Blod, svett och tårar

Då var det gjort!

Idag presenterade vi examensarbetet och det gick verkligen toppen! Vi klarade det! Alla uppdrag och uppgifter i skolan är nu över, vi har bara en återkoppling på måndag och sedan är examen på fredag! Yahooo! Sen blir det FEST! Jag har ju redan fått jobb så det känns verkligen jätteskönt. Inte bara skönt att ha ett jobb, utan också att nu behöva fokusera på en sak mindre. (och inge mera tentor!!)

Fortsättningsvis har Svenska Thaiboxningslandslaget gjort stora bragder nere i Uzbekistan då Alex T Harris (en klubbkamrat) tog VM-silver i A-klassen idag mot en Ukrainare. Helt otroligt att helt greppa! Utav alla Sveriges medaljer så kom 1 guld och 1 silver från vår klubb. Underbart!

Ikväll var det åter igen dags att hålla två pass på klubben. Det var riktigt kul och jag trivs verkligen i rollen som instruktör. Det är en sådan kick att se eleverna ta åt sig och utveckla sig! På tal om det, så fick jag även ett mail idag från en kille jag träffade i somras då jag höll ett par pass på ett läger för kyrkan. Dessa var de absolut första två pass jag hållit i någonsin och jag var helt klart nervös. Han berättade att han nu - tack vare de passen - börjat med kickboxning och att han älskar det. Mycket glädjande nyheter måste jag säga!

Jag inhandlade en stor wokpanna igår (har alltid velat ha en!) kanske inte i bästa kvaliteten, men den får duga som första slit-och-släng panna :) Lagade ihop ett hej-dundrans stort lass Pad Thai idag. Blev kanske inte riktigt som när man äter ute, men nu har jag i alla fall börjat få lite hum hur det går till. Detta ska spikas helt klart! Älskar att laga mat! Ger mig sådan tillfredsställande känsla på något sätt.

Äta bör man

annars dör man

Eller nja...

man där ändå.

- Joel

Tack för att du räddade mig!

Väldigt fin dag idag. Höstens ess visar framfötterna i väder, färger och atmosfär. Jag hade haft en riktigt fin stund i kyrkan och cyklade hemåt. Vägen delade på sig och jag borde egentligen han svängt av, då vägen framåt inte skulle ge mig annat än en riktigt onödig omväg. Men något inom mig höll mig tillbaka och jag rullade förbi avfarten och fortsatte. Efter ca hundra meter hade jag tankarna på något helt annat. I ögonvrån ser jag en man ligga i ett riktigt vått dike vid sidan av den nyasfalterade vägen. Jag var tvungen att dubbel-kolla då jag inte trodde mina ögon! Han låg helt stilla med ögonen stängda. Var han död? Jag blev livrädd och bromsade hastigt men klumpigt in. 

Knockles

Jag tog kryckan med mig då jag "sprang" hemifrån igår (inte lätt att springa, men nu förstår vad jag menar). Jag hade inte speciellt ont just på morgonen, men jag visste inte hur benet skulle må under resten av dagen, så better safe than sorry. Folk stirrade rätt konstigt på mig med den då jag kom in på träningen efter jobbet. Det var knappast få som rynkade på ögonbrynen och antingen tänkte eller sa högt "Ska du köra idag?!" Jag måste säga att jag var livrädd för att göra illa mig igen, men jag tog det ytterst försiktigt. Okej, nästan i alla fall. Det var hur som helst planen, sen tar man alltid i lite mer än planerat då man väl är där - så är det jämt! 

Under passet fokuserade vi väldigt mycket på fot- och benarbete i alla tekniker och framför allt i slagen. Jag ville inte använda mitt skadade ben så jag körde i south paw istället (dvs med höger ben fram istället för tvärt om som de flesta kör) och det var minst sagt en upplevelse. Frustration blandad med humor och mycket skratt då jag skulle försöka vända allting spegelvänt från det jag var van vid. Det kändes bra, och jag skadade mig inte mer i alla fall :) Men rostig var man! Formen är allt bra otacksam... Sviker en på den kortaste stund.

Idag gick jag till jobbet utan kryckan och kunde gå helt normal! Kändes nästan främmande och väldigt ovanligt att inte behöva halta. Jag kunde av och till känna att det ömmade lite, men inget väldigt smärtsamt. På träningen ikväll kunde jag även köra boxning ganska normalt då benet kändes så pass starkt. Men så självklart råkade jag blocka en spark som kom och smärta infann sig snart. Dumt dumt... Men skönt att vara tillbaka igen!

Jag har haft så mycket idéer som jag vill blogga och skriva om, men det får bli vid ett annat tillfälle, för nu kallar sängen! Vill inte vakna upp helt zombified som i morse!

- Joel

Ps. Största grattis till Elina och Alex (och självklart alla andra) som vunnit sina första matcher nere på Thaiboxnings VM i Uzbekistan! Fortsätt kriga!! 

Stress

Att bara hjälplöst sitta på en spårvagn som långsamt tar dig genom den tidiga morgondimman i staden och med vetskapen att du är försenad, inte mycket, utan bara nog för att veta att du inte kommer att komma fram punktligt och i tid - DET är stress för mig! Att den stannar för trafikljus och håller dörrarna öppna si så där 2 sekunder extra på varje hållplats tyck ta kål på mig.

Det blev inte bättre av att en spårvagn havererat i närheten då jag skulle till klubben för att hålla pass. Allt var försenat. Men jag hade tid, jag skulle ju hinna! Jag lyckades hoppa på en buss i all stress, men inser snabbt mitt misstag. Att ge sig ut på vägarna på väg mot stan mellan fyra och fem på eftermiddagen - plus minst 4 olyckor där en lastbil krockat med en personbil (det är sant, det var så många, jag hörde det på radion!) - Yippie... Det tog mig 1 timme att röra mig en sträcka som normalt tar ca en kvart max 20 min.

Men sen höll jag i alla fall i två thaipass ikväll! Tack till Alexander, min trogne sidekick, som kunde starta första gruppen då jag var så pass sen. Jag drillade den extra hårt idag. Kanske för att jag själv inte kan eller har kunnat träna på ett tag? Jag visade försiktigt några tekniker (sparkar) och det räckte med att knappt rörde vid mitsarna för att smärtan skulle dundra genom benet (jag sparkade alltså inte, utan bara visade tekniskt). Båda grupperna presterade grymt bra och det gjorde mig så lycklig :)

Igår kväll blev jag så sjuuukt gotte-sugen efter middagen att jag var tvungen att pallra mig bort till affären för att köpa glass. Råkade visst smälla i mig ett helt paket snickersglass igen. Whoops!! Alla har vi våra laster i livet, right? ;D Men på väg tid testade jag att faktiskt gå normalt en rätt långt stycke. Det gick bra, det gick bra, fortfarande bra, eller? ... Tills smärtan lååångsamt och förväntat kom krypandes och strypandes. Det känns precis som om jag har benhinneinflammation (shin splints) - fast i hela underbenet i stället. Det blir bättre, men fort går det inte.

Jag drömde dessutom att jag skulle gå match, men allt gick åt skogen då jag glömt massa utrustning och jag hade ingen coach och ja allt var bara helt upp och ner (så som drömmar brukar vara!). Men jag har nu till 90% i alla fall kommit till insikt att det inte blir någon match för mig på hemmaplan den 8e okt... But still there is a slight chance! Pray for me!

- Joel

Dagens Höjdpunkt

Vi blev färdiga med att arbeta på examensarbetet tidigare än beräknat idag. Nu är det bara presentationen som ska slipas fram, framföra den och sen är jag äntligen klar med skolan! Känns rätt bra overkligt måste jag säga! Hur som haver så beslöt jag mig för att ta en tur till Lidl för att bunkra upp på Kesella igen. Jag kom knappast ut med bara Kesellan vill jag lova. Hur smart är man om man går och storhandlar med en krycka och utan tillgång till bil?!

Benet fortsätter ställa till det för mig. Det känns bra i många stunder, men så lurar jag mig själv och börjar belasta det mer eller mindre normalt, vilket jag får lida utav strax efteråt. Jag har så svårt att säga vad det är som gör ont eller på vilket sätt - jag har då aldrig upplevt det förut. Benet (strax över ankeln) känns liksom trött och slitet och det är nästan en konstant strömmande smärta. Ofta kan det bara komma en våg av smärta upp för benet nästan till knät som håller i sig i ca halvminuten för att sedan krypa tillbaka och försvinna. Det kommer oftast (men inte uteslutande ifrån) om jag till exempel suttit stilla ett tag och sedan rör på mig eller ställer mig upp. På grund at smärtan har jag även kommit fram till att jag har vissa positioner jag ofta lägger benen och fötterna i. Bara i morse vaknade jag flera gånger av att jag lagt mig "som vanligt" men det hade benet visst inte tyckt var så roligt så han sa ifrån (ja, nu har jag visst börjat benämna benet som en person!)

En skurk är han! Den där rackarn! Han stjäl tid från mig och håller mig borta från träningen och gör i sin tur att jag blir mästare på att tröstäta. Pucko-ben, läk!

Jag är inte så sur som jag låter. Bara aningen uttråkad över att det inte blir bra och över att jag inte helt vet vad det är som är fel.

På bilden är för övrigt min yngsta lillebror (vi är totalt 5 bröder) som hälsade på mig och sov över nu i helgen. Här, på väg till kyrkan, åker han spårvagn för första gången. Vi åkte dock bara en hållplats, men jag tror bara det räckte för att tycka att det var dagens höjdpunkt :)

- Joel

Formen

Ville bara lämna ett litet status på formen! 

X-Ray

Jag har haft väldiga problem med högerbenet/foten/ankeln efter matchen i helgen. Jag har haft svårt att peka på vart exakt det gjort ont då det mest gjort ont och ömmat "överallt"! Värst har varit då jag tagit grepp om nedre smalbenet, precis ovanför ankeln och tryckt till. Det har inte varit någon stickade smärta utan snarare tryckande. Ganska likt en spark i skrevet (för er som vet hur det känns) då smärtan kommer på samma smygande sätt och sitter i riktigt länge. Jag har haltat riktigt illa, men ibland då jag för ett ögonblick trott att det blivit bättre prövar jag att ta några vanliga steg utan att halta men blir genast förbannad på mig själv då det gör hur himla ont som helst en längre stund efteråt.

Haltandet har även gjort att jag slitit enormt på det friska benet. All smärta, tryck och en slags trötthet i muskler/benen har gjort att jag vaggat fram likt en inte så frisk 80-åring. Ibland har jag bara velat stanna upp och bara inte gå mer. Bara försvinna. Bara på jobbet har jag inte vela gå heller. Bara tanken på att ställa mig upp och ta några steg till nästa skrivbord har varit oerhört motbjudande.

I går kväll snackade jag med min husvärd (han är kirurg. Och som Björn sa det: Man kan ju ha sämre husvärdar!) som tipsade mig om en viss vårdcentral vid en viss tidspunkt för att få gjort allt så snabbt som möjligt. Det blev läkar-check och röntgen på nog rekordtid! Och som tur var visade det inga skelett-skador alls! Det är ju rätt trångt nere bland ben och muskler och förmodligen ligger det en inre blödning eller att någon vävnad eller något sånt pajat lite. Läkemedel: Tid.

Suck... Om man ändå kände att kan hade tålamod. Jag hade siktet inställt på match den 8e okt på hemmaplan men vi får se vad som händer med den nu.

- Joel

ps. Ej mitt ben på bilden, (Mitt ben var mycket snyggare! Ha ha!)

Eldsjäl

Efter matchen i söndags drog jag hem till mina föräldrar som bodde på vägen hem. Fantastiskt att träffa dem och familjen igen! Kärleken för dem växer för varje år som passerar och jag har verkligen lärt mig uppskatta starka familjeband på ett helt nytt sätt. Det blev pannkaksfest följt utav chokladpudding. Man skulle ju kunna tro att jag närmast rullade hem efter det med tanke på all mat jag slängde i mig före och framför allt efter matchen, men icke. Jag fyllde bara på de tomma depåer jag tidigare tömt :) 

Min fot har gjort riktigt ont! Det finns inget synligt som skulle peka på att den är skadad eller lidande (och jag tror att det var pga att vi behandlade den så pass snabbt efter matchen) men samtidigt har jag riktigt svårt att röra den. Mest smärtsamt är att bara lyfta foten, ni vet så att tårna pekar mot taket, det är den/de musklerna som fått stryk av allt sparkade. Jag haltar omkring och igår - måndag - blev den bättre ut med dagen ju mer jag gick (även om det gjorde riktigt ont att bara promenera lugnt) men idag har läkandeprocessen bara stagnerat och hållt sig på en jämn öm nivå. Smärtan är rätt djup och påminner en del om någon slags inflammation. 

Jag är en eldsjäl. Eller i alla fall försöker jag vara det. Någon som är driven och engagerad i det den håller på med och som får saker och ting att hända och få andra inspirerade att prestera bra. Oavsett om det gäller träning, jobb eller i andra grupper så är det samma sak. Jag ställer mer än gärna upp och jag så bara är fysisk kapabel till att göra det. Problemet uppstår dock då man vill ställa upp för flera personer/grupper samtidigt. Där måste jag lära mig backa och tacka nej, och för många är detta lite överraskande då de alltid annars kunnat lite på att jag ställer upp. Misstolka mig fel nu - jag gillar att ställa upp! Det är bara att jag just nu känner att jag har vatten över huvudet till en relativt obehaglig nivå. 

Idag skulle jag instruera på klubben, men insåg att jag inte ens kan stå i fight-posture och hur ska man då  kunna lära nybörjare hur man gör då (framför allt) dessa inte gör som man säger - de gör som man gör! Nu ska jag istället försöka klippa ihop en liten film om matchdagen som jag postar så snart jag kan!

På återseende!
- Joel

Dagen Efter Tredje Fighten

Oavsett om jag ser på Oscarsgalan eller om det är när en person får någon random utmärkelse så tycker jag i de allra flesta fall att det är så kliché då de ska ge sina tack tal ”Jag vill tacka min familj och min mamma och min pappa och mina coacher och den och den och den för det och det stödet ni gett”. Ja, ni vet säkert vad jag pratar om. Tills man ställs i den situationen själv då man utfört någon prestation och fått uppbackning och utmärkelser. Så därför vill även jag tacka :) Tack till FMT-gänget för den härliga gruppkänslan och gemenskapen, det är verkligen som någon sade under middagen efteråt att thaiboxning verkligen inte är en individuell sport – man är ett lag! Tack till FCW som anordnade en så bra tävlingsdag, tack till alla vänner och familj som stöttat och hejat på distans och tack till alla er som kom och hejade!

Det är här det görs upp back-stage!

Nu så här dagen efteråt känner man sig inte vidare kaxig när man stapplar omkring och har ont på alla möjliga tänkbara ställen. Vart ska man börja? Jag vaknade och var grymt stel och hade bra ont i käken, näsbenet är grymt ömt (men tack och lov inte skadat eller snett), högerfoten kunde jag knappt böja eller stödja på, INGEN LÅRKAKA denna gången (Yaaay! Surprised me atleast!), ryggen har bara blivit värre sedan tidigare, massa diverse blåmärken från topp till tå. Ja – sånt man får räkna med då man ställer sig i en liten inhägnad där personen mitt emot dig lagligt får slå ner dig och den enda som egentligen kommer stoppa honom är du själv :)

Min match var planerad sist på fightcardet. Min motståndare skulle även dagens första match. I slutet av första ronden var han lite för framåtböjd då hans motståndare sparkade en hög spark vilket resulterade i att han fick knät rätt över ögat och gick ner. Matchen bröts. O_O ”Min motståndare skadad = Ingen match!??!”, var min första och spontana tanke. Som snällt var kombatanten, som fortfarande stod upp, villig att möta mig senare på dagen. Denne nya kille var, istället för kortare än mig, rätt bra mycket längre.

The FMT-gang!

Detta var som sagt min tredje match och jag kände verkligen att jag kunde slappna av mycker mer och att jag kunde tänka mer fritt. Den enorma jag-har-bly-i-hela-benen-känslan infann sig inte ens i närheten av första gången jag skulle upp i ringen, men ni kan ge er på att hjärtat gick i 200 kilometer i timmen!

Det blev oavgjort. 1-1 i domarsifforna. Jag hörde resultatet och min hand flög upp, och även hans. Jag kunde inte helt koppla vad allt betydde. ”Lika? Vann jag? Nej. Vann han? Nej... Skulle det bli en till rond då eller? … Va?” Ja, man är inte världens mest briljanta person sekunderna efter en match, och dessutom hade jag aldrig varit med om att en d-klass match slutat oavgjort. Min motståndare var riktigt skön och sportslig och det respekterade jag till skarpt. Älskar sånt! Jag gillar även hans kommentar efteråt: ”Ja! Jag fick ju en medalj i alla fall! Och ingen förlust, ha ha!”. Och som en annan vän skrev till mig senare: ”Att det blev lika betyder inte att du gjorde en dålig match, det betyder bara att även han gjorde en bra en.” True det!

Eddie alltså...

Efter matchen släppte successivt adrenalinet och smärtan kom som ett brev på posten. Som tur var han jag lägga mig ner och linda innan det började göra som ondast. Jag tror jag gjorde klassikern att mitt benskydd glidit åt sidan och att jag sparkade rätt in i hans armbåge eller något. Så ont som det gjorde i foten/fotleden efteråt har jag aldrig haft efter en match. (Det enda som slår det måste vara gången jag fick ett skenben i bakhuvudet på träning och blev knockad.) Kompisarna satt bredvid och skojade om att det nu för en gångs skull var okej att säga ”#¤&%@”#!!! istället för "Himmel och pannkaka!"

Jag har kollat på matchen ett antal gånger nu, till och med från olika kameravinklar, och måste säga att jag allt tyckte att jag hade de två första ronderna. Sista ronden vet säkert att han tog igen. Till och med hans coach kom fram och med den naturliga glimten i ögat som han har och försiktigt kommenterade att han så klart oftast är partisk åt sina egna fighters håll, men att den här gången borde vinsten nog trots allt gått till mig. Flera andra kom fram och berömde efter matchen och tyckte att det var kvällens mest underhållande fight! (Precis som folk sa vid förra fighten också :) Man tackar, man tackar!)

Bästa lappen på toan! Äntligen! (Avskyr alla som tror de är så himla bra på att pricka! SITT NER!)

Jag hade kul under matchen och dagen! Och det var det som var målet dessutom. Matchen, som var en D-klass match, gick dock knappast i några 70% kraft. Hah! Här togs det i för kung och fosterland, både från min sida och från min motståndares och jag körde bara på så hårt som jag såg att de innan mig hade kört utan att bli varken varnade eller tillsagda. (okej, en liten tillsägelse fick vi trots allt...) Men det som jag kände var den största boven var min kondition. Även om jag har relativt bra grundkondition (har en vilopuls på runt 45 eller något) så tar det oerhört mycket energi att bara gå match i sig. För att inte tala om hur mycket det suger musten ur en att få massa däng på hakan och sparkar i bröstet.

Clinch. Måste vara det absolut sämsta momentet i D-match! I match känner jag mig ungefär lika smidig som en pansarvagn i den där västen och hjälmen och i clinch är det bara ännu värre. Man får grepp och varandra, utväxlar förgäves några försök till halvtaskiga knän och sen trillar någon eller domaren går in och bryter för att det ser för grötigt/farligt ut. Att trä händer eller att fokusera på teknik blir det aldrig snack om på de 3 sekunder som clinchen varar. Får väl se hur jag slipar detta till min största styrka?

Tjena, vad jag skriver! Har du tagit dig igenom hela inlägget utan att tröttna – grattis! :P Jag är skriv-glad! ”Once you pop, you cant stop!” som Pringles slogan lyder. Typ så för mig och skrivandet. Typ.

- Joel

Ps. Film kommer snart!

Dagen Före

Hej kära läsare! Ni får förlåta mig för att jag inte uppdaterat så flitigt i det sista, det har bara varit för mycket den senaste veckan med nytt jobb, rapporter, ex-jobb, träning, match-uppladdning och mycket, mycket annat. När jag i slutet av varje dag går igenom vad jag varit med om under dagen slår det mig varje gång hur mycket jag både gör men också får gjort. För busy kan vi alltid vara, men att få saker gjorda är en annan. Den amerikanska poeten Henry David Thoreau sa det bäst: "It’s not enough to be busy, so are the ants. The question is, what are we busy about?” Det har hänt en massa intressanta saker som jag så gärna skulle vilja berätta om men ack tiden är inte min vän i dessa dagar, men här kommer ett rätt saftigt inlägg för att kompensera lite.

Tisdags var senast jag skrev.. och vad har hänt sedan dess tro? Thaipasset i onsdags var helt suveränt! Jobbade mycket på använda hela kroppen vid bla slag och även om jag känt till själva tricket (som vi gick igenom - väldigt svårt att beskriva utan att visa) så gick det verkligen upp för mig hur jag skulle använda det på mig själv. Mina slag blev mycket mer exakta, explosiva och snabba. Det var verkligen ett sånt där pass man råkar ut för ibland där allt kändes helt rätt i slutändan. Underbara känsla, tack tack tack! Jag tog med mig den till passet på torsdagen där jag bara körde några teknikdrillar i början och sen 3 ronder på mitsarna (eftersom det är min matchlängd) sen kände jag att det fick räcka.

Jag fick äran att sparras och köra tillsammans med Keso som fick mig på ett strålande humör och fick mig att känna mig hur bra som helst! Eftersom denna effekten både överraskade mig och gjorde mig så välmående så började jag fundera på hur han gjorde. Medvetet eller ej så gav han mig bara positiv feedback - nämnde bara sådant som var bra. Han lät mig köra på rätt hårt och självklart har jag mina brister, men han kommenterade som sagt bara på de saker jag gjorde bra vilket gjorde att jag kände mig väldigt mycket tryggare inför matchen imorgon. För även om han såg saker jag behövde jobba på, så skulle jag knappast hinna slipa bort dem innan matchen i alla fall. Mycket bättre att fokusera på sina styrkor :) Tack ska du ha, kompis!

Igår fredag vilade jag från träningen men beslutade mig för att göra något åt min stackars rygg som inte varit alls glad den senaste veckan. Har dels att göra med min säng som inte är speciellt fancy och framför allt min stol jag sitter på framför datorn på kvällarna. Jag har länge funderat på att pallra mig över till stan för en massage&akupunktur och sagt och gjort så hände det. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta, men det var minst sagt en spännande/intressant/skön/ond upplevelse.

Det var en rätt stor klinik fylld med en massa kinesiska män i doktors-rockar (även titulerade Doktor) och endast ett par utav dem pratade svenska, men det mycket brytande. Först fick jag en helkroppsmassage (eller i alla fall HELA baksidan av kroppen) och ja, du gissade rätt - även rumpan. HA! Det var rätt väldigt skönt samtidigt som han ju knådade ordentligt vilket ju skapade en hel del smärta samtidigt som det kittlades som in i bänken mycket! Snacka om att behöva bita sig i både tunga och läpp för att inte skrika/skratta/vråla! Större delen av massagen gjordes dessutom med ett lakan över mig. (haha, detta låter ju bara bättre och bättre!) och till sist var det dags för nålarna. Jag fick 4 små nålar instuckna i ländryggen. Kändes ingenting förutom ett litet stick då han satte in dem, och där fick jag ligga i ca 30 min och bara slumra. Gissa om jag var groggy då jag sen skulle betala och går där ifrån.

Idag sov jag ut lika länge som en tonåring! Vaknade runt lunchtid och kände mig rätt bra tom i kroppen. Åt en lite Kesella och sen efter en stund bar det av till gymmet för att basta bort så mycket vätska som möjligt. I natt drömde jag dessutom hur mycket otäcka grejer som helst om just matchen och vikten. Jag drömde att jag kom dit men att inget stämde och att jag hade tagit fel på typ allt och hade glömt mina saker och ingen coach hade jag med mig och vikten klarade jag inte. Phööö! Jag var helt i despair när jag vaknade och kände att jag inte ens visste vad thaiboxning var för något!

Men hur som helst - bastun. Första gången jag testat att basta bort massa vätska inför match. Jag satt där inne allt som allt i ca 30-40 min och blev av med ca 1,3 liter vatten (jag var ganska tom redan innan jag började). Som tur var kom det in en främling som jag kunde prata med för att distrahera mig själv, för jobbigt var det! Bilden längst upp är efter att jag kommit ut och klätt på mig lite i alla fall.

Jag valde att basta bort lite mer än nödvändigt för att kunna äta lite mer nu på kvällen. Jag känner mig rätt lugn inför imorgon. Jag ska ha KUL imorgon! Döda kan jag göra när jag kommer upp till proffsklasserna! :) Nu ska jag snart ringa en vän och sen lägga mig tidigt!

Wish me luck!

- Joel "the Captain" Herrey

Main Event

Foten/ankeln har läkt så pass bra och snabbt att jag knappt märker av skadan jag fick förra veckan. Skadan som dessutom gjorde mig riktigt orolig om jag skulle kunna gå match eller ej. I och med skadan dalade motivationen och framför allt motivationen att hålla mig undan sånt jag inte bör äta under en matchdiet. Formen känns bra, vikten på väg åt rätt håll och motivationen att vinna finns absolut där! På söndag smäller det! Jag såg fightcardet och jag har den sista fighten för dagen (gör det mig till main event då eller?? :P) men såg också att min motståndare kommer att gå den första matchen. Så två matcher för honom på samma dag. Hm.. Jag vet inte om jag är glad eller lite besviken över detta, då det innebär att han kommer vara rätt öm/trött efter sin första. Men vem vet - han kanske är världens fysmonster som orkar hålla på hur länge som helst(!) Sen är det dessutom bara D-match, då det är inte på liv och död. Man får se det som en hårdare och mer spännande matchsparring helt enkelt, inget mer med det.

Idag höll jag två pass på klubben. Riktigt stora grupper, ja nästan så att jag blev lite klaustrofobisk då sparkar och slag kom flygandes från alla håll och kanter inne i den till synes lilla salen. Dom lär sig så fort och det är kul att se dem utvecklas! Det är kul att se både nya talanger, men också att se de riktiga arbetshästarna som från börjarverkligen inte hade talang. Ofta är det ju så att talangen sticker ganska snabbt i utvecklingen, men då arbetshästen till slut hinner ikapp tenderar som oftast talangen att ge vika medan arbetshästen fortsätter sin kamp för att ta steg för steg, hur små de än må vara.

Jag kan knappast säga att jag var någon talang i början. Jag hade en fördel - kroppskännedom. Det vill säga att jag hade lätt för att se en rörelse/teknik och sedan kopiera den om det så var från filmer eller från instruktören. Men jag minns framför allt hur min boxning var under all kritik. Usch! Det var som att bli träffad av ett par blommor då jag bankade loss. Lite skillnad från idag då jag nästan som regel alltid får ont i knogarna (trots lindor) då jag går lös på mitsarna. Övning ger färdighet, Herr Arbetshäst...

Efter passen, där jag nästan skrikit mig hes pga peppandet vid fysen, körde jag själv ett enkelt fyspass med bänkpress, olympiska lyft och chins med vikter. Kände mig stark och i god fysisk form inför matchen!


Have it!
Joel

Ps. Bilden är från långpromenaden med släkt och vänner i söndags, då lill-kusinen insisterade att jag tog några bilder på honom. "En till! Ta en till!" medan han gjorde de ena minen efter den andra ;)

Delad glädje är dubbel glädje

Vissa har lättare än andra för att ge komplimanger. Vissa har lättare än andra för att ta emot komplimanger. Vi är alla olika. Men oavsett hur vi är så har de allra flesta svårare att ge sig själv komplimanger. (Speciellt om man bor i Sverige där Jante-lagen är alldeles för utbrett!) Ta en vän till exempel, en riktig nära och bra sådan. Visst skulle man kunna nämna minst tio saker man gillar hos denne utan problem, och ofta är det så att när man väl börjat rabbla listan av bra saker/egenskaper så slutar den knappast snart. Men kan du nu säga tio saker som du gillar med dig själv? Vad med fem saker? Tre, eller kanske till och med bara en? Lite svårare va?

Vi har alla olika omständigheter, olika miljöer och kommer från olika bakgrunder. Men oavsett vem vi är och vart vi kommer från så har vi alla talanger och förmågor. Ja - alla har minst en! Vi får inte glömma bort dessa. De är till för att, inte bara göra våra liv bättre, lättare och kanske mer meningsfulla, utan är också till för att delas med andra. "Delad glädje är dubbel glädje" brukar man säga. Och det ligger mycket sanning i det.

Ta till exempel en titt på stan nästa gång du är ute. Hur många utav alla dessa ler? Inte många. Om du till exempel skulle le, då menar jag le på riktigt, åt en person du mötte på gatan. Tror du inte då att leendet kommer att 'smitta av sig' och även hamna på denna främlings läppar? Ta alla musiker som ett annat exempel. Klart att de skulle känna tillfredsställelse av att spela en massor för sig själva, men tänk på hur många andra som kan få glädjen av musiken - bara för att de delar med sig av sin talang!

Jag har väldigt lätt för att ge folk komplimanger. Nästan till och med så att jag älskar att ge folk dessa! Varför? Jo, för att det betyder så oerhört mycket för mig att ta emot komplimanger själv. (Förstår ni matematiken?) En kort händelse som jag tror att jag till och med nämnt på bloggen för ett tag sedan som speglar just glädjen i detta var en dag då jag stod på bussen och skulle av vid kommande hållplats. Bussen rullar sakta in och på hållplatsen ser jag en tjej med en slående vacker kappa på sig. Bussen stannade passande nog så att jag hamnade precis framför henne då jag skulle gå ut. I förbifarten sade jag kort: "Fantastiskt vacker kappa!" och i ögonvrån, och endast för en kort halv sekund, såg jag hennes ansiktsuttryck som var en blandning av renaste lycka och stor överraskning. Hennes reaktion gjorde att jag log oavbrutet från öra till öra i säkert 5 minuter efteråt. Delad glädje är dubbel glädje...

Så, oavsett om dina talanger eller förmågor innebär allt ifrån att vara smart, intellektuell, älskvärd, tålmodig, musikalisk, atletisk, fokuserad, ordningsam, jordnära - ja vad den än må vara - så använd dem!

För visst vill vi att våra vänner ska använda sina för att göra våra liv bättre?

- Joel

Funderingar kring skador

På väg hem från träningen var det kraftiga förseningar på spårvagnstrafiken. Jag hamnade på en ganska stilla hållplats, la mig ner på en bänk och bara funderade över träningen den senaste tiden.