Middle class blues

All work and all work makes work a work work

Så, inte mycket träning på sista tiden. Bara jobb. 

 

Har börjat mitt uppdrag ute på hissingen (yay resväg!), och fått bevis på att Göteborg egentligen är en rätt liten stad; tydligen jobbar Jesper G i samma hus (på en annan våning) som jag gör. Det har varit en hektisk start men jag börjar lära mig vad alla förkortningar betyder (okej, det är lögn, jag börjar lära mig vad huset jag jobbar i har för beteckning i de interna systemen), och på det stora hela så verkar det kunna bli ett givande gig. Men det tar på krafterna. 

 

Livet är lite av en känslostorm just nu. Gillar det nya jobbet men skräms av tanken på att bli ännu en medelklass-slav som nojjar över boräntorna och karriärsplanen. Har knappt tid till mig själv, men känner mig fruktansvärt ensam. Saknar träningen (speciellt nu när det är stressigt med jobbet och jag verkligen skulle behöva få bränna av lite stress), men motivationen lyser med sin frånvaro. Nästa helg är det 1 år sen jag tävlade senast, och just nu saknar jag det som fan. Kännslan av att faktiskt jobba mot ett visualiserbart mål. Men framför allt känslan av att kunna gå upp och få släppa loss. Att inte ha en massa måsten hängande över mig, utan att, under några minuter, faktiskt kunna släppa allt jävla tvivel. 

 

Sen skadade det ju inte självkänslan att jag vann heller, men nu så här i efterhand så är det inte det jag kommer ihåg mest. Det är känslan av lättnad när fighten var igång, vetskapen av att i iallafall några minuter så var det upp till mig, och det var okej om jag inte var bäst på allt, så länge jag kunde kompensera för det jag var dålig på. Jag tror det är den enda gång jag boxats och inte känt mig för stel, och jag kan inte låta bli att undra om anledningen till att jag kunde slappna av var just vetskapen om att ingen skulle klaga på att jag spände mig för mycket.