This girl is on fire

... med Alicia Keys är min favoritlåt just nu. Och min ingångslåt igår på vägen in till ringen. Vilken fantastisk känsla att gå in till en applåderande fullsatt arena! Jag rös i hela kroppen och fick tårar i ögonen. Var tvungen att bita mig i läppen för att inte visa min blödighet. Och inte för att det är något fel på att visa känslor men just då kanske inte hade varit det smartaste tillfället att släppa fram dom. Att komma grinandes in till ringen hade gett min motståndare lite för mycket luft under vingarna och ett mentalt övertag. Så istället gömde jag känslorna i en osynlig ficka, fokuserade på min uppgift och gav henne en "hej-och-välkommen-till-mitt-revir-blick", när jag hoppade in i ringen. "Du kommer hit men inte längre".

Matchen kändes riktigt, riktigt bra. Min huvuduppgift var att slappna av och vara explosiv. Jag är typen som inte behöver taggas upp, utan snarare taggas ner. När jag är avslappnad och kall kan jag boxas riktigt bra. När jag är för taggad och aggressiv spänner jag mig och bufflar istället. Då slösar jag på krafterna, energin tar slut snabbt och alla mina "moves" blir lätta att förutse. Allt detta styrs av andningen. Låter kanske simpelt - men icke. Det är därför våra coacher från Halmstad alltid skriker: Andaaaaaaaaas! Och som åskådare kan man ju tänka Ehh, vad fan skulle han annars göra? Han flåsar ju så att han håller på att spricka, räcker inte det?. Fast grejjen är hur man andas och i vilka lägen. Och det är där Igor kommer in i bilden. Han ser till att med korta kommandon "plocka tillbaka mig" till här och nu. Då ser jag allt och kan bjuda på den bästa Madde. När jag ser allt, hör jag också alla direktiv från Benny och kan utnyttja även hans kunskap. Benny + Igor = stabil coaching.

Så, jag styrde matchen från början till slut. Dock var hon en tuffing som hela tiden fortsatte framåt. Hon körde mycket boxning och lowkicks (vilket känns i mitt ben idag kan jag säga). Jag rullade nog på det mesta, boxning, rundsparkar, lowkicks, teeps och clinch. Det var synd att det inte var knä mot huvudet, då hade jag knäat ut henne. Kände aldrig mig direkt hotad men höll på att köra slut på mig själv vid två tillfällen. Det första när jag fick in en boxningsserie och blev lite för kåt på att knocka henne (glömde andningen) och det andra när Igor såg fel på tiden och skrek att det var 10 sekunder kvar när det var 40 sekunder ... Så först skrek han 10 sekunder och jag drog upp tempot till max, sedan skrek han 30 sekunder. Haha, där kunde han fått sig en känga av arg-Madde men jag var för fokuserad på matchen för att skälla på honom. Dessutom är skälla på honom det sista jag borde göra. Det är ju faktiskt tack vare honom jag utvecklas i den riktning jag gör. Inte minst som människa.

Med hjälp av fantastiska medlemmar betade vi av 45 tycken matcher igår. Varav 31 stycken med hemmafighters. Tack, tack, TACK för att ni finns! Tack till vänner, familj och publikstöd. Jag ska plocka fram den där känslan jag gömde i fickan igår, och njuta av den. Många gånger.

Och kom ihåg: "Aggressivitet är en förklädd rädsla. Fokus är mod."