Information overload

Tänk dig följande scenario: På en judoklubb stiger tränaren upp på mattan, hälsar på sina elever, och börjar sedan tala. De som tränar är för scenariots skull vitbältare med någon månads träning bakom sig.

"Idag ska vi öva Seionage. Utgå från krage-ärm grepp, skjut ena armen under motståndarens arm på andra sidan. Samtidigt vrider du in ryggen mot motståndaren och böjer på benen. Därefter rätar du ut benen och lutar dig framåt. Nu kan ni seionage. Börja öva."

Min poäng är att oavsett vad Jan Björklund säger, så är inte kunskap något som överförs direkt från lärare till elev eller från internet till människa. För att förstå någonting behöver vi se det, pröva det, och fundera på det. Det är därför lärarens roll att underlätta för elevernas förståelse och inlärande. Idag tänkte jag skriva om en metod som man kan använda sig av, som utgår ifrån variationsteori, som det forskas kring i Göteborg.

För att underlätta förståelse och förtrogenhet är det bra att variera träningen, men inte bara hafsa runt med olika saker. Ett effektivt sätt är att ha en punkt man fokuserar på, och sedan variera utifrån den. Vi kan tänka oss en teknik, vilken som helst, från armbar från guard, till ett rakt slag, eller någon häftig hoppspark.

Tekniken är vårt fokus, och hålls konstant. Men vi börjar med att variera olika detaljer. I en övning fokuserar man kanske på vart man rör armarna i tekniken, för att övergå till att fokusera på höftrörelsen, till att drilla tekniken med fokus på snabbhet. Du som är mer tekniskt kunnig än jag inom din stil, kan naturligtvis tänka ut betydligt fler sätt att angripa samma problem.

Det viktiga är just det, att angripa problemet från flera vinklar. För någon i gruppen kommer det gå upp ett ljus under en av övningarna, för någon annan under en helt annan övning. En av dem hade kanske gjort en perfekt seionage under de omständigheter jag beskrev ovan. Fast man kan ju hoppas att den klubben inte existerar i verkligheten.

I mitt första inlägg skrev jag om hur variation kan användas för din egen träning, det här är snarare något som en tränare skulle använda för att fördjupa förståelse i sin grupp. Teorin om hur det går till att lära andra människor kallas didaktik, och jag tänkte ta upp lite mer av den sorten i senare inlägg.

Det här blev lite försenat, jag spenderade helgen i Stockholm, och åt god mat. Självklart regnade det hela helgen, och så missade jag ett träningspass. Och nästa vecka är det tenta, men det får gå som det går.

Serendipity

Jag läser just nu en bok som heter Ett Oändligt Äventyr av Sven-Eric Liedman. Den är en populärvetenskaplig genomgång av begreppet kunskap och dess historia, men Liedman har också en mängd tankar som nog skulle kunna appliceras på kampsport.

En av de som slog mig mest var hans tankar kring begreppet "Serendipity", ett engelskt uttryck som betyder att man plötsligt kommer på svaret på en fråga man inte egentligen har funderat över. Säkert har du legat i sängen en sen kväll och funderat på morgondagen, när en fantastiskt bra idé har slagit till. Det är serendipity.

Men hur når man då den här plötsliga insikten? Jo, det behövs en grund att stå på. En insikt, menar Liedman, kommer inte av sig själv till vem som helst, som en röst ovanifrån, utan är resultatet av ett förarbete. Om vi inte redan vet något, så kommer vi ju heller inte kunna avgöra vad som är en ny upptäckt.

Samtidigt kräver upptäckten en rörelse. Sitter man fast i gamla rutiner kommer aldrig möjligheten till en utveckling att finnas. I senaste Fighter står det om att variera sin kost, men kanske det kan vara en idé att även variera sitt tänkande? I stället för att göra samma teknik på samma sätt idag igen, så variera lite, kanske kan man ändra nått, och kanske kommer du på någonting bra därifrån.

Att komma på något nytt kräver att man investerar en mängd tid, och du kommer nog misslyckas på vägen, men kanske kommer ögonblicket av klarhet, och just du kommer på något helt nytt.

I idrott pratar man ofta om att vara i ett läge där man presterar som bäst, att ha ett flow. Serendipity skulle i så fall vara den totala motsatsen, resultatet av att vara i ett läge där man koncentrerar sig på något helt annat än sin idrott. Resultatet är i så fall inte helt omedelbart, utan snarare så att din ursprungliga idé måste filas på på mattan, tränas in, och sen vara en del av ditt game.

En annan herre som tänkt djupa tankar pratar om ett Field of Consciousness, att man hela tiden är medveten om inte bara det man fokuserar på utan även saker i periferin. Det innebär att om du bär med dig tankar om ditt kamsportsutövande, så finns alltid möjligheten att komma på något nytt. Kanske just när du låter tankarna vandra för att en polare dragit med dig på en tråkig film.

För att återknyta till mitt tidigare inlägg, tänk på vad du sysslar med. Tänk på hur du kan variera det du sysslar med, så att det inte blir samma träning dag ut och dag in, utan utveckling.

Bilden är från Jämtlandfjällen, bland de vackraste platserna på jorden. Jämtland kommer alltid vara mitt hem, även om jag ska bo i Göteborg i ett stort antal år till.

Förresten, lämna gärna feedback. Jag tycker om att skriva, men det vore roligt att veta om någon tycker om att läsa också.

Kampsport och pedagogik

Jag heter Mattias, är 21 år, egentligen från Östersund, men bor, tränar och pluggar i Göteborg.
Pluggar gör jag för att bli lärare i samhällskunskap för högstadiet och gymnasiet, och det är min första termin här. Mellan gymnasiet gjorde jag lumpen som beriden högvakt på Livgardet i Stockholm.

Kampsport har jag tränat sen jag var femton, och jag har nog tränat på varenda klubb i Östersund. Mitt tränande har varit ett evigt sökande efter något. Först var det Capoeira, sen blev det Jeet kune Do, följt av Bujinkan, Jutsu-kai med nått pass karate, för att slutligen hitta till Östersunds Judoklubb, som trots sin storlek har ett ganska bra resultat på tävlingssidan, speciellt bland de lite äldre juniorerna. Det blev ett par terminer där och ett gult bälte till samlingen, men lumpen gjorde att det blev uppehåll på träningssidan. Eller ja, inte riktigt. Det blev en hel del smärtsamma lektioner i Krav Maga under en glad löjtnant som tyckte att man inte tränade på riktigt om ingen blödde näsblod.

Nånstans i vevan blev jag introducerad till MMA, en sport jag först inte tyckte om. Ninjor var ju klart överlägsna egentligen. Eller om det var shaolinmunkar, eller samurajer. Men det blev en del tittande till slut, och jag började gilla det. Att jag hade börjat träna judo hade värmt upp mig för konceptet att man faktiskt kan utföra tekniker fullt ut, inte bara slå och stå still medan man blir kastad.

I Stockholm blev det ett eller två pass MMA, mer orkade inte sinnet med. Kroppen hade nog klarat det, men det blev som det blev. Åter i Östersund var det tillbaks till judon, trots att en MMA-klubb numera fanns. Jag hade ju ett gult bälte att försvara. Men det blev trots allt en ganska kort visit, för sen bar det ner till Götet och universitetet.

Nervös som fan kommer jag in en Onsdag på Gladius för att köra ett nybörjarpass. Känner igen August som står vid kassan, och lyckas få ur mig att jag ska provträna, och har mailat och allt. Stirrar lite på hur stort Fighter Centre egentligen är, lyckas ta mig till rätt sal, och inser att det är nog inte bara jag som är ny.

Det jag slogs mest av var hur oerhört välplanerat passet var. Tidigare har ju tränare gått igenom nån teknik, men har kanske fått brottas mot någon med ett par terminer på nacken, och det har varit ganska löst hållet. Men nu är alla nya, och grunderna gås steg för steg igenom allt enligt pappret. Jag bestämmer mig för att det är det här som gäller nu.

Så där är jag idag, ett par månaders MMA i ryggen, och en hel del pluggande. Planen är att min blogg ska handla om personlig kunskapsutveckling från ett pedagogisk håll, allt eftersom att min egen förståelse utvecklas. Målet är att ha en kampsportsprägel på det hela, för annars skulle ju det inte höra hemma just här. Jag ska börja med att gå in på en definition av kunskap i olika nivåer, som kallas för de fyra F:en.

Dessa är Fakta, Förståelse, Färdighet och Förtrogenhet.
Fakta innebär att man kan hur något är, man kan återge information. "En kimura är ett axellås"
Förståelse innebär att man har förståt varför det är som det är. Man förstår nu hur en kimura fungerar.
Färdighet innebär att man kan tillämpa sin kunskap. I exemplet kan man alltså utföra en kimura.
Förtrogenhet innebär att kunskapen har tystats. Man behöver inte längre tänka på varje liten detalj man gör, utan sätter istället sin kimura så fort läger öppnas.

Det är alltså till förtrogenhet vi vill nå i vårt utövande, men vägen dit är lång, och kräver nog att minst ett par av de andra nivåerna passeras först. Därmed inte sagt att man måste i tur och ordning gå genom de fyra, utan snarare är det så att de är olika vägar till en förtrogenhet, beroende på just vad det är vi ska lära oss. Få skulle nog påstå att man kan lära sig fightas genom att studera tekniker på papper, eller läsa om de principer som ligger bakom.

För att avsluta det här första inlägget kommer en kort genomgång av ett verktyg som kan användas för att utveckla sin egen kunskap. Det är reflektion och till viss del metareflektion.

Reflektion innebär att man efter passet tänker igenom vad man har lärt sig. Fundera på vad det var för små nyanser i tekniken som visades, fundera på vad jag gjorde bra på sparringen, och vad jag kunde ha gjort bättre. Hur hade det gått om jag hade gjort si och så istället? Gå igenom allt du har lärt dig. Bussen hem är kanske ett bra tillfälle till fundering.

Metareflektion är lite annorlunda, och betydligt svårare att använda i nästan alla sammanhang. Det är konsten att reflektera över vad man gör, precis nu, på samma sätt som ovan. Kanske under en teknikdrill kan man fundera över vad man gör, och varför det fungerar som det gör.

Det gäller alltså att inte bara göra, men inte heller bara tänka. Tänk på vad du gör, och varför du gör som du gör.

Mattias

Och om ni undrar över bilden så är det jag. Lite parkour har det blivit ibland också.