Blodsmakens sötma

Den metalliska smaken sprider sig i hela munnen. Blodsmaken välkomnas samtidigt som känslan av upprymdhet sköljer över mig. Kroppen går på fullvarv, tinningarna pulserar och en feberaktig värme breder ut sig. Budskapet som basunerar ut kunde inte vara tydligare. Det här är max, du går för full, stanna nu för här är det stopp. Men organens tama försök att sno åt sig lite vila ignoreras. Huvudet vet bättre. Har man bestämt sig för minst tio så är det tio som gäller. Ingen annan utgång existerar. För att komma upp för de sista trappstegen får händernas stöd mot låren hjälpa till. När toppen väl är nådd är det bara att vända ner igen, så snabbt som möjligt. Händerna vilar på höfterna och benen darrar ben så att de nätt och jämnt klarar att bära kroppsvikten. Trappsteg för trappsteg tar jag mig ner för att kunna kasta mig upp igen. Jag gör inte tio, jag gör elva. För det finns alltid mer att ge. Det är viktigt att både kroppen och huvudet lär sig det. Därför gör man alltid minst en extra. Markera att gränsen är sprängd med råge. Precis som Ali-babas falafelvagn, alltid något extra. När trapporna upp till skansen kronan är besegrade går jag tillbaka, jogga går inte.

 

Enligt vanligt folkvett är det idioti. Varför springa upp för de brantaste trapporna man kan hitta bara för att så snabbt som möjligt jogga ner igen och göra om proceduren minst nio gånger till. Vem mår bra av det? Svaret är självklart. Alla mår skit av det. Man vill hällre dö än att fortsätta även om det endast återstår de sista tre vändorna. Det är emot all logik. Varför självmant utsätta sig för något sådant?

 

Med beundran avundas jag allt elitidrottande. Alla uppoffringar, allt slit, alla perioder av gristräning och mördarpass. Per Elofsson sprang nedsjunken till knäna över myrar med vattendunkar fästa vid sina stavar som vikter. Jag vill ta del av allt sådant, vara där, känna bördan, höra tränaren skrika att bara öka, ge allt och mer där till. Pressa mig tills smärtan sprutar ut, för att kunna pressa mig vidare igenom den. För målet ligger bortom, där smärtan ersätts av sin frånvaro, plågans ljuva belöning. Den bästa av känslor är smärtans avsaknad. Stunden då tortyren börjat avta och sakta tonar bort upphävs all pina. Efter en tur till plågoandarnas land är resan hem den största av alla njutningar. Likt när känslan från en hård spark mellan benen nästan framkallar ett leende av välbehag då lidandet ger vika och lämnar sin tillfälliga boning. När uppgiften är genomförd är det enda som återstår blodsmaken i munnen och avsaknaden av lidande. Då är njutningen total.