Good times and dirty muay thai

Hej hej, hallå slagboken.

Ska inte skriva så mycket om min träning idag, förutom en notis: indisk mat och konditionsträning är ingen bra kombination. Sprang backintervaller igår efter att ha ätit en lunch bestående av ris, kikärtsröra och curry. Som att springa med en klump betong, täckt med napalm, i magen. Gör jag INTE om!

Den här veckan.

Damn you, curry, why do you have to be so delicious?

Nej, vad jag faktiskt tänker skriva om idag är betydelsen av ett fight face. Alla som kollat på en proffsgala vet betydelsen av en staredown, och alla som gått en match (eller för den delen, sparrats i halvkontakt) vet hur jobbigt det är när motståndaren inte ens verkar bekymrad av ens insatser. Det är väldigt knäckande att ge allt och inte se något synligt resultat. Det är dock inget som jag upplever att det direkt diskuteras, än mindre lärs ut. Delvis kan det bero på att det faller under mental träning, och de flesta instruktörer är i grunden utövare, inte idrottspsykologer. Mestadels tror jag det är för att ett gäng fighters som övar på att se arga ut lätt blir komiskt. Jag vet att det får mig att småle iallafall!

Själv har jag ganska lätt för hela warface-grejen. Dels är jag välsignat med ett ansikte som bara en slägga kan älska, och ser allmänt ut att vara ett steg från massmord även när jag är på gott humör. Dessutom har jag tränat Krav Maga tidigare, och där finns det faktiskt med i tänket att avskräcka motståndaren i en konfrontation.

Hur gör ni andra? Struntar ni i det, övar ni framför spegeln för att se så grymma ut som möjligt (kom igen, du kan berätta för mig, ingen annan behöver få veta något... utom eventuella läsare av den här bloggen då, men vad är det för knäppisar som läser den???), eller har ni några andra knep för att sätta skräck i era motståndare?