Halo

På bilden ser du mig, Maria A, mina fina systrar Helena och Maria (numera Fru Pihl-Utterhall) i vackert gruppfoto från Lippan. 

Helgen har passerat och det med en väldig fart! Min äldsta syster Maria har gift sig och därför slängde jag, min andra syster Helena och de andra tärnorna ihop en möhippa i tisdags. Otippad dag, men vad gör vi inte som de working class heroes vi är? Möhippan blev en succé som startade med det mycket traditionella brudbadet (över 1000 år gammal tradition skulle jag tro) på Hagabadet. Där blev det vin och ostar i varm pool och ännu hetare bastu och en massa trevligt tjat.

Efter att vi badat bruden blev Maria beklädd med ett elegant pimp-halsband med guldpärlor och shotglas som invigdes på vagnen hem till mig. Väl hemma hos mig blev det mer tjat och dryck och stassande för kvällen som bar ut på stan, till Lipp. För Marias del var klädkoden bunnie med boa. Snyggt må jag säga, jag och min stylistkollega Helena var riktigt nöjda med utstyrseln! Efter en lång middag på Lippan drog vi vidare och tog oss varsin av stans bästa Mojitos på Tranquilo. Min första möhippa, vuxenpoäng! En riktigt skön och lyckad sådan dessutom, plus i kanten!

________________________________________________________________________________


Imorgon ger jag mig på träningen igen. Efter en dödstråkig liten hjärnskakning har jag varit still som en mussla i ungefär nånstans mellan en vecka och en evighet. Nu har jag bestämt att det är slut på vilan och det känns underbart. Jag är på ett fantastiskt humör trots två låånga jobbdagar igår och idag med varierande arbetsuppgifter såsom runtplaskande och städning av en bar igår och noggranna tester av DPS-antenner på Penta idag.

Min kära klubbkamrat (höll på att skriva kk) har gått med på att testa på lite rull med mig för lite omväxling från thaiboxningen. Om det känns bra så tar jag sommarträningspasset i MMA sen vid halv sex. Hade varit grymt! Jag har redan packat min gympapåse och jag gick och lade mig i sängen redan halv elva tandborstad och klar för att det snabbare skulle bli morgon!

Ciao!

PANG!

Dagens inlägg kunde handlat om mina första SW-matcher och vinsten på West Side i lördags. Har tänkt skriva om det, men det har inte blivit av. Det får bli lite kort. Att tävla i SW var fantastiskt roligt. Hela dagen var en skön upplevelse. Det var sjukt kul att tävla, gläder mig över att jag inte var speciellt nervös under tävlingsdagen, inte skadade mig, utan fokuserade på att göra det jag vet att jag kan och inget annat. Fast det var simpelt. Och så vann jag min första tävling. Underbart!

Nu till min onsdag, som jag kanske kan släppa nu när jag skriver om den:
Det var en riktigt bra dag idag. Började med lite jobb och mail, fortsatte med en solig cykeltur och en lunch i stan före första dagen på sommarjobbet på Volvo Penta.
Började rulla hemåt vid femtiden, tog sällskap med en arbetskamrat till St Sigfrids plan. Sen trampade jag på litegrann, med siktet på Konsum i Munkebäck, bara någon minut hemifrån. Tänkte handla en riktigt god middag. Det var bara ett ljus kvar. Pang!
Där låg jag, framför en bil helt plötsligt. Jag minns att jag tittade upp mot förarplatsen helt förvånad och lite besviken ”Jahapp det var den tidsplanen…”. Sen kom jag att tänka på mig, var jag hel? Chockad ställde jag mig upp och kände att allt var helt. Förutom cykeln, vars framhjul var format som ett S. Med lätt illamående och yrsel möts jag av föraren, en dam strax över 70, som kört på mig och nu har tagit sig ur bilen. Hon är minst lika skärrad som jag och vi bestämmer att ta oss till vägkanten och prata lite. Folk vevar ner rutor och ropar ”Är du okej?” och ”Hur gick det?”. Andra tutar, vet inte om det är på mig eller damen som körde.

När vi tar oss till sidan av vägen börjar bilarna bakom rulla igen och jag hör hur båda mina cykellampor krossas under bildäcken. Oviktigt. Fortfarande väldigt chockad tar jag i hand med damen. Åsa heter hon. Hon undrar hur jag mår och ber om ursäkt, sa att hon inte såg ljuset. Jag säger att det är lugnt och att jag tror jag mår bra, men att jag inte vet. Mår illa, ont i huvudet, magen och i ena knäet. Tittar ner på mina ben, som är svarta här och var efter cykeln och bilen. Mina nya skor har stora svarta fläckar. Jag landade bra. Jag måste gjort nån landning a la actionrulle, då jag är smutsig på kläderna men inte har minsta skrapsår ens. Skönt.

Åsa vill köra mig hem och ersätta skadorna på min cykel. Den går inte att rulla, så vi hjälps åt att få in den i hennes bil, som nu har ett hål i kofångaren och några repor framtill. Hon kör, jag guidar henne hem till mig och cykelaffären som ligger bredvid. Vi säger inte mycket upplever jag, ändå får jag veta att hon jobbar på Mölndals sjukhus och att hon bor i Lerum och bara ville gena över Munkebäck, då det hade varit en olycka på E20. Framme. Vi drar ut cykeln ur bilen och vi går över torget mot cykelhandlaren. Gubben på pizzerian hälsar när vi går förbi. Vi går in till cykelhandlaren. Vad säger man, tänkte jag? Vad är en sjysst ice breaker när man säger att man blivit påkörd av damen som står här bredvid?

Åsa berättar som det är och cykelhandlaren är nog mer orolig för mig än cykeln. Jag själv tänker inte på så mycket annat än cykeln, den såg helt demolerad ut.  Och middagen, jag skulle ju bjuda på middag. Blir inget med det. Vill bara få lämnat in cykelskrället så jag kan få gå över gatan, hem. Det tar en lång stund hos cykelhandlaren, som berättar vad det kommer kosta att beställa och montera ett nytt framhjul. Jag undrar hur stort hål det här kommer göra i min eller Åsas plånbok, samtidigt som jag upptäcker att mitt smutsiga vänstra knä börjat svullna upp på yttersidan. Förhoppningsvis blir det bara ett märke. Åsa betalar runt 1500 kr till cykelgubben, jag känner mig inte riktigt med. Väl utanför sticker hon till mig en femhundring och hennes telefonnummer trots mina protester. Jag går hem, låser upp, vänder mig om och ser Åsa sätta sig i sin bil och köra iväg. Jag går in och sätter mig på en köksstol. Helt slut.

Vet knappt vad som hände, att det hände eller hur det hände. Jag vet att jag är väldigt glad och tacksam att jag inte skadade mig mer. Har ingen aning om vad jag skall göra med mitt försäkringsbolag, eller om jag skall blanda in dem alls. Mina nya skor är förstörda, cykeln är inlämnad, jag har två frysta hamburgare omsorgsfullt fastlindade där det gör som mest ont i knät. Och med ont i både huvudet och magen fick jag lov att lägga mig en stund.

Det var för några timmar sedan nu. Jag minns att jag tänkte ”annars är jag hel, annars mår jag bra, annars är jag glad”, när jag låg och stirrade upp i taket från soffan medan jag väntade på middag. God var den också!