Sista operationen!

Igår låg jag inne för min sista operation av tån. Ställningen skulle ut. Jag var pissnervös innan för jag visste inte hur jag skulle bedövas. Först frågar jag en sjuksköterska som säger att jag ska sövas, puh tänker jag! Men sen kommer läkaren och säger att jag inte behöver bedövas alls! Blir sjukt nojig och tänker att jag aldrig i mitt liv går med på det! Sen kommer narkosläkaren in och säger att jag ska sövas och jag får upp hoppet igen.  meeeen.. det slutar med att jag bara får lokalbedövning. Har man inte fått lokalbedövning i tån, har man ingen aning om hur ont det gör. I alla fall, det gick bra att dra ut skruvarna, och jag känner nu att jag kan andas ut.

Frågade läkaren lite angående hur tån kommer bli. Han sa att den läkt så himla fint att jag  kan börja stödja mig på den lite redan nu, vilket var väldigt positiva besked. Däremot lät han inte alls lika positiv till mina andra frågor... Med hjälp av stöd från min kära och mina föräldrar, har jag bestämt mig för att inte deppa ihop oavsett vad läkaren än säger. För de är inte gud och de kan inte veta allt. Jag ska kämpa mig tillbaka på alla sätt! Jag är övertygad om att min kropp kan överraska och att viljan har en oerhört stor betydelse. Andra människor som fått beskedet att de aldrig ska kunna gå igen, har fan sprungit en maraton. Och det har de inte gjort genom att tro på läkaren.