Paradox

Fripass på klubben. Folk från alla olika nivåer. Där står jag och sparkar på mitsar och får liksom inte till det. Teknikerna sviktar och hur mycket jag än vet hur det ska se ut, kännas osv. så kan jag bara inte få till det. Känner mig kass. 

Bakom mig står några nybörjare som i beundran frågar om vi tillhörde klubben högsta grupp och fullständigt beundrar ljudet av de dundrande mitsarna. 

Vilken Paradox.

En arm och två ben kvar

Är det inte det ena så är det det andra. Viloperioden är slut och jag har kört på i mindre eller större grad varje dag denna veckan. Det har varit både kul, skönt men smärtfyllt. 

Kort summering av träningsveckan:

Måndag: Thai, körde lätt fys + 3 ronder mits. Vilade resten och kändes överraskande bra.

Tisdag: Instruerade 2 thaipass + lätt fys. Kändes okej.

Onsdag: Thai: Körde hela passet, och clinchades bara istället då de andra sparrades. I got carried away ganska saftigt och fick upp så pass mycket adrenalin att jag inte slutade innan det gick för långt. Armen blev träffad av ett par handfulla hårda knän och ömmade kraftigt efteråt. Fick linda om armen efteråt. 

Torsdag: Thai: Underarmen och handen hade svullnat likt en bebis-hand. Snyggt och ont. Klarade uppvärmningen hyfsat + lätt fys. Fick bra tips till clinchen, men det räckte med att jag lade armen på motståndaren för att det skulle göra för ont för att fortsätta. Huvudet kände också av onsdagens pass då jag gick på för hårt och det blev att gå runt och filma de andra istället för att köra själv. Något kan man alltid göra!

Fredag: Idag tänkte jag dra till friträningen och öva på lite sparkar, fysa lite rygg och sedan springa lite på löpbandet. Idag är första dagen det verkligen känns så där höst-ruggigt ute. Huu!

Lördag: Imorgon ska jag hålla min första privat-lektion, ska bli riktigt kul! Jag ser det lite som en lerklump som man ska dreja fram ett mästervärk ifrån :)

Nog tjötat men här vart en liten uppdatering i alla fall! 

Trevlig helg på er!

Joel

Skillnaden på Proffs

Eftersom jag avstått från min egen träning under en längre period nu har jag haft chans att verkligen punkt-studera proffsen vi har på klubben. I vår fullkontakts-tävlingsgrupp har vi blandade nivåer - Proffsen och amatörerna (där faller jag in) och några där emellan. Vad är det som gör dem så bra? är en fråga jag hela tiden haft i huvudet medan jag iakttagit dem. Jag har fått flera insikter, varar de flesta är lite svåra att förklara i några enkla rader, men en sak vill jag dela med mig utav.

Proffsen gör teknikerna för att träffa medan amatörerna tycks göra teknikerna för teknikernas skull. Det finns en avsevärd skillnad i hur taktiska de båda grupperna är då de slåss. Istället för att gå och och banka jabb-cross-uppercut i rak följd som de flesta amatörer gör, så går proffsen istället in och det blir kanske snarare: jabb (som faktiskt sitter där den ska - i nyllet och inte på hanskarna!)-cross-vänta en halv sekund på att motståndarens guard ska öppna sig och skapa den perfekta luckan-och då kommer uppercutten. Tempoväxlandet kan göra den största skillnaden! Dels för att själv träffa, men också för att vara mer oförutsägbar. Detta är något jag ta med mig. 

Idag kom jag tillbaka relativt normalt till träningen. Jag höll mittsar i 5 ronder och körde på rätt hårt i 3 själv. Jag kände en enorm skillnad i hur utvilad hela kroppen var, hur hel och lätt jag kände mig! Härligt!

Det finns en rätt stor paradox när man som jag nu drog på mig en hjärnskakning - något man ska vara väldigt försiktig med i efterhand. I vanliga fall när man kör har man nästan alltid något typ av skada i mindre eller större skala. Man får helt enkelt bita ihop och försöka träna runt den. Man tar sig igenom det mesta genom att bita ihop och rycka på axlarna lite "Det går över så småningom..". Men när man dragit på sig en hjärnskakning blir man istället helt åt andra hållet - livrädd och tillsynes rätt mesig för minsta lilla som skulle kunna ge dig huvudvärk. Misstolka mig rätt här nu, klart att man ska ta det försiktigt med skallskador! Men det är bara själva inställningen till smärta som är radikalt olik den andra. En intressant iakttagelse bara.

- Joel

ps. bilden är efter senaste match-tillfället. Då gjorde det ont..

Jag väljer

I tisdags höll jag två pass. Sjukt vad svårt det är att visa tekniker utan att kunna köra på ordentligt (pga hjärnskakningen från matchen). Det är inte teknikerna i sig själva som är svåra utan det svåra ligger i att plocka bort vanan att slå hårt när mitsen är framför sig. Det är så kul att se alla kämpa hårt och ta fram den krigare som ligger och slumrar inom dem. Att deras utvecklingskurva går stadigt uppåt är ju heller inte tråkigt!

Igår var jag på träningen och det första gången jag blev ordentligt svettig på ett bra tag! Snacka om nice! Jag satt, försiktigt till att börja med, på roddmaskinen och körde på en stund. Skönt att få röra och anstränga kroppen lite. Det kändes bara positivt i kroppen så jag testade även att lyfta lite vikter. Väldigt låga sådana, men syftet var mest bara för att låta musklerna veta att de inte får ta allt för mycket semester. Resten av passet spenderade jag med gruppen som kämpade som odjur! Så himla kul att se allas utveckling, den har verkligen exploderat! Själv kunde öva mina coachningsfärdigheter en del och känner verkligen hur Instruktörsutbildningen från helgen hjälpt. Framför allt när det kommer till att ge feedback. Det är den enkla "sandwich"-metoden som funkar hur bra som helst. Bröd - pålägg - bröd. Först ger man beröm för något de gör eller styrkor de har, sedan ger man ett förbättringsförslag, varpå man igen ger dem något positivt de gör/har. Funkar toppen! Testa själva!

Jag kan medge att under vissa stunder av gårdagens pass där jag inte kunde delta speciellt mycket så kom tankarna om hur mycket jag ville vara med och vad tråkigt det var att inte få göra något speciellt aktivt när jag väl var där. Men med genast kom tanken "Nej, jag är här för att jag väljer att vara här - för att jag vill lära mig. Det finns ingen som tvingar mig. If its to be - its up to me!" Det förändrade hela min attityd och hjälpte mig få ny motivation till att göra det bästa utav situationen.

Summan av kardemumman, sluta se allt i livet som måsten och se det istället som att du väljer det - du har alltid den fria viljan - och det kommer göra en stor skillnad!

Jag ser fram emot era egna tankar kring detta inlägg och tankarna!

- Joel

Tillbaka igen

Höstens gråa ansikte har visat sig. Men jag kan inte klaga. Inte efter en helt idyllisk höstvecka - precis som jag önskat mig den! (Ni vet hur jag älskar hösten så jag behöver inte gå in på det igen). Idag var jag tillbaka på klubben. Körde enkel uppvärmning/töjning följt av lite enkel benfys - med övningar som tex benböj på bara 1 ben åt gången. Inte helt lätt, men kul att bli bra på! Och effektiv är den dessutom. Slutligen skuggboxning och lite mer benböj. Jag kunde inte köra så länge innan huvudvärken infann sig. Så fort jag anstränger mig bara lite, så där att ett tryck bildas i huvudet (som vid tex armhävningar) så gör det rätt bra ont.

Detta kommer ta en stund. Att bli helt återställd alltså. Men det är bättre komma tillbaka för långsamt än för snabbt till fullt ös efter något sånt här som Knock out. Planen ser ut följande:

Denna veckan (v.1) : Enklaste formen av styrketräning, skuggboxning och stretching.

Vecka 2 : Börja springa igen, öka styrketräningen gradvis.

Vecka 3: Börja hålla gör mittsar och ev. börja köra mittsar.

Vecka 4: Börja sparras igen.

Klar att denna process kan bli kortare om jag känner mig väl och kry i skallen.

Godernatten!

- Joel

SB&K Gruppinstruktörs Utbildning

Jag fick chansen att vara med på en helg-utbildning med Svenska Budo & Kampsportsförbundet för att bli en certifierad gruppinstruktör. (Jag har varit instruktör hela den här terminen, men först nu fått ett ordentligt certifikat, ni vet ett sånt där snyggt ett som man nog bör rama in så att farmor blir stolt när hon kommer på besök) Ja, ett sånt.

Vi var ute på ett vandrarhem - inte långt från mitt jobb lyckligtvis - och med det fantastiskt vackra höstvädret bäddade det för en bra helg. Vi var ca 20 pers från ca 6-7 olika stilar inom kampsporten. Det var allt ifrån Kyokushin Karate till Tai chi till Kick- och Thaiboxning. Vi hade en fantastiskt duktig ledare (Agnes) som själv var instruktör i Capoeira och väldigt pedagogisk i sitt utlärande inom ämnena som vi gick igenom under dagarna. Vi fick lära oss och diskutera saker så som kostplanering, ledarskapsprofiler, dopning, jämställdhet, anatomi och kroppens funktioner och mycket, mycket mer.

Givetvis var det väldigt nyttigt och lärorikt att får lyssa och ta del utav de föreläsningar som gavs, även om jag måste medge att jag ofta blir överraskad över hur mycket jag faktiskt satt mig in i kost och träning på egen hand, och fått en hel del kunskap inom områdena. Men som sagt, jag snappade upp mycket och ska börja tillämpa flera nya saker. (Bla en sådan simpel sak som träning- och kostprogram reps. dagbok för att lättare följa resultaten).

Men det mest givande var utan tvekan gemenskapen vi alla kände med varandra. Vi, instruktörer, besitter snarlika positioner fast inom vilt spridda stilar. Det rådde en ödmjuk känsla över att vara där varav vi alla kände att vi hade mycket att inhämta från varandras tekniker och filosofier. Flera utav oss var tex instruktörer för barngrupper och kunde ge varandra ovärderliga tips. Det märktes att de flesta som var där var riktiga eldsjälar för sin sak, och det skapades den ena jätteintressanta diskussionen efter den andra där vi alla hade olika infallsvinklar. Önskade dock att vi kunde fått mer tid för dessa diskussioner, men med tanke på den knappa tiden, så var det förståeligt att vi inte hann med mer.

En av de roligaste stunderna var då vi skulle utföra praktiska moment och där man fick se alla de olika stilarna lite mer in action. På uppvärmningen var det lekar av olika slag där alla blev närmast likt barn i en förskoleklass där de sprang runt och hade kul, alla i helt olika dräkter och kläder. Jag kunde inte deltaga så mycket pga min hjärnskakning förra veckan, tyvärr. Men trots att vi alla var så olika så var vi samtidigt så nära varandra. Vi alla visste hur kampsporten gjort oss till bättre ledare, bättre människor och ja till och med bättre vänner. Engagemanget och känslan var härlig!

Tack för en toppen-helg! Hoppas vi ses snart för lite All-Style-Open sparring ;)

- Joel

När stillheten lags sig.



Jag har varit lite mindre aktiv med bloggandet senaste veckan. Haft lite mindre lust helt enkelt. Jag har varit mycket med mig själv och antar att jag bara behövt tid för reflektion och viss tankeställning. Veckan som gått har bjudit på det bästa väder jag kan tänka mig! Klarblå himmel - och den når en viss nyans som den inte får någon annan gång på året - strålande sol, torra löv i brandens alla färger, lagom kyligt i lyften, nog varmt för en för en tunn jacka. Höstmys är bara förnamnet. Jag har funnit mig själv stanna upp mitt i stans parker för att bara supa den vackra stillhet som tycks medfölja varje höst. Jag älskar det!

Jag älskar att gå längs stadens alléer och sparka omkring de krispiga löven - det är något speciellt med det. Kanske är det barndomsminnen som åter väcks, för nog fanns det gott om dem i de trakter vi bodde. Jag har aldrig träffat min biologiska mormor. Men ett tag tillbaka berättade jag för mamma om mina känslor för hösten och just alla löv. Hon stannade till och log: "Just så där älskade din mormor att göra." Märkvärdigt helt klart.

Förutom jobb så har jag vilat hela veckan. Jag har inte ens sprungit, och nämnas kan bara för att ge er lite perspektiv - jag 4 utav 5 dagar springer till spårvagnen på morgonen. Kanske har mitt stilla lunkande hjälpt mitt vardagstempo att skruvas ner en aning? Jag har haft en del huvudvärk pga det som hände på matchen i lördags men återhämtar mig sakta men säkert. Nu till helgen ska jag på instruktörsutbildning med Budo & Kampsportsförbundet och har hört mycket gott om den. För att sedan på måndag komma tillbaka till träningen. Blir inte mycket mer än skuggboxning, lätt lätt styrketräning och streching.

Stanna upp. Andas.

Njut av de små saker i livet.

- Joel

Du måste skämta!?

Jag vaknade igår med svullna läppar och en näsa som kändes lika bred som min haka. Täppt vad den också. Huvudet ska vi inte tala om. Fick en dock en skön och lugn promenad till kyrkan och kunde njuta rätt bra utav det jag fick ta del utav där. Mådde inte hundra men lite piller kan ibland göra susen! Värst var som sagt näsan. Den kändes grymt mycket tjockare än vad den såg ut med ett otroligt tryck inifrån, kunde knappt röra den utan att den ömmade och det hjälpte ju inte att den inte slutade rinna.

Efter kyrkan bar det hem till föräldrarna och resten av familjen och massa släktingar som skulle fira min examen. Åh, vad jag älskar dessa sammankomster! Familjen är verkligen det som hela livet handlar om! Massor av god mat och efterrätt och härliga människor och samtal. Senare mot kvällen då jag skulle ta mig hem blev jag sämre, jag antar att jag inte längre hade några värktabletter kvar i kroppen, men smärtan i samband med att man var trött var ju ingen hit direkt. 

I morse ringde jag in och sjukanmälde mig efter att ha sovit som en kratta på vinden. Kände mig täppt i hela skallen och läpparna var torra efter jag bara kunnat andas genom munnen hela natten. Precis efter att jag lagt på gick jag för att snyta mig. (Nu blir det ganska ingående, känsliga läsare är härmed varnade!) Ni vet hur man ofta "tar tag" om näsa med pappret innan man blåser ut? Och precis så har jag valt att inte göra då det gjort markant ont och därav har jag inte gjort några lyckade försök till att snyta mig alls. Men nu tänkte jag att jag inte ens skulle nudda näsan utan bara hålla pappret under den blåsa för kung och fosterland. "1..2...Åhh- SPLOTCH!" ...

Vad.var.det?

Jag stod stilla en sekund för att fatta vad som hänt. Jag kände hur luft strömmade genom den vänstra näskanalen som varit så täppt hela tiden. Jag drog snabbt ner pappret för att se var jag fått ut och till min allra största förvåning ser jag en blodstoppande bomullstuss. Den bomullstuss som läkaren kört upp under matchen i lördags! Ni kan föreställa er min överraskning/lättnad!! Läkaren hade alltså under matchen vid två tillfällen stoppat upp tussar i näsan på mig i ett försök att försöka stoppa blödningen och vid det andra tillfället körde han upp TVÅ stycken tussar och den ena riktigt långt upp. Den första hade alltså kommit ut redan under matchen, men hans kompis glömdes helt av där uppe! Du måste skämta...

På tal om matchen i sig så har den varit i mina tankar närmast konstant. Jag har tittat på den och funderat och tänkt mycket (ni skulle ha hört vilket närmast ramaskri det blev när min släkt fick höra hur det gick! I love you all!). Jag har haft blandade känslor om det hela. Min pappa sa igår att han under hela den senaste veckan då han vetat om att jag skulle gå matchen så hade han en känsla om att jag inte skulle gå matchen - just för att jag hade för mycket att tänka på runt omkring bl.a examen och firanden osv osv. Och nog hade han rätt i det och läxan är lärt, jag behöver mycket mer fokus nästa gång.

Något annat som träffat mig är en slags våg utav skuldkänslor. Jag vet att jag gjorde en till synes bra insats (så länge den varade) men just knock-out'en kommer jag inte ifrån. Jag har lite svårt att förklara det men på något sätt känner jag att jag gjort någon eller några andra besvikna genom att "lägga mig ner" så. Kanske är det mig själv jag är besviken på? Jag är även medveten om den familjära "tomhet" som kan infinna sig efter ett match-tillfälle som kan ta några dagar att ta sig ur. Ska se om inte lite ostbågar och Snickersglass kan göra susen!

Här kan ni se 2a ronden och ur det hela gick till förresten: http://www.youtube.com/watch?v=60gu-c5Qaic

- Joel

Match 4

Jag kände mig ungefär lika taggad som inför ett vanligt pass mitt i veckan. Det vill säga inget märkvärdigt. Jag hade spanat in min motståndares senaste match på Youtube dagarna innan och visste ungefär vad han gick för. Ena sidan av mig sa att dessa lugna nerver bara berodde på att jag började få vana medan andra sidan av mig petade på att min högmod skulle bli mitt fall. Det var först när jag började se klubbkamraterna gå sina matcher före min som hjärtat började banka likt en slagborr. Det blev en stress med uppvärmningen och jag lyckades till och med klappa till stackars Patrik (som just själv var öm efter en egen match) med en spark i hakan. Sorry!

Jag kände att jag hade svårt att fokusera och att vara helt närvarande. Samma känsla hängde över mig precis då matchen startade. "Kör!" kommenderar domaren, jag är med men jag känner mig som ett frågetecken och tänker "Jaha, vad ska jag göra nu då??" Jag visste att han var bra på att boxas (hjälpte ju inte att killen hade ett huvud på mig i längd) och han fick snabbt in ett bar riktigt saftiga träffar rätt på min redan lite ömma näsa. Blodet rann. Matchen stoppades efter några slagväxlingar och farbror doktor fick köra upp lite blodstillande vadd i snoken på mig. Vi bankade lite till på varandra. Den lilla vita tussen kom utflygandes - nu röd. In med två nya. Blodet fastanade i skäggstubben och lämnade hela överläppen röd. Han var och bråkade rätt mycket i ansiktet på mig och jag kände mig fortfarande inte helt inne i matchen, så alla tekniker - även om de såg bra ut - så flög de i väg på ren rutin. Box, box, spark, spark. Rond 1 slut.

Troligtvis ganska jämn. 

Tips från coachen och igång med nästa rond. Vevar och bankar, fram och tillbaka, jag är relativt förbehållsam då jag nu blivit allt för öm i näsan för att vilja att han hälsade på den igen med näven. Jag boxar och sparkar, han fångar mitt ben och jag faller bakåt och får stöd mot ringrepen, och då - PANG! Världen försvinner succusivt och jag ligger strax på mage på golvet. I ett försök att hålla balansen då han fångade benet tappade jag guarden  aningen och fick en stenhårt high-kick rätt i huvudet. I och med att vi tävlade i Muay Thai D-klass - där det inte är fullkontakt (dvs ej tillåtet att ta i så att man knockar någon) så utförde alltså han en otillåten teknik och han blev diskad. 

Så där ligger jag, platt och nästintill livlös på golvet med en liten blodpöl under näsan som rinner som en kran av alla slag, han diskas, jag vinner. Märkligt kanske, men så är reglerna. Det gjorde kopiöst ont, kan inte ens förklara det mer än så. Jag fick ligga i framstupa sidläge en stund till jag kunde ställa mig upp och mottog då en varm applåd från publiken. 

Så det var det, då var det över. Bara så där. Jag kom, jag såg, jag "segrade". Näsan är nu blå-fläckig och svullen och kan inte sluta rinna vätska blandat med blod (forsätter även nu si så där 8 timmar senare!). Mitt tävlingskort är nu ivägskickat till Budo & Kampsportsförbundet då jag hålls i karantän från att tävla på 6 veckor. Ska bli en intressant resa tillbaka till fullt kamp-tillstånd igen. Kommer gå väldigt gradvis och försiktigt. 

Jag är väl ganska nöjd med insatsen får jag väl ändå säga. Jag verkade ju i alla fall få en hel del beröm för den. Sen att det helt enkelt inte var min dag är en annan sak. Nu börjar en tid för begrundan och eftertanke.

Och framför allt - med vila. 

- Joel

Examen!

Examen. Hur börjar man förklara det? Fram tills ungefär 20 sekunder innan jag skulle motta mitt diplom var jag väldigt likgiltig. "yea yea, just get this over with" var väl ungefär hur min tankegång gick. Alla andra tycktes göra en jättegrej utav dagen och händelsen. Men som sagt, det slog mig strax innan mitt namn lästes upp och jag fick gå fram till stora applåder och motta mitt diplom, intyg och betyg osv. Känns overkligt allt det här. Nu är jag inte längre student (så nu har jag inte längre något att skylla min snåla fattigdom på!!) Är jag vuxen nu? Egen lägenhet, utbildning klar, jobb, flickvän. Märklig känsla, men oj så kul ändå! Inga mera tentor och prov! Hurra för den! :D

Emma Igelström, före-detta olympisk guldmedaljör i simning med flera världsrekord tagna, höll en föreläsning om prestation och framgångar för oss. Några saker kunde jag verkligen ta till mig och ha användning av i min egen strävan inom kampsporten.

- "Vad var det jag gjorde riktig bra idag? Varför lyckades jag? Det här gjorde jag bra därför att..."

- "Tävlar man med sig själv så kan man ju aldrig förlora! Kan ju vara rätt skönt att få vinna hela tiden" :)

- "Det är så mycket lättare att vara otacksam för de saker vi inte har än att vara tacksam över de saker vi faktiskt har". (Gillade verkligen den!)


Lite extra kul var också att man fick en extra utmärkelse och diplom - Vår projektgrupp fick pris för Bästa Projektarbete! Då blev jag riktigt glad! :) Som pris fick vi varsitt exemplar av Paulo Robertos STORA Italienska Kokbok. Denna ska slitas med hälsan!

Match på gång!

Jag ville bara lämna en kort uppdatering om att jag kommer gå min 4e fight nu på lördag! Även den i D-klass i thai. Dessutom är den på hemmaplan vilket ju alltid är extra givande! En spelare ur Frölunda Indians sa en gång att när man spelar på hemmaplan så är stödet sådan skillnad att det känns som om man har en extra spelare på plan. Kanske lite svårt med en extra fighter i ringen, men ni förstår nog...

Eufori

Jag gav mig ut på en löprunda och fullständigt älskade det! Jag lyssande på den här  låten (http://www.youtube.com/watch?v=BY2OFztWiuY) om och om igen. Dario G - Sunchyme. (beklagar kvaliteten) Detta är en gammal låt som jag nyligen hittade igen. Den ger mig en sådan frihetskänsla Jag log från öra till öra så fort jag började springa! Alla jag mötte började också le på grund av detta. Vilken glädje! Vilken Lycka! Känslor av tacksamhet vällde över mig. Bara en sådan sak som att jag nu kan springa, att jag har en frisk kropp att ta hand om. Glädjen var enorm! 

Den känslan. Den.

- Joel