Förbannat rolig.

 

Frågade en kär vän om underhållande bloggare häromdagen. Önskade någon som var rolig men som också skrev bra (no offence Kissie). Blev tipsad om den här killen http://fredrik.cafe.se/ och är fast. Ett utav hans senaste inlägg:

 

"Jag sa att jag skulle gå till affären.

 

Och då bad hon mig att ta med vår son, så att hon kunde packa upp väskorna så länge.

 

Och då sa jag okej. Och så klädde jag på honom alla ytterkläderna och satte honom i vagnen i hallen och gick.

 

Och visst.

 

Visst.

 

Det är möjligt att jag var lite trött så här efter bokmässan och allting. Och jag kanske inte var så uppmärksam som det liksom någonstans faller an på en småbarnsförälder att vara. Och jag kanske inte borde ha pratat i telefon. Jag borde ha fokuserat på mitt barn. Det är möjligt. Jag kan ta det på mig.

 

Men efter en stund i affären, ungefär i höjd med leverpastejshyllan, så vände jag mig alltså hur som helst om och märkte att ungen var borta.

 

Och ja, ni fattar ju.

 

Det är ju en mardröm för vilken förälder som helst.

 

Ångesten. Kallsvetten. Paniken.

 

Så jag joggade upp och ner i gången. Joggade upp och ner i nästa gång. Fick hjärtklappning. Hoppade runt på huk för att kunna se om han krupit in under någon av kyldiskarna.

 

Och ni vet hur en del forskare liksom säger att en förälder kan känna på sig om deras barn är i fara? Exakt så kändes det när hon ringde. Och jag bara ”jag har inte tid nu!”. Och hon bara ”varför inte det?”. Och ni vet hur det är. Ni fattar. Man vet inte vad man ska ta sig till och man är helt och hållet koncentrerad på en enda sak: Att hitta sitt barn. Så man har inte tid att förklara. Man bara ”jag ringer dig om en stund!” på ren överlevnadsinstinkt.

 

Och hon bara ”okej”. Hur lugnt som helst.

 

Och så la hon på.

 

Och jag stod där fullständigt förlamad och visste inte vad jag skulle göra. Fick fläckar för synfältet. Började överväga att rusa bort till kassan och be dem ropa ut hans namn i högtalarna, ända tills jag insåg att en tvåårings uppfattning om ”kom till kassan” förmodligen är jävligt begränsad.

 

Paniken. Kallsvetten. Ångesten.

 

Och så, efter vad jag är övertygad om är minst en kvart, men min fru hävdar är ”men herregud typ två minuter, max!” så känner jag hur min telefon vibrerar i min jeansficka. Och jag tar upp den. Och det är ett sms med texten ”Exakt vad menade du när du sa att du skulle ta med honom till affären?”. Och under texten är det en bild av vår son. Med alla ytterkläderna på. Sittandes i barnvagnen. I hallen i vår lägenhet.

 

Och visst.

 

Visst!

 

Då kan man välja att fokusera på att jag är en sån förälder som glömmer ta med sitt barn till affären.

 

Eller så kan man fokusera på att jag i alla fall inte är en sån förälder som glömmer ta med sitt barn FRÅN affären.

 

Det är ju en fråga om halvfulla eller halvtomma glas, skulle jag vilja säga.

 

Min fru har valt sida."