nya tips men ibland är det oerhört välbehövt att bli påmind om det man vetat länge. Sparringen fick motivationen inför VM att stiga ytterligare ett par snäpp.
Med den motivations-boosten gick träningsveckan extra bra. Lite av timingen börjar komma tillbaka och hade det inte varit för lite halsont så hade veckan så här långt varit kanon. Ikväll och imorgon är det seminarium med Franjinha på Frölunda kampsportscenter. Det ska bli intressant att se hur han lägger upp seminariet.
Afrikaner i Stockholm och dåliga knän
chNär uppladdningen inför FILA VM på allvar började ta fart, vikten var som den skulle och formen började arta sig, så tog det stopp. Båda mina knän kastade in handuken. Jag har sedan drygt två år haft två identiska miniskskador, ett på vardera knä. Efter ett antal läkarbesök och magnetröntgen fick jag själv ta ställning till om eller när jag ville operera. Jag valde att försöka träna bort symptomen vilket fungerade bra. Tjugo minuter på motionscykel om dagen kombinerat med knäböj, benspark och diverse andra knäövningar gav ganska snabbt resultat. Låsningarna och smärtan försvann på båda knäna, så jag började träna på som vanligt. Samtidigt gick mitt gym kort ut och jag la ner alla knäövningar. Med facit i hand så borde jag nog fortsatt för nu står jag här med två knän som smäller när jag går och hindrar mig under sparring. Det blev inget FILA VM och jag har försökt att komma igång med knäövningarna igen. Tyvärr har det inte gett resultat ännu.
Förra veckan köpte jag trots mina dåliga knän flygbiljett till LA för att resa dit och delta på VM i juni. Om jag bara kan vara disciplinerad med min rehabträning för knäna så räknar jag med att vara i god form till dess. Första anhalt på resan dit är dock Stockholm open nu i helgen. Det är ett hyfsat gäng svartbälten anmälda och fram tills idag en hel trupp från Nigeria! Ja, jag skrev rätt. Ett svartbälte i varje viktklass från Nigeria hade anmält sig. De hade tydligen ringt till arrangören och bekräftat att de tänkte komma och tävla men man blir ju lite skeptisk. Visst den Nigerianska presidentens söner kanske har haft råd att åka och träna utomlands och därigenom fått var sitt svart bälte. Men är det inte lite otroligt att presidenten har åtta söner som alla är i olika viktklasser. Den tanke som dök upp i mitt huvud var istället fotboll. Närmare bestämt Gohia cup, världens största idrottsarrangemang. För ett par år sedan valde ett av de afrikanska lagen som deltog i turneringen att istället för att åka hem gå upp i rök. Den regniga sommaren och vinterns kyla lockade helt enkelt så mycket att man valde att skaffa sig ett nytt hem. Nu kanske jag gått och blivit fördomsfull av alla ”afrikabrev” som dimpt ner i min mailbox de senaste åren. Men det kändes ytterst tveksamt att de var några ”riktigta” svartbälten som ville testa sig på den svenska tävlingsmattan. Någon förklaring lär vi nog aldrig få för det verkar som att det stora problemet inte blev någon av tulltjänstemännen på Arlanda utan en isländsk vulkan.
För mig innebär det att jag inte har någon i min viktklass. Så som vanligt är det bara att spänna ut magen, låtsas som man biffat till sig sen sist och kliva upp en viktklass.
Här har ni listan på anmälda svartbälten.
Pilo Stylin, 70kg
Henri Ribeiro, 76kg
Cesar Pinheiro, 82,3kg
Shimon Mochizuki, 82,3kg
Daniel Haglind, 88,3kg
Daniel Stevens, 88,3kg
Leo Neves, 88,3kg
Martin Janson, 94,3kg
Alexander Rosgovas, 94,3kg
Recycled nybörjartips 4, träna långsamt och bli snabb
Entusiasmen riktigt syns i ögonen. Viljan att läras sig. Att få till tekniken så där mjukt och följsamt som man precis blivit visad. Graciöst och smidigt. Men samtidigt en vilja att visa vad man kan, att man behärskar sina rörelser lite bättre än de andra på mattan. Resultatet blir snabba rörelser i en snabbt utförd teknik. För på vilket sätt kan man bättre visa att man behärskar en teknik än att utföra den snabbt?
Det är lätt att bli för ivrig när man lär sig nya tekniker. Ofta tenderar denna iver ta sig form i att alla tekniker utförs så snabbt man bara kan. För ju snabbare desto bättre, eller? Om man bara tränat Bjj ett tag, något år eller så, är svaret oftast nej. Det är alltid svårare att utföra en teknik långsamt, dessutom ställer det högre tekniska krav på den som utför tekniken. När man gör en teknik långsamt måste man få med alla detaljer. Gör man det fort hinner man oftast inte med och missar eller hoppar över viktiga moment. Detta gör att de flesta kan gör en teknik fort men bara de som kan tekniken bra kan göra den långsamt.
Om man då börjar med att lära sig göra en teknik långsamt så lär man sig att få med alla viktiga detaljer. När man sen kan tekniken i sin helhet väl så kan man försöka öka tempot. Ofta går detta mer eller mindre friktionsfritt. För lär man sig göra en teknik långsamt först är det aldrig några problem att sen göra den snabbt. Man kan säga att man blir snabb genom att träna långsamt. Givetvis kan det bra att träna tekniker snabbt för att få till det där riktiga flytet med detta bör man vänta med tills man kan tekniken bra. Har du för bråttom så missar du detaljerna och den enda du då lurar är dig själv. Så försökt träna med kvalité, träna långsamt för att bli snabb.
Pan Jiu-Jitsu Championship LIVE!
En liten present till er som inte redan visste. Det går att gratis kolla på årets upplaga av Pan jiu-jitsu championship live på nätet. Det är budo videos som bjuder på streamen mer info finns här. http://www.budovideos.com/online/
Recycled nybörjartips 3, gripreflexer
När vi börjar träna jiu-jitsu är det som om vi föddes på nytt. En helt ny värld öppnar sig för oss och vi måste lära oss allt nytt från början precis som barn. Och precis som barn föds vi in i denna värld med medfödda reflexer. En av dessa reflexer är gripreflexen.
Gripreflexen gör att så fort vi får chansen att ta tag i något så greppar vi tag för kung och fosterland och håller kvar som om vi höll i det käraste vi har. Tyvärr är denna reflex nästan alltid till mer skada än nytta. Det är sällan vi behöver klamra oss fast i något tills armarna domnar och knogarna blir vita när vi tränar jiu-jitsu. Konstigt nog inträffar detta nästan alltid då vi som nybörjare kan få tag i en bit tyg. Beteendet går att definiera som en regel vilken lyder "går det att greppa tag i gi'n så gör jag det". Resultatet blir stumma underarmar, händer som inte längre klarar att greppa alls och en förundran över hur blå- och lilabälten kan sparra i över fem minuter utan att behöva skörda samma bittra frukt.
Utvägen på problemet finner vi inte i kroppen, vi får söka oss till vårt intellekt istället. Genom att diktera en ny regel för hur vi ska greppa, " greppa endast motståndarens gi när det finns ett syfte med att greppa just i gi'n. I annat fall greppa tag i kroppsdelen." Med denna regel i bakhuvudet under träningen så slipper vi de stumma kraftlösa underarmarna och kan istället lägga energin där den behövs bättre.
Så brottas smart, spara krafterna till de viktiga slagen och greppa gi'n i rätt lägen!
Tjejerna regerar
En av skönheterna med jiu-jitsu är att det är så personligt. En utövares jiu-jitsu utvecklas i samklang med hans/hennes fysik och personlighet. Vikt, längd och andra fysiska kännetecken avgör vilka tekniker som passar bäst och tempo, mentalitet och de mer psykiska delarna av jiu-jitsun präglas av personligheten. Min första ögon-öppnare för att det faktiskt var något speciellt med tjejer och jiu-jitsu var när jag som blå bälte första gången var i Brasilien och då rullade med Kyra Gracie. För mig var det en ovärderlig upplevelse som sedan dess präglat min syn på jiu-jitsu och vad teknik framför styrka verkligen betyder. Därför var det med stor glädje som jag lämnade måndagens träning.
Egentligen skulle jag befunnit mig i Krakow i helgen för att tävla på FILAs VM. Tyvärr satte två miniskskador, ett i vardera knä, stopp för det. Detta har resulterat i att jag inte kunnat sparra alls. Men i måndags bestämde jag mig för att jag skulle ta mig an klubbens tjejer under sparringen. De väger lite mindre och är perfekt träning om man vill köra lugnt och tekniskt. Ja, om man vill köra tekniskt i alla fall. Lugnt upptäckte jag att det inte blev.
Det var ingen nyhet för mig att tjejerna bara blir bättre och bättre i rask takt men jag blev ändå mycket positivt överraskad. Klubbens ”top dog” bland tjejerna är otvivelaktigt Lena som absolut kan räknas till det övre skiktet bland tjejerna i Sverige. Nyligen hemkommen från en veckas träning med Fernando i USA så formligen sprudlar hon av motivation och entusiasm. Dessutom så börjar hon bli riktigt jäkla duktig. Efter måndagens träning tillsammans vågar jag med säkerhet påstå att hon utan vidare skulle kunna hävda sig bland lilabältes grabbarna i samma vikt. Ger man henne utrymme så är det kört, då sitter även jag fast. Men det är inte bara Lena, i hennes fotspår följer ett gäng hungriga tjejer som är redo att fruktlöst slita en i stycken om man av misstag skulle bjuda på en lucka. Även om vissa av dem väger ungefär lika mycket som de lättaste killarna så är det väldigt annorlunda. Man får en mer koncentrerad dos av teknik och rörlighet.
Ett konstant tillskott på ett par tjejer varje termin gör att gruppen växer. Målet att på allvar få igång ett bra gäng tjejer känns på flera punkter som uppnått men det skulle vara kul om de kunde växa ännu mer till antal. För de tillför verkligen något till klubben och träningsglädjen ökar.
Recycled nybörjartips 2, kom ihåg att andas!
Inom yoga och alternativa österländska läkekonster brukar andningen ha ett viktigt funktion. För att hålla sig frisk och må väl måste man andas rätt brukar det heta. Samtidigt får det västerländska levernet sig en känga just för att vi inte andas rätt. Andas ska man göra med djupa andetag där istället för korta pustar, det är tydligen så vi västerländningar andas.
Jiu-jitsu träning är inget undantag. För att vi ska kunna röra oss avslappnat och inte förbruka en massa extra onödig energi är det viktigt att ha kontroll på vår andningen. Det behöver inte vara särskilt komplicerat, ta ett djupt andetag in genom näsan och ut igen samma väg. Att andas genom näsan är en bra metod att reglera andningen.
Med andningen vill vi syresätta kroppen och underlätta för kroppen att kunna jobba avslappnat utan att använda onödiga muskeler. Något som är väldigt vanligt är att man håller andan när man gör något tungt, exempelvis lyfter något. När vi tränar jiu-jitsu gör vi ibland många sådana ansträngningar efter varandra. Skulle vi då hålla andan varje gång vi tar i blir vi snabbt trötta.
Det enkla tipset råder alltså:
Andas lugnt in och ut genom näsan och försök kontrollera din andning. När du andas ska magen röra sig ut och in, då tar du djupa effektiva andetag. Fortsätt alltid att andas även när du anstränger dej eller när någon ligger tungt på dej.
En anledning till att det är viktigt att tänka på hur man andas är att det under stress och press lätt glöms bort. Ofta hör man coachen vid sidan om mattan ropa "Glöm inte andas!" under matcher. Tränar du på att andas rätt under träningen så behöver du förhoppningsvis inte bli påmind om det när väl nervositeten sätter in.
