Hatkampanjen

Kvinnor kan... Hata. Påsken är här och våren ser ut att komma med den. Underbart. Så jag ser fram emot den nya årstiden och alla spännande projekt som är planerade. Kommer bli en riktigt kul och späckad vår. Jag gläder mig åt att saker och ting går åt rätt håll. Träningen går bra och tävlingsresultaten trillar in därefter. Har hittat glädjen i träningen igen, vilket visar sig under allt från drillar till sparring. Det känns lekande lätt och prestigelöst. Skönt.

Men jag har ju helt glömt nämna den hatkampanj eller internettrollning jag utsattes för för några veckor sedan. Jag har glömt tacka för den. Nej, du läste rätt. Tacka. För många år sedan var jag en mobbad tjej. Men inte nu. Den veckolånga kampanjen av förlöjligande av mig har gjort mig starkare. Jag tog inte så illa upp som jag trodde att jag skulle göra. Klart det twistade till mitt liv på ett alldeles speciellt sätt, men jag förvånades ändå lite av hur lite jag brydde mig. Så tack ni två tjejer som gjorde hatkampanjen. Ni har lärt mig mer om mig själv och hur stark jag faktiskt är. Kontentan av er kampanj var att ni gjorde mig mer sporrad att bli bättre. Jag åkte upp till Nordic Open, min första tävling som blåbälte, med era ord i ryggen. Jag hade det rätt tufft då på det privata planet, men jag lyckades ändå avsluta tre matcher på under minuten.

Så tack.

"What doesn't kill you makes you stronger."

Vinden har vänt

Jag gjorde det. Blåbältesdebut. NOC 2013.

Vinden har vänt. Mycket bra som händer nu runtomkring mig. Finally. Skönt när hårt jobb betalar sig. I helgen gjorde mitt blåa bälte debut kring min midja på tävlingsmattan, närmare bestämt på Nordic Open Championships 2013 i Nacka.

Kan uttrycka mig som så att förutsättningarna bara kunde ha varit bättre. Totalt messed up i huvudet, lite osäker på min förmåga, en armbågsskada som inte ville ge med sig, förkylning och allt annat än BJJ i huvudet fram till tävlingsstart. Ändå gick det vägen. Ett tillfälle när uttrycket "What doesn't kill you makes you stronger." stämmer in bra. 

Lite bakgrund till min strategi inför denna tävling: I vintras gick jag en superfight i SGL mot en riktigt duktig tjej. Jag hade bud på två submissions men hon överlevde dem, vände och vann matchen. Strongt av henne. Jag hade dock gjort min läxa till denna tävling, vilket skulle visa sig med en gång.
I första matchen mötte jag en duktig tjej som jag mött även på Swedish Open. Jag gjorde min grej och kände mig trygg i armbaren jag tog, men klappet kom inte direkt. Jag bestämde mig för att ta i, att avsluta matchen. Här. Nu. Jag skulle inte låta min motståndare härda ut och ta sig loss. Inte som sist. Klapp, klapp AJ!
Det kan inte ha tagit en minut så var första matchen min. Min motståndare fick riktigt ont. Förlåt. Det känns alltid jobbigt att skada en motståndare. Men vad gör man. Det här är vad sporten går ut på. Efter första matchen hade jag dock en skön känsla i kroppen. Jag kunde slappna av lite och fokusera på att ha kul.

Efter nån minut var det dags för nästa match, som skulle gå mot en tuff tysk tjej som pratade finska. Förstod inte ett ord men jag kunde höra på hennes coach att hon ICKE skulle låta mig hoppa guard. Men det gjorde jag. Så snabbt jag bara kunde. Minns att jag drog ner henne tungt och började jobba. Då skedde miraklet. Rätt vad det var fann jag mig själv kopplandes en triangel. För första gången någonsin i match. Och den såg ut att sitta, trots att hon hade bra försvar. Det gjorde den. Sjuk känsla. En Knutsson-triangel. Det idoga träningsfokuset på Gladius MMA hade betalat av sig.

Som förutspått inför tävlingen skulle jag möta duktiga Karin Gren i finalen. Tjejen som enkelt knäckte mig på RM i höstas när jag hade vitt bälte. Något som jagat mig länge. När jag fortfarande var den som tvekade. Men jag är en annan tjej nu. Jag tvekar inte. Jag handlar. 
Matchen var igång. Jag var beslutsam, hoppade guard och klättrade snabbt med benen upp för hennes rygg. Jag tänkte flera gånger - Nu händer det! Jag vinner!! - innan jag plockade åt mig hennes arm och avslutade armbaren. Karin var smart, klappade snabbt. "Live to fight another day.".

Den befriande känslan som infann sig var helt otrolig. Jag vann. Jag tog hem hela skiten. Plockade hem guldet i år igen! I min första blåbältestävling. Mitt leende sträckte sig från öra till öra. Shit vad jag behövde detta. 



Dagen därpå var det dags för öppen viktklass.
Jag hoppades på att äntligen få möta duktiga Klara Tibbling, som innehar ett VM-guld i SW och är en storlek större än mig. Det händer sällan att man möter på en så stark tjej annars. 

Efter en ganska knäpp lottning vilken skickade en tjej direkt till final utan en enda match så fick jag möta Klara redan i första matchen. Minns inte riktigt händelseförloppet helt och har inte sett filmen ännu, men Klara ville INTE hamna i min guard, det minns jag. Jag gjorde ett misslyckat försök till hopp och Klara lyckas ganska snabbt passera till side. Damn! Dessutom på den sida jag sabbat armbågen/underarmen. Klara var sjukt positionsstark och jag lärde mig faktiskt extremt mycket av att ligga mosad underst i side i stort sett hela matchen. Hur konstigt det än låter, hehe.

Hon var så tung och tight i positionen att jag inte fick in nåt knä eller kunde fiska hennes ben. Jag visste sedan innan att Klara annars gladeligen tar sig till halvguard, tar ryggen och stryper ut. Snabbt. Så brukar hennes matcher se ut. Jag var fast besluten om att inte låta henne dra ut mig trots att jag var helt idiottrött och sliten sedan gårdagen. Jag ville inte ge bort något, försökte hålla in armarna och trycka hennes höft ifrån mig med den dåliga armen. Schmerz!!! Jag hade inte ett uns energi över mer än att se till att hennes försök till strypning med lapellen inte skulle gå vägen. Men den kändes lugn.



Jag visste att jag skulle förlora på poäng och svor åt mig själv för att jag alltid hatat poängdelen i sporten. Det skall få bli ändring i det. "You lose, you learn." 
Mot slutet av matchen hände nåt, jag kom upp till turtle och Klara satsade på ett armlås. Givetvis på min dåliga arm. Jag var stensäker på att jag aldrig aldrig aldrig skulle släppa greppet jag hade om min egen arm. Då skulle nämligen skadan bli ännu värre. Så jag gjorde nåt svepande hopp till passering och när jag landat på andra sidan så var matchen slut. Bara att applådera en riktigt duktig tjej. Klara tog hem matchen helt rättvist och gav mig det hårdaste motståndet jag mött på hittills. Häftigt. För övrigt första matchen någonsin som jag gick tiden ut. Jag var helt slut. Ägnade närmare 6 minuter underst i side under Klara Tibblinb. Och efter matchen ägnade x antal minuter åt kaskadnäsblod. Livet. Vackert är det. 

Jag är väldigt tacksam för vinsterna såklart, men speciellt för förlusten mot Klara. Allt som allt fick jag  med mig en guldmedalj och en hel del grejer att träna på. Eller nu ljög jag. Vi fick inga medaljer. De kommer på posten. Så jag åkte hem lite visare helt enkelt. 

Nu fortsätter min strävan.

Jag vill passa på att tacka min sponsor Adidas The Budo Store, min familj och mina träningskompisar och instruktörer på Gladius MMA. August Wallén, Mikael Knutsson, Frank E Barman, Johan Adolfsson i synnerhet. Utan er hade det aldrig gått. <3

Öppet brev till Riksidrottsförbundet

Varför är inga kampsportare nominerade till Idrottsgalan?

Idag blev jag upprörd och skrev ett brev till Riksidrottsförbundet sedan jag såg att ingen kampsportare blivit nominerad till Idrottsgalan som går ikväll:

Hej ansvariga för Idrottsgalan!

2012 är över. Leve 2013

En tillbakablick på 2012 och spänning inför tävlingsåret 2013.

 

 

Ge inte upp!

Haft en riktigt skön helg. Härligt att få tid att umgås med vänner, kärleken och familjen. Och lite extra roligt att avsluta helgen med att coacha nya, hungriga Gladiusfighters på nybörjartävlingen Westside. Det var riktigt kul och att se alla duktiga tävlande från Gladius plocka hem match efter match och att för varje match bli bättre, tightare och vassare.

Det var en härlig upplevelse och det fick mig också att tänka tillbaka på min första tävling, som just var Westside, den 4 juni 2011. Där och då tändes min glöd för att tävla och bli bäst och det var härligt att se så många klubbkamrater få uppleva samma sköna känsla och se samma glöd i deras ögon. 

Nu är jag om möjligt ännu mer taggad och lycklig över att få tävla igen. I helgen är det nämligen dags för säsongens sista tävling, SGL-finalen! Känner mig redo och i riktigt bra form. Blir en skön avslutning på säsongen. Tävla är bland det absolut roligaste jag vet. Kan inte bli mycket bättre. 

Sitter och kollar Nobelfesten som vanligt (jag blev inte bjuden i år heller, eller så har jag glömt det också). Hursomhelst, jag brukar lyssna på tacktalen och alltid fastnar man speciellt för något. Nobelpristagaren i medicin, Sir John B Gurdon, hade ett riktigt läckert och till och med lustigt tal, där han tackade och hyllade några alldeles speciella individer, nämligen hans försöksdjur. Grodorna. Han hade en viss känsla genom hela sitt tal som jag gillade. Gick att läsa ut en hel del av det talet. 

Every Champion was once a contender that refused to give up.

Blå juletid

Fröken har fått nytt bälte och snart nalkas både julen och European Open!

Sen kväll efter träning och min lediga dag är snart över.
Haft en riktigt härlig ledig dag. Min hjärna är lite på overload efter 200+ h jobb förra månaden och samtidig satsning på träningen och ett försök att hålla ihop fritiden med nära och kära. Så vilan var välbehövd.  
Jag lyckades imorse gå upp i tid, klä på mig fyra tröjor, dubbla byxor och handskar och raggsockar och tjockaste dunjackan och vingla iväg på cykeln i snöyran till tandläkaren och var där i god tid. Fast en vecka för tidigt. Bara virvla tillbaka igen och ta en ytterligare titt i kalendern, som är smockfull.
Ibland undrar jag hur andra elitsatsande får timmarna att räcka till. Spons så man kan jobba mindre är väl en bra idé.. Säg till om ni vet nån med för mycket pengar som kan hjälpa till. 



Massor med roliga och mindre roliga grejer på G. Har svårt att hålla koll på allt. Så jag försöker strukturera upp saker som skall göras utöver vanliga jobbet och träningen.
Imorgon är det nåt möte på jobbet som jag inte skulle glömma. Glömt vad det var om.
Sen skall jag äntligen få träffa knäspecialisten. Han heter Sten och skall vara bra sägs det, så bra att han inte tar emot några ”nya” egentligen. Men jag hade tur. Skönt. 

På onsdag är det dags för min andra tur till Idrottsrehab Ullevi och få prova mitt preliminära program (får ett komplett när MR är klara och jag vet vad som är trasigt). 

På torsdag skall jag hålla kurs på jobbet. Bäst jag inte glömmer bort det.
På söndag är det roliga nybörjartävlingen Westside SWT på klubben och jag tänkte coacha. 



Tänker tillbaka på den tävlingen med ett leende. Den 4 juni 2011 var det jag tävlade första gången och jag gick två matcher som jag vann på giljotin. Väldigt väldigt kul men samtidigt lite läskigt när min motståndare (min favoritträningskompis) somnade i finalen. Men trots den incidenten - Där och då - Jag var fast. Sen dess har det rullat på. Och i nästa vecka går jag SGL-finalen i fortsättarklassen. Långsamt får jag mer erfarenhet och det är minst lika skoj nu som på min första tävling. 



Idag har jag haft en riktigt härlig ledig dag. Med betoning på ledig. Förutom min snedcykling imorse har jag haft det supermysigt. Bara myst och julstökat med syrran. Vi pyntade varsitt pepparkakshus och de blev jättefina. Efter SGL-finalen har jag lovat att dela med mig av det huset till Jennifer Österlin (så nu har vi ett skrivet avtal).



Just ja - what else is new - jag fick ett nytt bälte i förra veckan! Ja blått. Det var skoj. Och alla var snälla och piskade mig väldigt löst och kärleksfullt efteråt (tack!). 

Detta betyder att jag skall fightas i blåbältesklassen på European Open i januari. Det kan bli tufft, jag har ju bara tränat i dräkt sen i vintras. En perfekt utmaning för mig!! 






Foto Philip Rasmusson, BigMouth GBG

Tillbaks till ritbordet

Swedish Open är över. Dags att blicka framåt.

Denna måndag var inte riktigt lika mycket måndag som måndagar brukar vara. Trevligt.
Jag har i stort sett hela tiden gått runt med ett leende på läpparna. Fantastisk erfarenhet att ha fått gå hela 8 matcher.

Att få känna på pressen när man trött efter fem matcher, har noll exemplar av hela knän kvar och ändå lyckas samla ihop sig och fokusera till 100% på att göra min grej och vinna finalen. En del av mig ville lägga sig ner och gråta efter att jag skadat mitt ”hela” knä i andra matchen. I mitt huvud gick tankarna i 180. ”Det gör så jäkla ont. Jag kan inte gå ordentligt ens... Skall jag gå av, skall jag lägga ner nu? Det är ju ändå okej att ha vunnit ett guld och sen vinna två matcher i öppna klassen..”. Så blev det inte.
Någonting i mig var starkare och jag fortsatte. Mike Wall peppade mig kort och koncist efter matchen (det betydde mycket) och jag svalde smärtan och låtsades som ingenting. Och det gick vägen. Så jäkla skönt.



Idag gör kroppen lite ont och på nåt sätt är det ju faktiskt rätt... skönt. Förutom just den enkla ekvationen två dåliga knän + problem att gå = trubbel när man bor tre trappor upp. Men det löser sig med tiden. Dags att satsa hårt på rehab och styrka i muskulaturen runt knäna. En ny resa och utmaning!

Det finns så himla mycket jag vill göra just nu... Jag vill leva som jag drömmer om, träna mer, träna SW, BJJ, thaiboxning och MMA, åka runt till olika klubbar och träna och få massa bra sparring, åka utomlands och träna och tävla. Åka på Abu Dhabi-uttagningen i Stockholm den 25 november... Ibland känner jag för att flytta till Stockholm. Eller åka iväg till USA ett år och träna järnet. 
Man vet aldrig...

Dags att samla ihop tankarna och blicka framåt. Rikta fokus mot nästa mål, nästa tävling. SGL-finalen den 15 december. Sen är jag ju allt himla sugen på att åka på EM i BJJ i januari. Kanske är det något jag måste göra. Ja, jag riktar in mitt sikte på det.

 

Dubbla guld!

Tjoho vad jag är glad! I helgen har jag tagit revansch ordentligt!

Igår tidigt tidigt var det dags att ta bilen upp till Stenungsund och tävla. Min gamla hemmahall från innebandytiden hade fått en annan skrud, med hela 8 tävlingsytor. Hallen var full av förväntan, ångande svett, nervositet och spontana utrop av ”karaljo”.

För min egen del var jag mer nervös än någonsin, fast jag inte riktigt kände det innan. De som känner mig vet vilken obotlig och näst intill störd tävlingsmänniska jag är. Jag ville verkligen inte upprepa min dåliga insats på RM i september. Inför första matchen kändes det som att - detta gäller allt -. Sen satte jag en armbar och kunde andas ut. Därmed satte jag tonen för resten av helgens matcher. 100% fokus, skoj och armbars. Totalt blev det 8 matcher! Två igår och sex idag. Alla vinster, alla på submission. Sju armbars och en gi choke. Så jäkla skönt så det går inte riktigt att beskriva. Det känns som att jag vunnit VM typ. Skön känsla.

Jag vill passa på att tacka alla som trott på mig och stöttat mig före och under tävlingen. Mina sponsorer Adidas The Budo Store (Jonas Tistelgren!) för gediget stöd och all utrustning jag behöver. Mina coacher - August Wallén, Mike Wall, Marcelo, Paulo Sandsten m fl. Mina nära och kära. Duktiga sparringpartners, speciellt Robin Halfvordsson, andra sköna BJJ-utövare som peppat mig, från Gladius, Grappling Academy, Stenungsunds kampsportsakademi, VBC mfl. Tack till er andra, även ni som tvivlar på mig och får mig peppad att bli BÄST. Långt tacktal. Men jag tycker man ska tacka när man känner för det. Och kramas när man känner för det. 

 

Kram

En andra chans...

Tillbaka i bloggarnas förlovade land.

Tänkte jag skulle dra igång bloggandet igen och få skriva av mig lite. Beslutade att ta en paus från det när jag hade som mest jobb och massa andra bollar i luften. Men så är jag nu tillbaka!

Förra helgen bjöd på MMA-gala, närmare bestämt The Zone 11. Det var skoj att få vara med och hjälpa till lite och såklart att få följa ruljansen från insidan. Det är alltid spännande!

Dagen efter The Zone var det tävlingsdags för min del, Svenska Grapplingligans sista deltävling för året. Min första SGL-tävling i år. Det har blivit lite mindre tävlande iom knäskadan jag drog på mig i våras. Det är himla trist att vara skadad och inte minst att inte kunna tävla, så det kändes väldigt skönt att gå in i match-mode igen. Jag fick två matcher som var över rätt fort. Det var skoj och gav en skön känsla inför Swedish Open som går i helgen i Stenungsund. Skall bli spännande att fightas i Gi igen. Jag har ett minst sagt ostadigt record hittills. Två snabba vinster på Nordic Open i våras och en svidande saftig förlust på RM tidigare i höstas. Hoppas på en hejdundrande revansch så jag kan känna lite mer kärlek till dräkten igen. SW känns annars lite mer som min grej. 

Har fått börja gå på Augusts specialpass SW Supreme och visst har både passeringar och flygande tekniker fått sig en ordentlig skjuts i rätt riktning. Riktigt kul och väldigt bra och lärorika pass på samma gång! Dock dröjer det nog ett bra tag innan jag har nåt att säga till om i sparringen med de flesta. Jag blir totalsmiskad allt som oftast. Men vad gör det. Min filosofi har ända från början varit att träna med de bästa för att kunna bli bäst själv. Det tror jag stenhårt på.
I helgen blir det alltså dags för Swedish Open i BJJ. ”Ninjan” var inne i butiken idag och handlade en iPad och vittnade om nytt deltagarrekord för tävlingen. Över 150 fler anmälda än förra året. Måste ju lätt vara en av Europas allra största kampsportstävlingar? Detta i min gamla hemmaarena Sundahallen i Stenungsund. Kan inte bli annat än succé! Har dessutom anmält mig i både +69 kg (ingen bantning denna gång) och öppen viktklass. Chans på två medaljer alltså. Vi får se hur det går! Skall bli så kul!! :D

What else is new?

Plötsligt har man bilvit vuxen på riktigt. Fyllde 24 för nån månad sedan och det betyder att nästa år är jag 25. Tjugofem. Twenty-fucking-five. Halvvägs till 50. Hjälp. Tar den krisen nästa år. 


_________________________________________________________________________________


"Strength does not come from winning.
Your struggles develop your strengths.  
When you go through hardships and decide not to surrender, that is strength." 
- M Gandhi 

Söndra och härska

Ja, det här var ju ett tag sedan... Snart är det dags för match igen, Alivefinalen 2011 äger rum nästa lördag. Förhoppningsvis är både jag och mina medtävlande ännu bättre nu än vi var innan jul när tävlingen flyttades fram. Jag själv fick möjligheten att tävla på SGLs riksfinal istället och fick med mig en guldbuckla hem, så jag fick en bonus-egoboost och känner mig nu i rätt bra form inför den 11 februari.

Nytt sedan sist är att jag har börjat pyjamasbrottas, eller rättare sagt börjat träna BJJ. Det var verkligen på tiden. Förhoppningen är att tävla så mycket som möjligt både i SW och BJJ framöver, trots att jag kände mig som en trasa som mer och mer frustrerad och förbannad flög hit och dit och fastnade överallt första träningspasset. Nu har vi slutit fred och jag känner mig bekväm i min fina GI. Till största del beror det på den härliga träningsgruppen jag hamnat i. Jag brukar alltid tänka att man i allra största möjliga utsträckning skall träna med personer som är så jäkla mycket bättre än en själv, för att kunna bli så bra som möjligt. Det tänket sätter press på en och man skulle aldrig få för sig att slänga upp en halvtaskig triangel i sparring, utan man måste tänka på varje detalj och lära sig hitta luckorna.

En annan nyhet är att jag är del i en eminent jury som fått det härliga uppdraget att nominera kampsportstalanger och utse vinnare till Kampsportsgalan 2012 , som äger rum den 24 mars. Ett väldigt roligt uppdrag som jag ser fram emot mycket! Gå in och nominera dina favoritkampsportare m.m här. 

That's all she wrote.  

Tävlande

När en vinst inte känns som en vinst…

Sedan min SW-premiär på West Side i juni har jag försökt arbeta fram lite av ett eget ”game” för att kunna känna mig lugn och trygg i framtida tävlingar. Jag hoppade över sommarens Alive till förmån för skador och därefter följde en ganska lång period utan tävling.

Igår blev det dags för mig att följa upp debuten och gå min första SGL-turnering. I min viktklass (stadiga 60+ kg) fanns två andra tjejer från min klubb, Fanny och Josefin samt två andra tjejer, en från Kungsbacka och en från Alingsås. Det skulle alltså bli fyra matcher.
Veckan före match ägnade jag mig åt lite visualisering och tänkte ut vart jag vill ha matcherna. Med lite teknikslip på det så kände jag mig redo och väldigt lugn. För lugn.

När det var lottningsdags visade det sig att jag och min ultimata sparringpartner Josefin från klubben skulle mötas på en gång (vi möttes på West Side-finalen). Vi båda tog det ganska lugnt och det blev mer som ett vanligt rull än försök att avsluta den andre. Oavgjort. Ganska skön start på turneringen, jag kände dock inte att jag hade det där lilla extra drivet som gör att man går på det där låset som avslutar matchen.

Andra matchen kändes bättre, då mötte jag en duktig tjej från Kungsbacka. Det kändes mer "fight". Hon gick på ordentligt och var aggressiv och då blev jag också det såklart. Vet inte säkert hur det gick till, men gissar jag gick på giljotin och hoppade guard. Sedan försökte jag få till lite specialare och när det inte gick så fick jag en glimt av vinnarinstinkten. Då blev det en elak submission, scorpion rib crunch (såg nu att den som fick pris för snyggaste submission gjorde samma sak). Efter den matchen kände jag mig faktiskt ganska så nöjd, då hade jag mer ”riv” och gav inte efter någonting.

Efter det mötte jag en duktig tjej från Alingsås som ständigt gick på giljotiner och var väldigt framåt hela tiden. Istället för att jag då tog initiativet ifrån henne så försvarade jag mig och väntade på nästa drag från hennes sida. AAAARGHH, så fel! Kom på mig själv med att vara helt lugn, avslappnad och bara följa hennes rörelser där jag satt på marken med ett leende och inte hade någon brådska att fånga henne i min guard. Vinnarinstinkten som bortblåst. Den matchen blev oavgjord, tiden tog slut precis när jag satte skorpionen som i matchen ovan lite på sniskan i panik över att tiden var slut.
 
Sista matchen blev mot ytterligare en klubbkompis, Fanny, som fick smaka lite på min irritation och en stående giljotin ganska direkt i matchen. Summan av kardemumman blev att jag och Josefin vann(!) deltävlingen med två vinster och två oavgjorda var. DET var grymt skönt! Vi hamnade på lika poäng så vi kan åka tillsammans upp på SGL-finalerna i Norrköping (om vi tänkt rätt). Känns i vilket fall väldigt skönt!

Efteråt kände jag mig dock ganska tom. Glad för de andras insatser - Josefin, Fanny och Linn från klubben gjorde riktigt bra matcher och det var riktigt kul att se!
För egen del kändes det som jag inte presterat bra och inte riktigt vunnit utan snarare förlorat. Nu har jag närmare en vecka på mig att ändra på det, att få tillbaka drivet. Man måste vilja för att vinna. Och det skall jag göra på Alive SWT som går på lördag den 22:e!

Bara sport...

Bara sport, bara massor utav sport :)

Så ser mitt liv ut. Och glad är jag för det! Det är få förunnat att få jobba med sånt man faktiskt gillar. Många spännande projekt på gång i höst! 

Det senaste har jag tänkt en del att vårt kära kampsports-Sverige plockar hem medaljer lite överallt på internationella mästerskap och lyckas med anmärkningsvärda prestationer med små resurser och relativt få utövare. Jämför med landslagen i friidrott, fotboll, you name it - Hur mycket pengar satsas i paritet till hur väl de står sig på den internationella arenan?

På lördag blir det Battle of Lund, där jag har äran att följa duktiga fighters före galan såväl som live vid ringrepen under galan. Skall bli riktigt kul!
Efter Battle of Lund väntar tävling för min egen del i oktober. Då jag är medveten att jag är av modellen som kanske inte riktigt vågar mig på något jag är tveksam över om jag får betänketid, tog jag mod till mig och anmälde mig till såväl Svenska Grapplingligan (tävling den 16 oktober) och till Alive SWT (går den 22 oktober).

Wish me luck! :D



Ps. Stort lycka till Svenska Thaiboxningslandslaget på VM i Uzbekistan

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Tja!

Nu är det semestertempo på mig, avnjuter första semesterdagen idag :)
Hade planerat in ett långt reflekterande inlägg om tveksamheterna kring SM i submission wrestling som jag gästade i lördags. Blir inget sådant inlägg.
Helt kort kan jag säga att det var inte så att evenemanget i sig inte var bra, för det var bra och allt flöt på. Det jag dock slogs av var att sporten växt fram i raketfart på bara några år i SB&K och att utvecklingen av regler och definitioner inte hunnit med att bli helt vattentäta. Potential finns för förbättringar och jag litar på att de delarna fungerar bättre under nästa års SM. Nog om det.

Imorgon drar jag till THAILAND!! Känn på den glädjen.
Känns helt underbart att få komma iväg ett tag. Av flera anledningar.
"Komma bort, komma ifrån, komma till, komma tillrätta, komma tillbaks..."

Har fått hela tre veckors semester (tack!!) och möjlighet att spendera dem i Thailand på Tiger, upplagt för en ultimat kombo för semester, värme och träning - både thai och mma.

Glömde givetvis samtliga sport bh:ar i skåpet på klubben mitt uppe i allt irrande, så det blir en liten biltur ikväll så man slipper clincha topless :)

Ha det gott allesammans! Flera av er kommer jag att sakna.

Kram
Liz

Halo

På bilden ser du mig, Maria A, mina fina systrar Helena och Maria (numera Fru Pihl-Utterhall) i vackert gruppfoto från Lippan. 

Helgen har passerat och det med en väldig fart! Min äldsta syster Maria har gift sig och därför slängde jag, min andra syster Helena och de andra tärnorna ihop en möhippa i tisdags. Otippad dag, men vad gör vi inte som de working class heroes vi är? Möhippan blev en succé som startade med det mycket traditionella brudbadet (över 1000 år gammal tradition skulle jag tro) på Hagabadet. Där blev det vin och ostar i varm pool och ännu hetare bastu och en massa trevligt tjat.

Efter att vi badat bruden blev Maria beklädd med ett elegant pimp-halsband med guldpärlor och shotglas som invigdes på vagnen hem till mig. Väl hemma hos mig blev det mer tjat och dryck och stassande för kvällen som bar ut på stan, till Lipp. För Marias del var klädkoden bunnie med boa. Snyggt må jag säga, jag och min stylistkollega Helena var riktigt nöjda med utstyrseln! Efter en lång middag på Lippan drog vi vidare och tog oss varsin av stans bästa Mojitos på Tranquilo. Min första möhippa, vuxenpoäng! En riktigt skön och lyckad sådan dessutom, plus i kanten!

________________________________________________________________________________


Imorgon ger jag mig på träningen igen. Efter en dödstråkig liten hjärnskakning har jag varit still som en mussla i ungefär nånstans mellan en vecka och en evighet. Nu har jag bestämt att det är slut på vilan och det känns underbart. Jag är på ett fantastiskt humör trots två låånga jobbdagar igår och idag med varierande arbetsuppgifter såsom runtplaskande och städning av en bar igår och noggranna tester av DPS-antenner på Penta idag.

Min kära klubbkamrat (höll på att skriva kk) har gått med på att testa på lite rull med mig för lite omväxling från thaiboxningen. Om det känns bra så tar jag sommarträningspasset i MMA sen vid halv sex. Hade varit grymt! Jag har redan packat min gympapåse och jag gick och lade mig i sängen redan halv elva tandborstad och klar för att det snabbare skulle bli morgon!

Ciao!

PANG!

Dagens inlägg kunde handlat om mina första SW-matcher och vinsten på West Side i lördags. Har tänkt skriva om det, men det har inte blivit av. Det får bli lite kort. Att tävla i SW var fantastiskt roligt. Hela dagen var en skön upplevelse. Det var sjukt kul att tävla, gläder mig över att jag inte var speciellt nervös under tävlingsdagen, inte skadade mig, utan fokuserade på att göra det jag vet att jag kan och inget annat. Fast det var simpelt. Och så vann jag min första tävling. Underbart!

Nu till min onsdag, som jag kanske kan släppa nu när jag skriver om den:
Det var en riktigt bra dag idag. Började med lite jobb och mail, fortsatte med en solig cykeltur och en lunch i stan före första dagen på sommarjobbet på Volvo Penta.
Började rulla hemåt vid femtiden, tog sällskap med en arbetskamrat till St Sigfrids plan. Sen trampade jag på litegrann, med siktet på Konsum i Munkebäck, bara någon minut hemifrån. Tänkte handla en riktigt god middag. Det var bara ett ljus kvar. Pang!
Där låg jag, framför en bil helt plötsligt. Jag minns att jag tittade upp mot förarplatsen helt förvånad och lite besviken ”Jahapp det var den tidsplanen…”. Sen kom jag att tänka på mig, var jag hel? Chockad ställde jag mig upp och kände att allt var helt. Förutom cykeln, vars framhjul var format som ett S. Med lätt illamående och yrsel möts jag av föraren, en dam strax över 70, som kört på mig och nu har tagit sig ur bilen. Hon är minst lika skärrad som jag och vi bestämmer att ta oss till vägkanten och prata lite. Folk vevar ner rutor och ropar ”Är du okej?” och ”Hur gick det?”. Andra tutar, vet inte om det är på mig eller damen som körde.

När vi tar oss till sidan av vägen börjar bilarna bakom rulla igen och jag hör hur båda mina cykellampor krossas under bildäcken. Oviktigt. Fortfarande väldigt chockad tar jag i hand med damen. Åsa heter hon. Hon undrar hur jag mår och ber om ursäkt, sa att hon inte såg ljuset. Jag säger att det är lugnt och att jag tror jag mår bra, men att jag inte vet. Mår illa, ont i huvudet, magen och i ena knäet. Tittar ner på mina ben, som är svarta här och var efter cykeln och bilen. Mina nya skor har stora svarta fläckar. Jag landade bra. Jag måste gjort nån landning a la actionrulle, då jag är smutsig på kläderna men inte har minsta skrapsår ens. Skönt.

Åsa vill köra mig hem och ersätta skadorna på min cykel. Den går inte att rulla, så vi hjälps åt att få in den i hennes bil, som nu har ett hål i kofångaren och några repor framtill. Hon kör, jag guidar henne hem till mig och cykelaffären som ligger bredvid. Vi säger inte mycket upplever jag, ändå får jag veta att hon jobbar på Mölndals sjukhus och att hon bor i Lerum och bara ville gena över Munkebäck, då det hade varit en olycka på E20. Framme. Vi drar ut cykeln ur bilen och vi går över torget mot cykelhandlaren. Gubben på pizzerian hälsar när vi går förbi. Vi går in till cykelhandlaren. Vad säger man, tänkte jag? Vad är en sjysst ice breaker när man säger att man blivit påkörd av damen som står här bredvid?

Åsa berättar som det är och cykelhandlaren är nog mer orolig för mig än cykeln. Jag själv tänker inte på så mycket annat än cykeln, den såg helt demolerad ut.  Och middagen, jag skulle ju bjuda på middag. Blir inget med det. Vill bara få lämnat in cykelskrället så jag kan få gå över gatan, hem. Det tar en lång stund hos cykelhandlaren, som berättar vad det kommer kosta att beställa och montera ett nytt framhjul. Jag undrar hur stort hål det här kommer göra i min eller Åsas plånbok, samtidigt som jag upptäcker att mitt smutsiga vänstra knä börjat svullna upp på yttersidan. Förhoppningsvis blir det bara ett märke. Åsa betalar runt 1500 kr till cykelgubben, jag känner mig inte riktigt med. Väl utanför sticker hon till mig en femhundring och hennes telefonnummer trots mina protester. Jag går hem, låser upp, vänder mig om och ser Åsa sätta sig i sin bil och köra iväg. Jag går in och sätter mig på en köksstol. Helt slut.

Vet knappt vad som hände, att det hände eller hur det hände. Jag vet att jag är väldigt glad och tacksam att jag inte skadade mig mer. Har ingen aning om vad jag skall göra med mitt försäkringsbolag, eller om jag skall blanda in dem alls. Mina nya skor är förstörda, cykeln är inlämnad, jag har två frysta hamburgare omsorgsfullt fastlindade där det gör som mest ont i knät. Och med ont i både huvudet och magen fick jag lov att lägga mig en stund.

Det var för några timmar sedan nu. Jag minns att jag tänkte ”annars är jag hel, annars mår jag bra, annars är jag glad”, när jag låg och stirrade upp i taket från soffan medan jag väntade på middag. God var den också!