Söndra och härska

Ja, det här var ju ett tag sedan... Snart är det dags för match igen, Alivefinalen 2011 äger rum nästa lördag. Förhoppningsvis är både jag och mina medtävlande ännu bättre nu än vi var innan jul när tävlingen flyttades fram. Jag själv fick möjligheten att tävla på SGLs riksfinal istället och fick med mig en guldbuckla hem, så jag fick en bonus-egoboost och känner mig nu i rätt bra form inför den 11 februari.

Nytt sedan sist är att jag har börjat pyjamasbrottas, eller rättare sagt börjat träna BJJ. Det var verkligen på tiden. Förhoppningen är att tävla så mycket som möjligt både i SW och BJJ framöver, trots att jag kände mig som en trasa som mer och mer frustrerad och förbannad flög hit och dit och fastnade överallt första träningspasset. Nu har vi slutit fred och jag känner mig bekväm i min fina GI. Till största del beror det på den härliga träningsgruppen jag hamnat i. Jag brukar alltid tänka att man i allra största möjliga utsträckning skall träna med personer som är så jäkla mycket bättre än en själv, för att kunna bli så bra som möjligt. Det tänket sätter press på en och man skulle aldrig få för sig att slänga upp en halvtaskig triangel i sparring, utan man måste tänka på varje detalj och lära sig hitta luckorna.

En annan nyhet är att jag är del i en eminent jury som fått det härliga uppdraget att nominera kampsportstalanger och utse vinnare till Kampsportsgalan 2012 , som äger rum den 24 mars. Ett väldigt roligt uppdrag som jag ser fram emot mycket! Gå in och nominera dina favoritkampsportare m.m här. 

That's all she wrote.  

Tävlande

Sedan min SW-premiär på West Side i juni har jag försökt arbeta fram lite av ett eget ”game” för att kunna känna mig lugn och trygg i framtida tävlingar. Jag hoppade över sommarens Alive till förmån för skador och därefter följde en ganska lång period utan tävling.

Igår blev det dags för mig att följa upp debuten och gå min första SGL-turnering. I min viktklass (stadiga 60+ kg) fanns två andra tjejer från min klubb, Fanny och Josefin samt två andra tjejer, en från Kungsbacka och en från Alingsås. Det skulle alltså bli fyra matcher.
Veckan före match ägnade jag mig åt lite visualisering och tänkte ut vart jag vill ha matcherna. Med lite teknikslip på det så kände jag mig redo och väldigt lugn. För lugn.

När det var lottningsdags visade det sig att jag och min ultimata sparringpartner Josefin från klubben skulle mötas på en gång (vi möttes på West Side-finalen). Vi båda tog det ganska lugnt och det blev mer som ett vanligt rull än försök att avsluta den andre. Oavgjort. Ganska skön start på turneringen, jag kände dock inte att jag hade det där lilla extra drivet som gör att man går på det där låset som avslutar matchen.

Andra matchen kändes bättre, då mötte jag en duktig tjej från Kungsbacka. Det kändes mer "fight". Hon gick på ordentligt och var aggressiv och då blev jag också det såklart. Vet inte säkert hur det gick till, men gissar jag gick på giljotin och hoppade guard. Sedan försökte jag få till lite specialare och när det inte gick så fick jag en glimt av vinnarinstinkten. Då blev det en elak submission, scorpion rib crunch (såg nu att den som fick pris för snyggaste submission gjorde samma sak). Efter den matchen kände jag mig faktiskt ganska så nöjd, då hade jag mer ”riv” och gav inte efter någonting.

Efter det mötte jag en duktig tjej från Alingsås som ständigt gick på giljotiner och var väldigt framåt hela tiden. Istället för att jag då tog initiativet ifrån henne så försvarade jag mig och väntade på nästa drag från hennes sida. AAAARGHH, så fel! Kom på mig själv med att vara helt lugn, avslappnad och bara följa hennes rörelser där jag satt på marken med ett leende och inte hade någon brådska att fånga henne i min guard. Vinnarinstinkten som bortblåst. Den matchen blev oavgjord, tiden tog slut precis när jag satte skorpionen som i matchen ovan lite på sniskan i panik över att tiden var slut.
 
Sista matchen blev mot ytterligare en klubbkompis, Fanny, som fick smaka lite på min irritation och en stående giljotin ganska direkt i matchen. Summan av kardemumman blev att jag och Josefin vann(!) deltävlingen med två vinster och två oavgjorda var. DET var grymt skönt! Vi hamnade på lika poäng så vi kan åka tillsammans upp på SGL-finalerna i Norrköping (om vi tänkt rätt). Känns i vilket fall väldigt skönt!

Efteråt kände jag mig dock ganska tom. Glad för de andras insatser - Josefin, Fanny och Linn från klubben gjorde riktigt bra matcher och det var riktigt kul att se!
För egen del kändes det som jag inte presterat bra och inte riktigt vunnit utan snarare förlorat. Nu har jag närmare en vecka på mig att ändra på det, att få tillbaka drivet. Man måste vilja för att vinna. Och det skall jag göra på Alive SWT som går på lördag den 22:e!

Bara sport...

Så ser mitt liv ut. Och glad är jag för det! Det är få förunnat att få jobba med sånt man faktiskt gillar. Många spännande projekt på gång i höst! 

Det senaste har jag tänkt en del att vårt kära kampsports-Sverige plockar hem medaljer lite överallt på internationella mästerskap och lyckas med anmärkningsvärda prestationer med små resurser och relativt få utövare. Jämför med landslagen i friidrott, fotboll, you name it - Hur mycket pengar satsas i paritet till hur väl de står sig på den internationella arenan?

På lördag blir det Battle of Lund, där jag har äran att följa duktiga fighters före galan såväl som live vid ringrepen under galan. Skall bli riktigt kul!
Efter Battle of Lund väntar tävling för min egen del i oktober. Då jag är medveten att jag är av modellen som kanske inte riktigt vågar mig på något jag är tveksam över om jag får betänketid, tog jag mod till mig och anmälde mig till såväl Svenska Grapplingligan (tävling den 16 oktober) och till Alive SWT (går den 22 oktober).

Wish me luck! :D



Ps. Stort lycka till Svenska Thaiboxningslandslaget på VM i Uzbekistan

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Tja!

Nu är det semestertempo på mig, avnjuter första semesterdagen idag :)
Hade planerat in ett långt reflekterande inlägg om tveksamheterna kring SM i submission wrestling som jag gästade i lördags. Blir inget sådant inlägg.
Helt kort kan jag säga att det var inte så att evenemanget i sig inte var bra, för det var bra och allt flöt på. Det jag dock slogs av var att sporten växt fram i raketfart på bara några år i SB&K och att utvecklingen av regler och definitioner inte hunnit med att bli helt vattentäta. Potential finns för förbättringar och jag litar på att de delarna fungerar bättre under nästa års SM. Nog om det.

Imorgon drar jag till THAILAND!! Känn på den glädjen.
Känns helt underbart att få komma iväg ett tag. Av flera anledningar.
"Komma bort, komma ifrån, komma till, komma tillrätta, komma tillbaks..."

Har fått hela tre veckors semester (tack!!) och möjlighet att spendera dem i Thailand på Tiger, upplagt för en ultimat kombo för semester, värme och träning - både thai och mma.

Glömde givetvis samtliga sport bh:ar i skåpet på klubben mitt uppe i allt irrande, så det blir en liten biltur ikväll så man slipper clincha topless :)

Ha det gott allesammans! Flera av er kommer jag att sakna.

Kram
Liz

Halo

På bilden ser du mig, Maria A, mina fina systrar Helena och Maria (numera Fru Pihl-Utterhall) i vackert gruppfoto från Lippan. 

Helgen har passerat och det med en väldig fart! Min äldsta syster Maria har gift sig och därför slängde jag, min andra syster Helena och de andra tärnorna ihop en möhippa i tisdags. Otippad dag, men vad gör vi inte som de working class heroes vi är? Möhippan blev en succé som startade med det mycket traditionella brudbadet (över 1000 år gammal tradition skulle jag tro) på Hagabadet. Där blev det vin och ostar i varm pool och ännu hetare bastu och en massa trevligt tjat.

Efter att vi badat bruden blev Maria beklädd med ett elegant pimp-halsband med guldpärlor och shotglas som invigdes på vagnen hem till mig. Väl hemma hos mig blev det mer tjat och dryck och stassande för kvällen som bar ut på stan, till Lipp. För Marias del var klädkoden bunnie med boa. Snyggt må jag säga, jag och min stylistkollega Helena var riktigt nöjda med utstyrseln! Efter en lång middag på Lippan drog vi vidare och tog oss varsin av stans bästa Mojitos på Tranquilo. Min första möhippa, vuxenpoäng! En riktigt skön och lyckad sådan dessutom, plus i kanten!

________________________________________________________________________________


Imorgon ger jag mig på träningen igen. Efter en dödstråkig liten hjärnskakning har jag varit still som en mussla i ungefär nånstans mellan en vecka och en evighet. Nu har jag bestämt att det är slut på vilan och det känns underbart. Jag är på ett fantastiskt humör trots två låånga jobbdagar igår och idag med varierande arbetsuppgifter såsom runtplaskande och städning av en bar igår och noggranna tester av DPS-antenner på Penta idag.

Min kära klubbkamrat (höll på att skriva kk) har gått med på att testa på lite rull med mig för lite omväxling från thaiboxningen. Om det känns bra så tar jag sommarträningspasset i MMA sen vid halv sex. Hade varit grymt! Jag har redan packat min gympapåse och jag gick och lade mig i sängen redan halv elva tandborstad och klar för att det snabbare skulle bli morgon!

Ciao!

PANG!

Dagens inlägg kunde handlat om mina första SW-matcher och vinsten på West Side i lördags. Har tänkt skriva om det, men det har inte blivit av. Det får bli lite kort. Att tävla i SW var fantastiskt roligt. Hela dagen var en skön upplevelse. Det var sjukt kul att tävla, gläder mig över att jag inte var speciellt nervös under tävlingsdagen, inte skadade mig, utan fokuserade på att göra det jag vet att jag kan och inget annat. Fast det var simpelt. Och så vann jag min första tävling. Underbart!

Nu till min onsdag, som jag kanske kan släppa nu när jag skriver om den:
Det var en riktigt bra dag idag. Började med lite jobb och mail, fortsatte med en solig cykeltur och en lunch i stan före första dagen på sommarjobbet på Volvo Penta.
Började rulla hemåt vid femtiden, tog sällskap med en arbetskamrat till St Sigfrids plan. Sen trampade jag på litegrann, med siktet på Konsum i Munkebäck, bara någon minut hemifrån. Tänkte handla en riktigt god middag. Det var bara ett ljus kvar. Pang!
Där låg jag, framför en bil helt plötsligt. Jag minns att jag tittade upp mot förarplatsen helt förvånad och lite besviken ”Jahapp det var den tidsplanen…”. Sen kom jag att tänka på mig, var jag hel? Chockad ställde jag mig upp och kände att allt var helt. Förutom cykeln, vars framhjul var format som ett S. Med lätt illamående och yrsel möts jag av föraren, en dam strax över 70, som kört på mig och nu har tagit sig ur bilen. Hon är minst lika skärrad som jag och vi bestämmer att ta oss till vägkanten och prata lite. Folk vevar ner rutor och ropar ”Är du okej?” och ”Hur gick det?”. Andra tutar, vet inte om det är på mig eller damen som körde.

När vi tar oss till sidan av vägen börjar bilarna bakom rulla igen och jag hör hur båda mina cykellampor krossas under bildäcken. Oviktigt. Fortfarande väldigt chockad tar jag i hand med damen. Åsa heter hon. Hon undrar hur jag mår och ber om ursäkt, sa att hon inte såg ljuset. Jag säger att det är lugnt och att jag tror jag mår bra, men att jag inte vet. Mår illa, ont i huvudet, magen och i ena knäet. Tittar ner på mina ben, som är svarta här och var efter cykeln och bilen. Mina nya skor har stora svarta fläckar. Jag landade bra. Jag måste gjort nån landning a la actionrulle, då jag är smutsig på kläderna men inte har minsta skrapsår ens. Skönt.

Åsa vill köra mig hem och ersätta skadorna på min cykel. Den går inte att rulla, så vi hjälps åt att få in den i hennes bil, som nu har ett hål i kofångaren och några repor framtill. Hon kör, jag guidar henne hem till mig och cykelaffären som ligger bredvid. Vi säger inte mycket upplever jag, ändå får jag veta att hon jobbar på Mölndals sjukhus och att hon bor i Lerum och bara ville gena över Munkebäck, då det hade varit en olycka på E20. Framme. Vi drar ut cykeln ur bilen och vi går över torget mot cykelhandlaren. Gubben på pizzerian hälsar när vi går förbi. Vi går in till cykelhandlaren. Vad säger man, tänkte jag? Vad är en sjysst ice breaker när man säger att man blivit påkörd av damen som står här bredvid?

Åsa berättar som det är och cykelhandlaren är nog mer orolig för mig än cykeln. Jag själv tänker inte på så mycket annat än cykeln, den såg helt demolerad ut.  Och middagen, jag skulle ju bjuda på middag. Blir inget med det. Vill bara få lämnat in cykelskrället så jag kan få gå över gatan, hem. Det tar en lång stund hos cykelhandlaren, som berättar vad det kommer kosta att beställa och montera ett nytt framhjul. Jag undrar hur stort hål det här kommer göra i min eller Åsas plånbok, samtidigt som jag upptäcker att mitt smutsiga vänstra knä börjat svullna upp på yttersidan. Förhoppningsvis blir det bara ett märke. Åsa betalar runt 1500 kr till cykelgubben, jag känner mig inte riktigt med. Väl utanför sticker hon till mig en femhundring och hennes telefonnummer trots mina protester. Jag går hem, låser upp, vänder mig om och ser Åsa sätta sig i sin bil och köra iväg. Jag går in och sätter mig på en köksstol. Helt slut.

Vet knappt vad som hände, att det hände eller hur det hände. Jag vet att jag är väldigt glad och tacksam att jag inte skadade mig mer. Har ingen aning om vad jag skall göra med mitt försäkringsbolag, eller om jag skall blanda in dem alls. Mina nya skor är förstörda, cykeln är inlämnad, jag har två frysta hamburgare omsorgsfullt fastlindade där det gör som mest ont i knät. Och med ont i både huvudet och magen fick jag lov att lägga mig en stund.

Det var för några timmar sedan nu. Jag minns att jag tänkte ”annars är jag hel, annars mår jag bra, annars är jag glad”, när jag låg och stirrade upp i taket från soffan medan jag väntade på middag. God var den också! 

Ingen mer löpning

Nu är det mindre än två veckor kvar tills jag får gå min första match i SW. Skall bli hur kul som helst. Börjar vänja revbenen vid att 90-kilosmän slänger sig på dem, för det är de faktiskt INTE vana vid. ;) Ytterst tacksamt konstaterar jag att jag fortfarande har svårt att få blåmärken, så jag skäms inte så mycket för att vistas ute. Blåmärken på insidan låren matchar inte så bra med kort jeanskjol!

Fack! Nu har knät gått igen, riktigt tråkigt och segt. Det som blev droppen för mig när jag slutade med innebandyn var en partiell ruptur med en avulsionsfraktur i knäskålssenan och knäskålen som jag inte blev av med. Operation var inte optimalt och jag slutade och tränade inte på en evighet. I förra veckan drog jag ut på en riktigt tung löprunda med tunga fötter och ett uselt humör. Det var alltså ingen gasell som tog sig fram till härlanda tjärn och det gjorde riktigt ont nedför. Nu tycks det blivit värre efter den löpturen och min lilla spurt till vagnen efter jobbet ikväll var inte okej. Tänker dock inte låta detta sinka mig inför min match! Blir dock ingen mer löpning eller spårvagnsspurt. Skall iväg och handla diverse knäskydd och lindor imorgon. En match i matchen.

Igår var jag på Champions Fight Night i Halmstad. Där fick jag se många bra matcher, ett riktigt bra arrangemang och till min stora förvåning se André Bånghäll bli knockad. Det enda som man kunde önska till nästa gång är nånstans att gå ut och ta lite luft. Enda stället att gå ut till var en innergård där mängder av folk stod och rökte. Inte riktigt min kopp te.

I veckan skall jag försöka träna så mycket som möjligt och få så många SW-rulls-minuter som möjligt innan matchen. Kan knappt vänta till den 4 juni. Oavsett matchutgång vill jag komma igång och tävla! Det väntar även en del jobb i veckan och så bjuds vi på Elina Nilssons avsnitt i SVT:s serie Kämpar, som går på onsdag. Mer information om det kommer upp på siten under veckan. Till helgen är det Kickboxnings-SM här i Göteborg! För min del bär det av upp till Örebro för uppföljaren till Night of the Rising Star; Live Fight Night Resurrection. Kul när man får åka iväg på ”jobb” och titta på kampsport. Har jag inget emot alls :D

Önskar er alla en trevlig vecka! 

We are almost superstars...

Diskuterade ambitioner tidigare idag. Jag är på tok för feg och mesig för att basunera ut mina, men kan enkelt konstatera att det är en bra bit kvar. Men det är väl lite det som är hela poängen. Man vet inte vart man tar vägen eller vad som händer. Allt förändras. Kärlek, relationer och ens egna mål och dömmar. Inget är skrivet i sten. Skall försöka ta vara på mina mål och inte låta mig hindras på vägen. Trivs man inte eller om spelreglerna utan ens samtycke (inte?) förändras, så kan man dra. Hur enkelt. Bara gör det.

Sitter hemma och längtar till nästa träningspass. Rätt känsla när det närmar sig match tror jag, men klart det är lite nervöst.
Hur ligger jag till med vikten då? - Har anmält mig i +60 kg, så det blir inte så svårt att ”klara” vikten i vilket fall. Dock kanske jag snarare borde gå upp än ner inför matchen, men det senare har jag inget emot att det händer. Den där strandkroppen vi jagar som tokar hela våren, vet ni.
 
På friträningen i fredags kväll bjöd jag i äkta rookie-manér på giljotiner och trianglar som satt rätt bra tycker jag. Känner mig lite hooked på SW och MMA nu och anar att thaiboxningen kan få stryka på foten om det går någorlunda på tävlingen i början av juni. Då skulle jag nog vilja köra BJJ och MMA så mycket som möjligt. Vi får se hur jag känner om några veckor. Inget är skrivet i sten, ALLT kan hända till dess.

I vindögat

Som om jag på något sätt hamnat i vindögat. Ser det framför mig:
Om jag det minsta rör rodret så går jag av som fasen åt något håll och jag får lägga full fokus på att inte kapsejsa. Rädda situationen. Undvika grunda vatten, skota in, ta kontrollen. Ja, ta rodret!
Segla åt rätt håll och utnyttja den hårda vinden för att ta mig dit jag vill. Inte in i vindögat.

The Sound of Letting Go

Idag har varit en sån där dag. Lite tung dag på många sätt och på många sätt en skön dag. De positiva delarna har innehållit träning. Jag körde ett pass thaiboxning i förmiddags och ett på eftermiddagen. Det kändes nödvändigt för välmåendet och det var skönt att träna igen, skönt att känna att man inte är helt tillbaks på ruta ett. Annars har dagen gjorts i tankar och tankar gjort min dag.
Har tänkt en del på det här med vikten att finnas där för någon. Det ultimata är ju att ställa upp i vått och torrt, right? Det är kanon att ha någon nära som ställer upp när det krisar. Men om det bara blir när det krisar eller när en tjänst behövs och aldrig annars – vad kallas det då? Helt klart tänkvärt med värdet av relationer och vågskålen där vi avgör vem som är inne och vem som är ute, eller som Heidi Klum sa, ”One day you’re in, the next day you’re out”.

Relationer förändras. Det är ju i mångt och mycket positivt och det hade väl antagligen blivit extremt tråkigt i längden annars om man alltid hade samma vänner, umgås på samma sätt med familj och nära. Det senaste är det många av mina relationer som har ändrats, vare sig jag gillar det eller inte. Vissa personer man umgåtts mycket med byts ut eller så kanske man själv blir utbytt. Oavsett hur mycket man tyckt om varandra tidigare. Kanske ändras relationen till personerna ifråga eller dör ut om man inte är uppmärksam. En av mina närmaste har försvunnit ur mitt liv mer eller mindre fullständigt det senaste och det var som en lång utdragen process som nådde sin kulmen de senaste dagarna. Jag ser mig själv gripa efter halmstrån, eller i vilket fall leta efter halmstrån att gripa tag i, men de tycks inte finnas där längre. Förlikar man sig i ödet eller dumpar man stoltheten och gör saker man inte hade velat stå för? Det är smärtsamt att se någon försvinna och inte veta ifall man hade kunnat göra något annorlunda.

Tillbaks på ruta ett

Klockan närmar sig tre och eftermiddagssolen gassar (föreställer jag mig). Kanske är det snart dags att bli frisk nu. Det känns nästan som jag stannat upp nu när jag gått på penicillin i snart en vecka. Ingen action och inte har jag blivit så herrans mycket bättre heller. Men jag har haft tid. Tid att vila, slösurfa, titta på min nya TV och somna framför min nya TV. Flera gånger har jag kommit på mig själv med att tänka – Nu har jag tid att ta en springtur eller en långpromenad eller sola solarium för första gången i livet. Sånt livsviktigt bara. Men icke, jag har ju ingen ork och varken sol eller fysisk aktivitet är bra ihop med medicinen. Blä.

Inget nytt egentligen i min bubbla denna sjukvecka. Har räknat bilar som kört förbi, sorterat mail, mailat onödiga mail och har sportat kanske 10 olika hoodies för att hålla mig up to date hemma i sjuksoffan.  Imorgon skall jag i alla fall tillbaka och jobba på centret. Finally. Om jag inte hinner bli tokig på tristessen i att vara sjuk sjuk sjuk innan dess. 

I nästa vecka (hu så lång tid) så är jag klar med penicillinet och kan börja träna igen. Då har jag missat typ tusen bra träningar och lär väl antagligen vara tillbaka på ruta ett. Noll kondis noll skill. Men som jag längtar. Är också sugen på att gå på alla de där lägrena som radar upp sig inför sommaren. Kan bli hur kul som helst. Nån mer som är på? 

Too much of heaven

(På bilden jag och Thomas Moon Lee Hytten)

Helgen har innehållit mycket action. Arbetsveckan avslutades med en tur till Varberg och SM i Muay Thai. Var riktigt kul att se bra thaiboxning live. Riktigt kul att se de från klubben gå match och andra som jag intervjuat inför finalerna. Blir ju lite extra spännande.  Som vanligt blev jag sugen på att gå match när jag gick in i arenan. Visserligen var det innebandyn som lockade först när jag kom in i hallen, då det var så fint blått innebandygolv som luktade gummi och bra grepp (yup, vi pratar innebandy). Dock är klubban lagd på hyllan för alltid och skorna inställda i garderoben. Tur då att thaiboxningen och MMA:n har tagit ett stadigt grepp om mig nu. Annars vet jag inte vad jag gjort… Matcherna gav mig mersmak fortare än jag fick träsmak av bänkarna i Varbergs idrottshall. Så nu siktar jag på att lära mig fightas (hört att det är en fördel) och ta mig ner till 63,5 (kanske omöjligt mål) och testa. 

---- 

I går morse bar det av mot Karlstad och Vision FC 2!
Galan bjöd på flera riktigt bra matcher och en del besvikelser och var jättekul att följa live och rapportera via twitter från ett osande pressdike. Jonathan Westin visade i sin match mot Juho Valamaa på riktigt fina tekniker och var den roligaste matchen att se enligt mig.

Hytten vs Eklund var en match som hade fantastiska förutsättningar och jag var riktigt nervös. Till tonerna av Deep Purple började mitt eget adrenalin pumpa och jag hade själv kunnat gå upp och ta matchen. Fast den tanken slogs såklart bort lika snabbt som den dök upp när jag såg Eklund och Hytten göra entré. Hytten gick in och såg ut som en superfokuserad duracellkanin medan Eklund var desto mer laidback, kanske rentav lite låg..? Jag hoppades på en match som varade så lång tid som möjligt men med ett snyggt avslut. Orutinerad förhoppning visade det sig.
Hytten hann inte dansa runt mer än kanske 45 sekunder i ringen innan han slängde iväg ett perfekt slag rätt på Eklunds haka. Eklund gick ner direkt. Ett slag räckte. Eklund hade svårigheter att resa sig upp efter den smällen och det var lite sorgligt att se Eklund, en slagen hjälte. Detta var ju även internationellt sett som Eklunds återkomst till den stora MMA-scenen.

Hytten vs Eklund gjorde mig lite besviken men jag blev samtidigt imponerad av timingen Hytten hade i slaget. Det är en balansgång att vara tillräckligt på och framåt utan att vara alltför risktagande eller göra en dum chansning som motståndaren kan kontra på. MEN. Man vill ju heller inte vara för avvaktande eller FÖR rädd för att förlora, något jag tyckte att matchen mellan Rami Aziz och Johan Sjölin var ett praktexempel på. Jag hade hellre sett en riktig krigarmatch då vinsten var så viktig för både Aziz och Sjölin. Hellre gå in i en fight för att vinna istället för att gå in för att inte förlora.

Avslutningsvis en låt i tiden:

Hemmakväll

Galan i helgen var skoj! Riktigt bra matcher och trevligt arrangemang, för att inte tala om publiken. Tror inte jag talade med någon fighter som inte nämnde göteborgspubliken som exceptionell. Jag såg många jag kände från klubben och det kändes kul! Dock blev jag ju helt slut av allt det roliga och jag tycker jag får lov att skryta med att "partybruden Lisa" lämnade festen 01.30, före de flesta. Ryktet går att en kollega var kvar till halv fem. Det visar ju bara på att gammal är äldst och står när 22-åringarna faller i säng. Nya tag på nästa efterfest. Ni gör mig väl sällskap på The Zone 9 Unbreakable den 7 maj?

Det blir en lugn kväll utan träning för mig. Tråkigt men välbehövligt. Har sett fram emot träning men vad skall man göra när man är förkyld och ynklig.. Satsar på att vara frisk och back on track till träningarna på torsdag. Varför är det så att det är först när man sätter sig i soffan och slappnar av som tröttheten kommer ikapp en och man blir hundra gånger så förkyld som när man var på jobbet?

I flera dagar nu har jag fått höra följande av de allra flesta som träffat mig:
Lisa: Hej, läget allt bra? : - D
Den jag hälsar på: Vad trött du ser ut! :-O 

Jag tycker det är dags att ändra på detta. Man kan inte gå omkring och vara trött och lurkig hela tiden. Man kan väl inte vara på topp jämt, men det börjar bli på tiden nu. Skall försöka satsa på att sova och framför allt äta ordentligt, vilket jag slarvat med ett litet tag.  

Jag var med om en annan lustig hälsningsfras härom veckan när jag skulle hälsa på en tjej jag aldrig träffat förut. 
Lisa: Hi, I'm Lisa. Nice to meet you! eller nåt  i den stilen :-) 
Tjejen jag hälsade på: You're very tall. Endast. Inget hej. :-O
Lisa: :-O
Udda hälsningsfras tycker jag. Vi kan dock konstatera att jag faktiskt är en trött och lång tjej så hon var ju inte fel ute.. För er som undrar vad jag gör en ledig sjukkväll så breder jag ut min långa kropp i soffan med filtar och täcke och unnar mig te, yoghurt, flingor och ojar mig lite för jag är "så sjuk".

Nu klipper ögonlocken alla band mellan mig och verkligeheten.  Skall titta lite närmare på deras insida en stund. 

Ha en riktigt mysig kväll! 

Avslutar med en gammal goding. Allt var inte bättre förr ;)

Myskväll

Ikväll fredagsmyser jag hos min syster. Vi tittar på TV och äter halvnyttig mat. Ovant att titta på TV. Ovant att zappa. Hänger inte med varken i TV-tablån eller reklamen nu när jag inte har någon egen TV. Känns än så länge skönt. Saknar inte alls den enorma apparat på 60" som bara visade NHL och Nat Geo. 
Jag lånar syrrans dator och läser ikapp mig på bloggarna. Trevlig läsning. Jag är en ytterst lugn och harmonisk horisontell linje ikväll, med en klump (= katt) på magen. Underbart!

Imorgon är det Frontier MMA Open 2 i Malmö och FMT Open 14 här i Göteborg. Det skall ni väl se? Jag lär missa båda är jag rädd. Uppskattar att se tävlingar. Speciellt på klubben, när jag själv tränar där! Uppskattar även att se min mormor. Så imorgon blir det högre prioritet på att besöka henne efter lunch tillsammans med mamma och morfar. Kan nästan utlova semlor.

På tisdag blir det träning igen. Längtar redan. Vill aldrig att passen skall ta slut fast jag själv är helt slut. Jag får tänka på att ta det lugnt så jag inte gör nåt dumt. Hade varit typiskt att göra illa ett knä och det vill jag inte! 
Träningen känns riktigt bra, det är väldigt kul. Väldigt jobbigt med fys, sånt där har jag inte gjort på flera år. Hade nästan glömt hur det känns att inte ha ett uns kraft kvar i benen. Det var en riktig utmaning att ta mig ner för isiga viktoriagatan igår. Hade jag halkat hade jag åkt på rumpan ner till vasagatan. Snabbt och smidigt. Känns skönt att vara nybörjare. Bara få lära mig nya saker och öva öva öva. Blir spännande att se vad det blir av det hela. Trivs i vilket fall mycket bra med alla trevliga människor på Gladius och FMT.

Nu skall jag återgå till vilandet. Kanske är det tid att titta noggrant på insidan ögonlocken en stund.
Jag önskar er alla en trevlig helg!

Det närmar sig...

Hej!

Här har ni mig igen! 
Mycket fuzz och jobb det senaste, mindre sömn och mindre träning. Men det skall det bli ändring på snart. Då blir det mycket jobb, mycket sömn, mycket träning. Som livet skall va. Och lite mer ordning på mig. Några av er kanske har sett att jag dykt upp med nyheter här på fightermag. Ni får mycket gärna tipsa mig om ni snappar upp nåt kul! 

Efter att ha varit överflitig över juluppehållet (till skillnad från er?) och tappat 5 kilo, ersatte jag den dagliga träningen med... Tidsbrist? Känns som världen stulit flera timmar av dygnet av mig det senaste. Sedan julträningen har jag tränat ytterst spartanskt, körde lite teknik (innebandyklubba + boll + lir i vardagsrummet) och fys i smyg här hemma i min tomma lägenhet. Skall tilläggas att jag har jättestora fönster åt två håll hemma, men det bjuder jag på såklart! Vidare har jag hängt med min kära kollega och vän till Fysiken (där jag även fick hälsa på Yasmin) och kört ett spinningpass som kändes som man var ute på nån klubb (förutom mängden svett möjligtvis - jag åstadkom åtminstone Lilla Delsjön). Fantastiskt att träna till skön musik! 

Idag invigde jag sommarlöprundan med min nyinförskaffade iphone4 med skön musik. Kände mig oförskämt fräsch, minns inte att det kändes så bra ens i somras, och då skall tilläggas att jag sprang varje dag typ... Till några riktigt goa bitar flög jag fram längs Munkebäcksgatan, Delsjövägen och fram till St Sigfrid och tillbaka hem igen. Med en tempoväxling som hette duga. Skrämde slag på några stackars hundtanter som undrade vad det var för tåg som rusade förbi frustandes mitt i kvällskissen med hunden. Min lycka i att åstadkomma detta ser ni på bilden som är tagen efter löprundans slut. 

Om bara några dagar är det äntligen dags. Som jag väntat. Månader. Sedan förra decenniet. Minst. Den 25 januari är alltså dagen jag börjar på ruta ett. Blir nybörjare igen, ger mig på något för mig helt nytt.
Då skall jag börja träna MMA och Muay Thai. Blir alltså ingen Krav Maga i år. Tror det blir en hel del träning och det skall bli så sjukt skoj! Känner mig som ett litet barn en vecka innan julafton. Jag spenderar ju nästan var dag nere på Fighter Centre och ser mängder med svettiga lyckliga människor som får lov att träna och njuta (säger jag nu, i väntan på spö och träningsvärk). 

Unnar er en godbit i form av en gammal god bit i vanlig ordning. Anno några år före min tid. Nittonhundrasextioåtta. Och den hemliga versen som aldrig kom med: 

Now the years are rolling by me
They are rockin' evenly
I am older than I once was
And younger than I'll be and that's not unusual.
No it isn't strange
After changes upon changes
We are more or less the same
After changes we are more or less the same 

I am just a poor boy 
Though my story's seldom told 
I have squandered my resistance 
For a pocket full of mumbles such are promises 
All lies and jests 
Still a man hears what he wants to hear 
And disregards the rest 

When I left my home and my family 
I was no more than a boy 
In the company of strangers 
In the quiet of the railway station running scared 
Laying low, seeking out the poorer quarters 
Where the ragged people go 
Looking for the places only they would know 

Lie la lie...

Asking only workman's wages 
I come looking for a job 
But I get no offers, 
Just a come-on from the whores on Seventh Avenue 
I do declare, there were times when I was so lonesome 
I took some comfort there 

Lie la lie ... 

Then I'm laying out my winter clothes 
And wishing I was gone 
Going home 
Where the New York City winters aren't bleeding me 
Bleeding me, going home 

In the clearing stands a boxer 
And a fighter by his trade 
And he carries the reminders 
Of ev'ry glove that layed him down 
Or cut him till he cried out 
In his anger and his shame 
"I am leaving, I am leaving" 
But the fighter still remains.