Du måste skämta!?

Jag vaknade igår med svullna läppar och en näsa som kändes lika bred som min haka. Täppt vad den också. Huvudet ska vi inte tala om. Fick en dock en skön och lugn promenad till kyrkan och kunde njuta rätt bra utav det jag fick ta del utav där. Mådde inte hundra men lite piller kan ibland göra susen! Värst var som sagt näsan. Den kändes grymt mycket tjockare än vad den såg ut med ett otroligt tryck inifrån, kunde knappt röra den utan att den ömmade och det hjälpte ju inte att den inte slutade rinna.

Efter kyrkan bar det hem till föräldrarna och resten av familjen och massa släktingar som skulle fira min examen. Åh, vad jag älskar dessa sammankomster! Familjen är verkligen det som hela livet handlar om! Massor av god mat och efterrätt och härliga människor och samtal. Senare mot kvällen då jag skulle ta mig hem blev jag sämre, jag antar att jag inte längre hade några värktabletter kvar i kroppen, men smärtan i samband med att man var trött var ju ingen hit direkt. 

I morse ringde jag in och sjukanmälde mig efter att ha sovit som en kratta på vinden. Kände mig täppt i hela skallen och läpparna var torra efter jag bara kunnat andas genom munnen hela natten. Precis efter att jag lagt på gick jag för att snyta mig. (Nu blir det ganska ingående, känsliga läsare är härmed varnade!) Ni vet hur man ofta "tar tag" om näsa med pappret innan man blåser ut? Och precis så har jag valt att inte göra då det gjort markant ont och därav har jag inte gjort några lyckade försök till att snyta mig alls. Men nu tänkte jag att jag inte ens skulle nudda näsan utan bara hålla pappret under den blåsa för kung och fosterland. "1..2...Åhh- SPLOTCH!" ...

Vad.var.det?

Jag stod stilla en sekund för att fatta vad som hänt. Jag kände hur luft strömmade genom den vänstra näskanalen som varit så täppt hela tiden. Jag drog snabbt ner pappret för att se var jag fått ut och till min allra största förvåning ser jag en blodstoppande bomullstuss. Den bomullstuss som läkaren kört upp under matchen i lördags! Ni kan föreställa er min överraskning/lättnad!! Läkaren hade alltså under matchen vid två tillfällen stoppat upp tussar i näsan på mig i ett försök att försöka stoppa blödningen och vid det andra tillfället körde han upp TVÅ stycken tussar och den ena riktigt långt upp. Den första hade alltså kommit ut redan under matchen, men hans kompis glömdes helt av där uppe! Du måste skämta...

På tal om matchen i sig så har den varit i mina tankar närmast konstant. Jag har tittat på den och funderat och tänkt mycket (ni skulle ha hört vilket närmast ramaskri det blev när min släkt fick höra hur det gick! I love you all!). Jag har haft blandade känslor om det hela. Min pappa sa igår att han under hela den senaste veckan då han vetat om att jag skulle gå matchen så hade han en känsla om att jag inte skulle gå matchen - just för att jag hade för mycket att tänka på runt omkring bl.a examen och firanden osv osv. Och nog hade han rätt i det och läxan är lärt, jag behöver mycket mer fokus nästa gång.

Något annat som träffat mig är en slags våg utav skuldkänslor. Jag vet att jag gjorde en till synes bra insats (så länge den varade) men just knock-out'en kommer jag inte ifrån. Jag har lite svårt att förklara det men på något sätt känner jag att jag gjort någon eller några andra besvikna genom att "lägga mig ner" så. Kanske är det mig själv jag är besviken på? Jag är även medveten om den familjära "tomhet" som kan infinna sig efter ett match-tillfälle som kan ta några dagar att ta sig ur. Ska se om inte lite ostbågar och Snickersglass kan göra susen!

Här kan ni se 2a ronden och ur det hela gick till förresten: http://www.youtube.com/watch?v=60gu-c5Qaic

- Joel