"Men herregud, är det du?"

Igår när jag knallade in på labbet för att ta blodprover förvarnade jag Fröken kötta-nål-i-min-arm om att jag är rädd för att bli stucken. Och rädd för blod. Väldigt rädd faktiskt. Dessutom vill jag gärna veta i detalj vad som kommer att ske och sedan gärna ifrågasätta vartenda grej. Sexton gånger om. När hon sa att jag skulle lämna fem rör med blod (FEM rör, det är typ lika mycket blod som man förlorar i en krigsskada), var jag tvungen att sätta mig ner genast. Hon frågade om jag ville ligga ner och jag sa att jag inte visste riktigt (visste ju inte ens om jag skulle våga stanna kvar överhuvudtaget). Då vänder sig en annan sköterska om, som stått med ryggen mot oss under hela konversationen, tittar på mig och säger: "Men herregud det är ju du!!" och säger till sköterskan som ska sticka mig: "Henne får du ta in i ett annat rum direkt och lägga ner". Oops.

Anledningen till proverna är som vanligt magen.  Jag är så trött på skiten nu. Inte skiten som i bajs (det är ju faktiskt rätt gött att bajsa), utan skiten som i smärtor, uppblåsthet och dumpingsymptom. Dumping, har jag fått lära mig, är det som händer varje gång jag ätit. Jag fryser något så otroligt, blir väldigt trött och allmänt av banan (banan som i bana, inte frukten banan, det hade varit betydligt festligare). Det är fruktansvärt jobbigt då 99% av all socialisering verkar ske i samband med mat. Vilket innebär att jag är pigg, glad och snackig fram tills att maten ställs fram på bordet. Sedan blir jag trött, hängig frusen och allmänt apatisk så fort jag börjat käka. Då vill jag bara hem, krypa ihop i fosterställning och gömma mig någonstans där det är tyst, mörkt, mjukt och varmt. Inte prata. Och helst slippa skämmas och känna mig dum just för att jag inte orkar prata.

Olika typer av mat påverkar mig olika mycket. Äter jag laktosfritt, glutenfritt, sockerfritt, fruktfritt, sötningsmedelsfritt och "snabbakolhydraterfritt" (roligt att bjuda mig på middag), mår jag lite bättre. Och om jag klarar hålla portionerna normalstora. Om jag INTE accepterar och respekterar mitt "handikapp", vilket inträffar när jag till exempel tänker att alla andra kan ju äta vad dom vill då borde jag också kunna det, eller när någon försöker övertala mig genom att säga "ska du inte smaka liiiiiiite av det här? Så farligt kan det ju inte vara." Och så äter jag bara för att vara till lags. Då kan det, förutom ovannämnda konsekvenser, bli som förra veckan. Då svullnade jag upp 4 (!!) kg. Som en tjock-dräkt över en natt. Sinnesjukt. Jag kände mig som en fånge i min egna kropp. När jag sedan skötte maten ordentligt igen, rann kilona av, bara sådär. Så jävla konstigt.

Det var då, förra veckan i min tjock-dräkt, jag bestämde mig för att göra alla tester man kan göra. Även dom där som innebär slang-långt-ner-i-halsen och slang-långt-upp-i-rumpan, om det så ska behövas. För finns det något sätt, någon väg eller någon metod som kan göra mig lite bättre, så är det värt det. Sedan är magen en jävla jobbig grej, för det är inte alltid man hittar någon förklaring. Det kan vara allergi, intoleranser, sjukdomar eller stress. Men också rent psykiskt. Obearbetade känslor. Trauman. Saker som legat och grott på insidan sedan lång, lång tid tillbaka. Utan att man ens vet om det. Och då spelar det ingen roll hur jävla många äckliga rör med blod man lämnar, man hittar inte orsaken på den vägen. Då får man påbörja en helt annan resa.

Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Kanske vill jag skriva till mig själv just för att övertala mig själv att fortsätta söka svaren. Även om det skulle bli riktigt jobbigt. Men också för att be om lite förståelse i de lägen jag blir "en lam och tråkig jävel". Eller för att be om att inte bli påtvingad de där sakerna jag har så svårt att säga nej till.

Bilden är från Ryssland. Lite svullna läppar, lite svullen näsa, det vill säga dagen-efter-match-ansikte. Men hellre hundra sparkar i huvvet än ett stick i armen. Faktiskt.

 .