Helgon för en dag

Jag delar upp den här texten lite så att det är lätt att läsa en bit i taget om man vill.

Stadsmissionen

För ungefär en vecka sen så berättade David att han och Anna skulle dela ut mat till hemlösa på nyårsafton och jag gillade idén direkt. Sagt och gjort. Kl 18 var det uppställning på St. johanneskyrkan där vi fick namnbrickor och var lite sociala innan gästerna kom. Kl 20 började det komma folk och den första personen jag fick kontakt med var en man som hade mycket han ville berätta. Det märktes att han uppskattade att vi var där. Han berättade om hur han och hans flickvän hade tagit riktig LSD och att trippen fortfarande sitter i efter alla år. Efter att ha förklarat hur han kunde fascinerats över en lampa en bit bort sa han: "Men vet du vad det konstiga är? Om någon skulle komma och säga att jag kan ta trippen ifrån dig så du blir normal igen, så skulle jag tacka nej..."

Det var alla sorters människor där. Olika nationaliteter, åldrar, missbrukare, "vanliga" (förlåt för det hemska ordvalet) människor som bara hade det jobbigare än många andra. Något som sved extra var att se barnen där. Ingen borde behöva vara på ett sådant ställe men samtidigt är det ju underbart att de får den hjälpen när de tyvärr behöver den. Jag kände mig stolt över att delta i den hjälpen.

Flera av besökarna pratade en stund med mig och det syntes vad en medmänniska och ett leende gjorde för dem. Att se dem komma in med en ansträngd min för att sen äta sig mätta och kanske få något litet att skratta för är något som inte kan förklaras. Mannen som jag pratade med i början sökte upp mig och David titt som tätt och ville hela tiden prata med oss. En gång så slutade han bara prata och tittade mig djupt in i ögonen och sa: "Asså dom där ögonen, det ligger så mycket godhet och värme innanför dem..."

Mot slutet fick gästerna ta med sig mat när de gick, vilket självklart är jättebra. Det slog mig dock som ett slag i bröstet när jag sa något som "här, ta lite i en skål och ta med hem" och personen tittar mig i ögonen med ett ansträngt leende och säger att han inte har något hem...

Från stadsmissionen till en vanlig fest
Runt 22-tiden gick vi därifrån och jag kände mig nästan lite snurrig av alla intryck. Vi åkte hem till en kille som hade fest och hängde där till tolvslaget för att sedan åka in till stan. Under fyverkerierna kunde jag inte låta bli att tänka på dem jag just sett äta sig mätta första gången på vem vet hur länge. Några timmar senare ser jag dyra raketer och korkar från dyra flaskor skjutas upp mot himlen.

När vi kom in till stan kände jag mig inte så sugen på att fira utan ville nog helst bara få gå en sväng och fundera över allt jag varit med om. Vi hoppade av vid brunnsparken och så gick jag uppåt mot avenyn. Jag vill men kommer aldrig kunna förklara mina känslor när jag gick där, efter det jag gjort tidigare på kvällen.

Uppför avenyn
När jag kom upp en bit stod en man lutad över en krycka med en mugg i andra handen och tiggde. Efter att ha gått föri några meter stannade jag och tänkte att det inte får vara så här. Jag vände mig om gick fram till honom och frågade "man, you hungry?" varvid han nickade som om hans liv hängde på det. Jag försökte prata med honom men han sa något i stil med att hans engelska inte är så bra. "But you understand food, to eat, hungry?" Han nickade med ett leende. Sagt och gjort, snart stod vi inne på 7/11 där han fick någon form av pizza-liknande grej och en stor mugg med vatten. Han slutade inte visa sin uppskattning, presenterade sig och jag presenterade mig också. Efter att ha kramat om honom och sagt åt honom att vara rädd om sig och ta hand om sig så fortsatte jag upp på avenyn. Tillbaka in i mörkret som är människors inställning och perspektiv på saker. Jag såg människor kasta mat omkring sig, skrika, svära och bråka över ingenting.

Upp mot götaplatsen ovetandes om vad som väntar där

Jag tänkte gå till bussen men fick för mig att gå upp till götaplatsen istället. Jag kände att jag var tvungen att sätta mig och reflektera över kvällen och det gjorde jag uppe vid trapporna bakom poseidon. En stund så la jag mig ner och tittade upp i himlen. Mest satt jag och gungade på en av kedjorna som går längs med kanten. Ärligt talat så vet jag inte hur länge jag satt där, tiden var inte lika påtaglig som vanligt.

När jag till slut gick därifrån så såg jag en tjej snubbla fram och några väktare gick mot henne. De tog tag i henne och hon kunde knappt stå upp. Jag vet inte riktigt varför men jag kände att jag behövde gå upp och kolla läget. Tjejen låg på marken och mumlade och jag frågade vakterna om de kanske kunde köra hem henne till korsvägen men de fick inte ta med någon i bilen. Hur kan det INTE ingå i ens arbetsuppgifter att hjälpa en människa som mår dåligt att komma hem, oavsett anledning?

Jag skiter i vilket jobb du har, där är det något som är fel på systemet. Hur som helst sås sa jag att de kunde återgå till vad som nu var viktigare så hjälper jag hem henne. Stundvis med en arm runt henne som stöd, andra stunder bärandes henne på ryggen tog vi oss hem till hennes port. Jag förstod att hon inte skulle kunna klara sig upp för trapporna själv så jag frågade om hon var bekväm med att jag fortsatte hjälpa henne upp. (Jag frågade henne flera gånger under tiden vi gick om hon kände sig bekväm med vad jag gjorde och berättade flera gånger att jag bara var där för att hjälpa henne). Efter att hon hade stått och spytt en liten stund tog vi oss an de första trapporna. Det fanns inte en chans i universum att hon kunde ta sig upp där så jag böjde mig ner, lyfte upp henne på ryggen och gick upp till hissen som var ett par trappor upp.
Efter mycket om och men så kunde hon ta sig in på toaletten och fortsätta slänga upp lite gifter. Jag stannade en ganska bra stund och försökte hitta några panodil eller något, tvingade i henne lite vatten och gjorde iordning sängen så det bara var att lägga sig. Hon ville bestämt stanna kvar inne på toaletten och inte lägga sig i sin säng så efter lite om och men gick jag in med en filt till henne, skrev en lapp där jag förklarade situationen lite och sa sedan hej då till henne.

Vägen hem
Efter några byten och en mindre promenad satt jag tillslut på vagnen på väg hemåt. Jag berättade om min kväll för några där och efter en stund är det några i min ålder som jag hör inte vet hur de ska ta sig hem riktigt. Jag skrattade till lite inombords och frågade vart de skulle. De skulle självklart samma håll som mig så jag sa att jag kunde visa dem vägen. Efter att ha visat dem vägen, träffat lite högsbofolk hemma hos olsson vilket jag från början tänkte göra runt 21-tiden så var jag tillslut på väg hem.

Jag var hemma runt 5-tiden på morgonen och hade så många saker som snurrade i huvudet. Många detaljer den här kvällen kommer jag nog glömma av, känslorna kan bara förklaras om du hade upplevt det men det finns en sak som jag aldrig tror kommer lämna mitt minne. Det är när den pratglada mannen från kyrkan ser mig djupt in i ögonen med ett enormt fokus och säger:

"Du ska veta en sak. Idag när jag går ut härifrån, gör jag det med din värme här inne inne mitt hjärta". Han slog sig själv försiktigt på bröstet och blev rörd av situationen vilket syntes tydligt i hans ansikte.

Jag hade aldrig kunnat tro att någon dag i mitt liv skulle utspela sig så här men är samtidigt glad för att jag fick vara med om det och vet att jag aldrig någonsin kommer att glömma nyårsafton år 2010.