Den förlorade kampen

Att blogga handlar för mig om att sortera ut tankar, strukturera dem och till viss del även dokumentera dem. Detta inlägg handlar om min mammas förlorade kamp mot cancern.

Det händer mycket i mitt lv så jag knappt hinner med att skriva om det. Bloggen är därför lite som ett isberg där max 1/10 del av allt som sker tas upp. Så frågan är bara vilken 10-del som jag skall skriva om?

Jag har lovat att skriva om min mammas bortgång. Det är blytungt ämne och jag har funderat på hur mycket distans jag behöver för att skriva något vettigt. Samtidigt så har att processen att prata och skriva om det varit hjälpsam för mig. Till er som lyssnat/skrivit till mig är jag väldigt tacksam för. Stor kram på er alla!

Just nu är min distans för kort och jag är medveten om det. Men det hjälper att skriva så därför gör jag det.

För mig började min medvetenhet av detta den 25:e februari då vi hade en familjemiddag på en Tapasrestaurang. Jag har två syskon och tillsammans har vi 8 barn + respektive samt föräldrar så blir det nästan 20 personer. Alla beställde olika tapas men min mamma beställde soppa. Av den åt hon väldigt lite och menade att den inte var god. Sanningen var att hon hade ont i halsen och inte kunde äta utan att må dåligt.

Mamma tog något senare kontakt med en vårdcentral i Alingsås där mina föräldrar bor. Där fick hon remiss för en gastroskopiundersökning på Alingsås lasarett. Vid den undersökningen blev det ett ”stopp” för slangen före magmunnen och man kunde ta ett prov på ”stoppet” för analys på patologen.


Den 20:e mars inträffade en akut situation då mamma kräktes blod och fick åka ambulans till sjukhuset. Väl där konstaterades lunginflammation och hon lades in på intensivvårdsavdelningen.

I samband med detta kopplade jag på medvetet eller omvedvetet "worst case scenario" mentalitet. En skyddsmekanism som fungerar för många inklusive mig. Det är dock tungt att behöva tänka i de banorna.

Sjukhuset hade svårt att häva lunginflammationen och svaren på gastroskopin kom tillbaka. Det var en malign (elakartad) tumör i matstrupen och som satt nära magmunnen.


Vi fick reda på att en sådan kan opereras bort men att mamma måste bli kvitt lunginflammationen och därtill bli tillräckligt stark för operationen då en sådan är omfattande. Operationen skall efterföljas av strålbehandling för att få bort cancertumören.


Mamma blev långsamt bättre och fick lämna intensiven för att vårdas på vanlig avdelning. Hon fick även inopererat en koppling för sondmatning då hon hela tiden har haft svårt att äta.


Den 13:e april fick mamma lämna sjukhuset och varje morgon och kväll kom sjuksköterskor hem för att koppla in och ur "matdroppet" hon hade. Detta var glädjande och förhoppningen var att hon skulle bli starkare för att klara en operation.


Den 2:e maj var mamma på sjukhuset igen för utvärdering av läkaren inför operation. Hon hade innan detta besök hunnit göra datortomografi för hennes lungor samt besök på hjärtkliniken. Läkaren konstaterade att allmäntillståndet inte var tillräckligt gott för operation. Fler undersökningar planerades tillsammans med att påbörja strålbehandling på Sahlgrenska i Göteborg.


Samma kväll när sjuksköterskan skall koppla dropp kräks mamma blod igen och sjuksköterskan ropar på min pappa som hinner komma in i rummet och hålla om mamma. Där och då dör hon i hans armar. 


Exakt vad dödsorsaken är vet vi inte ännu. Min pappa ringde mig strax innan 20.00 på kvällen med dödsbeskedet. Det jag befarade hade blivit sant, lika väntat som oväntat. 


Jag och mina syskon åkte till Alingsås och väl där så låg min mamma död i sängen i mitt barndomsrum. Även om jag förberett mig på det värsta så går det inte att förbereda sig på att se sin mamma död. 


Något senare kom en läkare och dödförklarade henne. Vi stannade en stund till och min bror beslöt sig för att sova över natt där så att inte min pappa skulle vara ensam.


Många många tanker går genom ens huvud vid detta tillfälle. Att det gick så fort från upptäckt sjukdom till död är brutalt.


Dagen efter var vi alla på besök hos begravningsbyrån. Döden kom så fort så min mamma inte i detalj talat om hur hon vill ha sin begravning. Vi bestämde dock genemsamt var som skall gälla för präst, kyrka, kista, blommor, urna mm samt kyrkogård. 


Vi besökte även kyrkogården som är en "naturkyrkogård" i skogsmiljö som var fridfull. Min pappa kom till ganska snabb insikt att detta blir hans egen kyrkogård. Själva känns tanken på att besöka den plats där jag skall begravas som väldig avlägsen, men den kom mycket närmare där och då. Det var starkt!


Igår var det dödsannons i tidningen och begravning blir om ett par veckor. Lika overkligt som sant.


För mig för det ont att förlora min mamma men nästan lika ont med tanken på min nu ensamma pappa. Det är tankar som gör mig bedrövad.


Dessa tankar har bedövats av att arrangera MMA gala i helgen där vi fick mycket positiv feedback. Även jag personligen har fått onmämnaden som jag ödmjukt tackar för.


Jag vet inte exakt hur man sörjer något. Jag antar att som för separationer så finns det inget exakt svar för hur man skall göra. Denna text är den del i sorgearbetet. 


Slutligen tackar jag för det massiva stöd jag fått från vänner under denna kanske mest händelserika vår i mitt liv. Nu väntar jag på att tidvattnet skall vända, det är hög tid för det.