Fick ett samtal i måndags.
Det var Marko Gyllenland som undrade om jag var intresserad av en proffs fight i Finland om tre veckor. Man vet av erfarenhet från alla Ultimate Fighter avsnitt att man inte ska tveka när chansen erbjuds. Så nu har jag två och en halv vecka på mig att förbereda mig fysikskt för 3x5 min proffesionell MMA, mentalt är jag klar.
Ska möta Timå Lång från Finland i -76kg. Vet inget om honom och det blir nog bra så, hoppas bara att han är en fighter som vill bjuda på en grym fight, mina senaste matcher har varit tråkig brottning.
Time will tell..
Har tränat mycket CrossFit på sistonde också, känns bra i benen kan jag meddela.
Såg även matcherna från Gladius Adrenaline 3 igår, verkade som många matcher gick till avslut, det är ju rätt positivt
Tillbaka i stockholm 22.00 söndag kväll.. lång resa och mycket att tänka på.
Känner mig riktigt förbannad, vill bara träna hårdare och mer och förbättra alla saker jag inte är stark på.
Hatar att jag mötte en till motståndare som gjorde min vale tudo debut till en grapplingmatch...
Ont i armbågen men den läker nog snart..
Matchen i sig:
Det var en grymt påkostad gala. Sju amatör matcher med intromusik, rök, ljus, 400-500 fulla danskar i publiken (som skötte sig väldigt bra och var bra publik). Det var nära att det blev proffsmatcher när sponsorn ville att vi skulle ha tunnare handskar men August fick stopp på den cirkusen.
Jag kom ut till en skön låt i ett moln av rök, August i ryggen kändes bra. Kom upp i ringen och känner mig hur lugn som helst, matchnerver existerar inte längre. Nu lyckas jag tända till för första gången. Möter min motståndare och skakar hand. Går till varsitt ringhörn. Fight!
Möter honom i mitten, han ger en inside-lowkick.. Jag tänker "Va fan!" och ger honom två snabba lowkicks. Ger en till lowkick som övergår till en sidekick i magen. Publiken jublar varje gång jag träffar. Jabbar lite på honom och försöker hitta en lucka. Han hade inget stående what so ever.. Men jag låter honom komma fem cm för nära så han kan stänga avståndet och trycker upp mig i mitt ringhörn. Där försöker han på en singel-leg ett tag medan jag hamrar honom i sidan av huvudet och försvarar med att hålla hans huvud i höjd med min susp. Han får inte ner mig. Sen kommer en armdrag från helvete som kastar mig i kanvasen och jag hamnar i turtle. Han hoppar på min rygg men jag lyckas vända in till underst i side. Försvarar mot passeringar och lyckas nästan ta tillbaka guard. Han slår nästan ingenting, duttar mig lite i huvudet med stoppningen. Det blev en grapplingmatch. Jag slår honom så mycket jag kan men plötsligt kommer en armbar, jag vänder upp på fötterna men han är stark och jag klappar när det smäller i armbågen. Får veta att han är minst lila-bälte (Frank tror han kan ha fått brunt) och känner att jag kunde gjort 1000 saker bättre.
Nu ska jag fysa sönder mig med CrossFit och boxning och träna hårdare än någonsin, stackars kille de ställer mot mig i Danmark i mars..
Fratres Sempiterni
Yes! Jag fick match...
Tyvärr så får jag som vanligt gå ett par kilo tyngre än jag planerat.. blir nog bättre längre fram i karriären. Det verkar också som jag är den enda stockholmaren som ska ner, kommer bli en soloresa till Göteborg och sedan vidare därifrån med Gladius-gänget om allt vill sig rätt. Ska bli grymt kul och jag är redigt taggad. Har gamet klart och vet vad jag måste göra. Killen jag ska möta kommer från Frontline så jag får räkna med att han är vältränad och inte kommer backa för en fight.
I övrigt har det inte hänt så mycket, kommer posta resultat osv nästa vecka.
Live long and conquer!
Tillbaka från helgens händelser.
Helgen började med tåg till Västerås för att fira min mors 50 års dag. Trevlig tillställning men åkte hem på kvällen för att hinna till en hård träningsdag på lördagen.
På lördagen blev jag introducerad till CrossFit. Det var tungt... Övningar kan man läsa i träningsdagboken.
Mads höll ett seminarium och ett hårt pass efter genomgången. När jag bröt hade jag svårt att se, ont i bröstet, svårt att andas och ville nästan kräkas.. men efter en stund kunde jag börja rulla och avslutade passet med två hårda ronder på säcken.
På kvällen var jag bjuden på fest hos en PT från Sturebadet. Jag var klart yngst och lättast men hade ändå väldigt trevligt. Jag blev bål-blandare och blev kallad för fjortisfyllan, råkade hälla rätt kraftigt från dunken ner i bålen. Senare på kvällen drog vi vidare till Sturehof och avslutade kvällen med trevligt fighting-snack över en öl i baren.
På söndagentränade jag lite lätt, hade skön träningsvärk i ryggen och benen men kände att något måste jag göra, matchen är ju nästa lördag.
Så watch out! Jag kommer i form!
Idag är det åtta dagar till min eventuella (efterlängtade) Vale Tudo debut.
Allt började vintern 2005. Jag låg inne på P10 och gjorde värnplikt som skyttegruppchef. Det var kallt ute och vi hade lite tid över så vi letade runt i lokalerna runt idrottshallen för att se om vi kunde hitta nått att göra. Det vi fann var en våt dröm. I ett dammigt bakrum fann vi gamla gymnastikmattor och min kompis (som då tränade på Shootfighting Ceasar) började prata om sporten MMA. Detta var helt nytt för mig, jag hade ju bara kört lite boxning ett år tidigare. Han skulle visa mig dörren till MMA'ns vackra värld.
I ett par veckor rullade vi runt med boxningshandskar och jag gjorde mitt bästa för att överleva. När det sedan blev dags för muck i maj började jag genast leta efter en klubb som tränade MMA i mitt område. Klubben jag fastnade för var Fighter Centre Stockholm (nuvarande Stockholm Shoot). Nybörjargruppen var full så jag fick vänta i sex månader på att få lära mig de hemliga teknikerna.
Tiden gick långsamt under sommaren, man blev tjock och långsam av för lite träning, motivationen gick ner. Sen var det plötsligt slutet på augusti och man skulle gå på sitt första pass.
Under mitt första halvår på Stockholm Shoot tränade jag alla nybörjarpass. Jag och en kille jag blev vän med på klubben gick även på dagpass en dag i veckan med Daniel Bergman och "Bosse" där vi bara tränade stående brottning. Vi började utvecklas snabbare och snabbare och fick efter drygt en månad även gå på fortsättarpassen. Vikten började gå ner, vi blev starkare och mer tekniska. Det var dags att prova våra kunskaper i den första Submission Wrestling matchen december 2005.
Under första halvåret 2006 började träningen bli mer inriktad mot shootfighing. Stående med slag och ingångar för nedtagning, allt enligt konceptet. Det kändes bra och motivationen var fortfarande på topp. Regelbunden träning fortsatte under våren och sommaren och i slutet av sommaren fick jag och min trogne vapendragare förfrågan om vi var intresserade av att bli hjälpinstruktörer och gå en kurs på (minns inte exakt) fyra dagar. Vi hoppade på chansen och slet vår hud sex timmar om dagen under en längre helg, tryckte oss fulla av ängder av nya tekniker. Vips så var man utbildad instruktör inom Shooters och började schemalägga pass på klubben. Kul och lärorikt att utbilda andra!
I december 2006, ett år efter första SW-matchen, var det dags för debut i Shootfighting. Det var match i bur, kanske sista chansen innan det stora kampsportsförbudet och det var väldigt nervöst under hela resan ner. Man satt och tänkte genom allt man ville göra och tänkte om man förberett sig ordentligt. När vi kom fram till Göteborg stressade vi genom invägningen (-76kg) och började trycka i oss efterlängtad mat. Själva matchen minns jag inte mycket från, bara det man sett på film. Jag kommer ihåg att jag tänkte "Fuck" när jag missade en spark med vänster ben och lämnade halva ryggen fri mot min motståndare. Han fick en nedtagning och la sig i min guard och jag lyckades efter lite mekande få in en armbar. Vann debuten och kände att det här var min grej, kampsport, mitt kall.
Under våren 2007 började vi träna hårdare och mer intensivt. Vi började även inrikta oss mer och mer mot Vale Tudo. En glad nyhet var även starten av Swedish Shootfighting Leuge, målet var satt; SM-guld i Shootfighting -76 kg. Under våren gick jag två matcher i ligan, båda gångerna besvärades jag av ett nasty brottaröra som inte ville läka. Efter den andra matchen i mars fick det vara nog, måndagen efter åkte jag till sjukhuset och fick en snabbare operation under lokalbedövning. På onsdagen började såret blöda och jag fick en ny tid på fredagen. Operation under narkos. Nu drygt sex månader senare har jag inga som helst problem med mitt öra och jag är stolt över hur manglat det ser ut!
Sommaren 2007 gick jag en match. Jag hade bestämt mig för att välja mina slag och inte hoppa på alla chanser, åka bort så lite som möjligt. Denna match var min jobbigaste hittills, killen jag mötte var lätt och snabb och extremt explosiv. Vi hade en grym fight och snurrade runt i olika positioner och slagen haglade. Min motståndare gjorde dock ett antal otillåtna tekniker och drog på sig ett minuspoäng. Detta betyder i praktikken att han behöver vinna på stop för han ligger efter på poäng. Matchen gick hela tiden ut och jag fick ett delat domslut. Jag kände mig inte som en vinnare med efter att ha granskat film från matchen måste jag vara nöjd och tar det som en vinst.
Nu är det höst. För två veckor sedan gick jag match i min tyngst vikt hittills och det märktes. Min game-plan var att komma ut stark stående. Jag har tränat mycket boxning det senaste året med Sveriges bästa tränare, Andreas, och jag kände mig säker stående. Precis som jag tänkt så fick jag in ett par slag och gav honom en fin klocka under vänster öga. Sen gjorde jag mitt första misstag, jag gick in i en clinch. Min motsåndare var duktig brottare, längre, tyngre och starkare. Han tog ner mig och låg på mig en stund. Jag väntade på att vi skulle bli uppdömda men inget hände. Till slut lyckades jag få en reversal och tog ner honom. Här gjorde jag mitt andra misstag, han svepte mig som jag vore en nybörjare. Resterande tid av matchen låg han på mig i mount och jobbade på en lås han aldrig skulle få. Tiden tog slut och han vann på dominans. Min första förlust, jag har nu ett record på 4-1. Jag kände mig stark efter matchen, kunde lätt gå en rond till och kände mig trött på reglerna i Shootfighting, det passar inte min stil längre. Det är för lätt att bara ligga och hålla. Det är dags att gå vidare ett steg i karriären och börja tävla i Vale Tudo.
Jag är fortfarande intresserad av att tävla i finalen i Shootfighting Leuge, jag ligger klart bra till för final i -76 kg och blir jag erbjuden kommer jag tacka ja. Men nästa år ligger alla planer på en karriär inom Vale Tudo. Jag har sökt match i Danmark nu i oktober och kommer fortsätta träna hårt i elitgruppen på Stockholm Shoot. Vi har den bästa sammanhållningen man kan önska och träningen är grym. Alla tecken pekar på att i slutet av 2008 kommer vi som klubb inte längre ha två aktiva fighters inom Vale Tudo med proffsregler, utan kanske fem, sex, sju stycken. Vi är hungriga och vi kommer med besked!
Until next time...
