Hjärnspöken

I förrgår började jag en projektledarutbildning på IHM. Som en del av presentationen av sig själv så skulle jag svara på frågan ”Vad är det bästa som har hänt dig?”

Jag funderade en stund på det, och svarade ”Att jag började träna MMA”. Det var lite annorlunda än standardsvaret (vilket var ”att jag träffade min partner” för de utan barn, och ”att jag fick barn” för de med – tydligen var jag den ende på kursen som var ensam och barnfri!), men det var ett svar jag verkligen kunde stå för. Att jag började på Gladius har lett till en total omvändning i mitt liv. Jag lever hälsosammare, har ett helt annat självförtroende, tycker bättre om mig själv och det faktum att jag har klarat av att gå upp och tävla, och till och med lyckats vinna något, har betytt så otroligt mycket för mig. Jag hade aldrig kommit så här långt som människa om jag inte hade haft fightingen.

Och det är därför det känns så fruktansvärt när glädjen inför sporten allt oftare förbyts till ångest. Idag började grubblerierna inför träningen redan vid 4. Tre timmar innan passet skulle börja så nojjade jag. Och det värsta är att det har inte ens med träningen att göra! Träningen går bra! Jag är bara less på mitt liv. På arbetsmarknaden. Jag har varit ”nära ett jobb” i två månader nu, utan att få något. Det är samma sak varje gång. Jag gör den första intervjun med rekryteringsföretaget. Det går bra. Får positiv respons till och med för jobb jag inte är kvalificerad för. Men sen tar det stopp. Kommer aldrig vidare, utan faller bort på ”för lite erfarenhet”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört ”De har valt att gå vidare med någon med en lite mer senior profil”. Till och med när rekryterare kontaktar MIG för jobb jag inte ens sökt så slutar det med att jag inte har tillräckligt med erfarenhet. Och det tär på orken.

Jag ser precis samma problem som förra terminen. I januari gick det skitbra. Jag var taggad, kände att jag var på väg mot nytt jobb snart, och körde på rätt bra. Nu börjar jag tröttna. Minsta motgång på träningen resulterar i frustration och uppgivenhet. Det räcker med att jag tänker på SW så tappar jag lusten att ens gå till träningen. Orka med att få mer stryk. Det är tillräckligt med förnedring att för tredje dan i rad få höra att ”Du får svar imorgon”.

Kan inte alla hjärnspöken bara gå någon annan stans ett tag? Det är så typiskt att när jag behöver träningen som mest, så klarar jag av den som sämst. Jag sätter allt mitt hopp till the zone just nu. Kanske får en nytändning där. Annars vette fan vad jag ska göra. 

Rain, pain and happiness

Det regnar. Det regnade igår. Det kommer antagligen regna imorgon. Och jag är på det stora hela rätt nöjd. Inte av några blödiga anledningar, utan bara för att regn betyder att det är plusgrader ute, och den förbannade jävla isen kommer smälta bort. Snart kan jag ut och springa igen! 

Tisdagens pass var stående fighting med mycket sparring, och det kändes fruktansvärt bra. Axeln som strulat lite tidigare funkade perfekt, och så mycket av det jag drillat på thaiboxningen förra terminen föll på plats. Jag satte ihop kombinationer med både slag och sparkar, svarade med sparkar när jag blev träffad, och jag gjorde bra ifrån mig i clinchen - inte illa med tanke på att min partner väger 10 kilo mer än mig. Inte helt nöjd med min insats, jag tappar fortfarande garden ibland, och jag tenderar att backa för mycket. Något att jobba på. Men det bästa av allt var ändå att känna att jag fick fightas som jag vet att jag kan, utan skador eller sargat självförtroende som spökar. Känner mig sjukt taggat att matcha själv nu! 

På tal om att fightas så har min gamle sparringparner (gammal och gammal, förra terminen...) Joel fått match på FMT Open nu till helgen. Vi körde rätt mycket förra terminen, och det ska bli trevligt att se honom sparka på någon annan för omväxlings skull! Jag ska dit! 

Jobbintervju imorrn. Två stycken kanske Det går bra nu!