Vad hände?

Jag satt vid poolen uppe på taket på hotellet i Bangkok och jobbade. Det var eftermiddag och jag oroade mig för visumet till Ryssland. Ringde resebyrån och kollade om jag kunde tidigarelägga hemresan någon/några dagar för att vara på den säkra sidan. Av tidigare mästerskapsrutin, och då handlar inte den rutinen bara om matcherfarenheter utan lika mycket om det organisatoriska kaoset, så visste jag att det mer ofta än sällan (typ alltid) blir strul och ville vara på den säkra sidan. Visst kunde jag boka om min biljett men flygen hem var fullbokade och biljetterna i andra prisklasser än vad som gällde för ombokningen. Om jag inte åkte - inatt (måndags natt). Bad om att få ringa tillbaka och började genast väga fördelar vs. nackdelar.

Fördelarna vägde tyngst. Ska jag vara helt ärlig fanns det nästan bara fördelar med att åka hem. Vi i Halmstad Muaythai är nog förbannat bortskämda med en stab bestående av Benny, Erik, Lex, Igor, Dragisa och PtMange. Så - träningen bättre och VM-anpassad på hemmaplan. Möjlighet att fixa visum omgående - ingen mer oro. Möjlighet att förbereda terminsstarter - ingen stress över eventuell kaos på gymet. Nackdelarna då ... Missar träningen med Lina - Lina är tuff, stark och teknisk. Att sparras och clincha med henne var kanon. Massagen - känns inte ekonomiskt hållbart med 2-3 massager om dagen på hemmaplan. Kokosnötterna - snyft.

Bokade om resan via telefon och tog mitt pick och pack och drog. Shohreh hängde på. Inte nog med att hon varit ett fantastiskt resesällskap, så somnade hon genast på planet (behöver jag säga att vi tiggde till oss platserna vid nödutgången igen?) vilket innebar att jag klippte hennes mat också. Tack Shohreh, I love you. Vid vår andra måltid drog jag en snyfthistoria om en fruktansvärd hunger och fick dubbla matbrickor. Finns det någon som blir mätt av flygplansmaten? Inte jag iallafall.

Sedan jag kom hem har det gått i ett. Jobb, träning, möten och läkarbesök. Att jag skadar mig verkar ju vara ungefär lika självklart som att björnarna bajsar i skogen. Lex sa igår (efter att jag köttat upp fot nummer två) att jag genast måste bege mig till ett tempel och bli välsignad av en munk. Att det ligger någon slags förbannelse över mig. Jag börjar tro honom.

Nu ska jag köra ett pass för mage, rumpa och baksida lår. Herr Doktor säger att jag inte får träna föräns stygnen är tagna, eller iallafall inte belasta främre delen av foten. Men det tycker jag inte att man gör när man tränar mage, rumpa och baksida lår. Så det så.

Peace, love and fighting!