Små små steg

Åren går. Jag känner mig stressad. Det är väl därför det känns som att det är så himla bråttom. Men jag måste börja om. Ända ifrån början. Det är ganska jobbigt att försöka inse det. Det är väl inte så att all tidigare träning är bortkastad men.. det känns lite som det. Men jag måste börja någonstans, någongång. Det kan vara här, och nu. (Eller, så snart jag är bra från halsont och inflammationer, känselbortfall osv.) Allt går inte som en dans, alltid.
Men det är bara att börja. Annars måste jag släppa det. Och faktum är, att jag är inte redo att släppa det. Små små steg. Ett steg i taget.

Ska sluta tänka på tiden. Den går ändå. Ska inte låtsas om den, riktigt. Ska bara börja med de små stegen, och fortsätta. Inte tänka, bara göra.

Kanske är jag lite rädd också. Kanske är det därför jag vill skynda, för att inte hinna känna att det är läskigt. Också rädd att det inte ska komma tillbaka. Jag kanske inte alls har det i mig längre. Men jag är inte redo att släppa det. Inte än. Jag måste prova igen, att ge det allt jag har. Lite i taget.