Camp 414

Idén till detta manifest kommer från min gode vän Long-John. Så Long-John, det kommer förmodligen förekomma en hel del stöld av tankar här, men jag stöder dem till fullo likväl.

Grappling eller brottning är i min värld två muskulösa karlar i trikå med hår på bröstet och mustasch som skriker och vrålar, samtidigt som de gör sitt allra yttersta för att bringa den andre till marken. Eller åtminstone får sin opponent att skrikande klappa ur på ett vackert benlås (här håller jag kneebaren som den allra vackraste, sparka lille dvärgen och sätta sig ordentligt, old-school). Alla benlås duger.

Höga kast, slams, vrål, spektakulära låsförsök, gärna en boston crab eller en full nelson borde belönas med högvis av poäng. Men vad är det vi ser?

Kragdragande, småpill, fot in fot ut, x-guard, spider guard, rubber guard, butterfly guard, etc...i oändlighet!

Buttscootande fågelbenta typer med beniga arslen och en beige fondvägg jagar runt varandra. De hälsar artigt på varandra som om de gick runt på Rios stränder och slänger mer än gärna iväg någon obegriplig portugisisk fras. De flesta av dem har förmodligen aldrig ens rökt på eller haft mer än tre flickvänner samtidigt. Snacka om dubbelmoral. Brottare är i min värld storbröstade kraftkarlar som dricker renat ur dricksglas. Inte sojaätande konstnärssjälar.

Regelverket på en vanlig grapplingturnering idag förbjuder allt som skulle kunna göra det möjligt att någon någonsin, utanför den invigda kretsen, skulle kunna uppskatta sporten. Slams är förbjudna, vrål likaså, neck-cranks borta, de flesta benlås är väck, till och med handledslåsen - som borde vara det närmsta den rena jujutsun man kan komma - är förbjudna. Vad finns kvar? Buttscooting och guardhopp till förbannelse.

Om grappling någonsin skall bli en publiksport är det just de saker som är förbjudna som borde uppmuntras. När jag började tävla fick man extrapoäng för kast över höfthöjd och catchpoäng delades ut. Vad har hänt? Det var fina regler.

Judon har förstått en bit av detta och nästan helt tagit bort markkampen till förmån för höga fina kast.

Jag föreslår härmed ett helt nytt regelverk som borde anammas av de arrangörer som vill ha någon publik förutom de närmast sörjande på nästa tävling.

1. Guardhopp döms som mattflykt och tävlande diskvalificeras samt får 10 rapp med bambukäpp.

2. Lås från guard leder till att ett minuspoäng delas ut till den som fick klappa och bägge får ställa sig upp.

3. Catch på benlås, gärna från dominant position, side, mount north-south osv. ger 10 poäng.

4. Teatrala effekter, som att muskla sig ur en armbar med ett vrål, belönas med extra poäng i stigande skala. Det blir här domarnas uppgift att avgöra hur dramatiskt och spektakulärt manövern tedde sig och poäng sättes i förhållande till detta. Denna regel appliceras på allt som händer i matchen såsom kast, lås, escapes osv.

5. Vinstsättet TKO introduceras, men kan endast orsakas av att slamma sin motståndare i marken. Detta ger incitament för många höga och hårda kast.

6. Skulle en match sluta oavgjort efter fulltid döms segern till den med det vildaste utseendet. Detta för att skapa en hård och exotisk atmosfär av skäggiga och långhåriga män.

Om dessa regler, eller något som närmar sig dessa, börjar anammas snart kanske det finns hopp ändå. Men som det ser ut nu går vi mot en utveckling där guardhoppen snart smyger sig in i MMA:n och guardhopp och flowersweep till mount snart blir standardförfarande runt om i landet.

Så vart är alla gamla håriga kraftkarlar? Brottning skall tränas i svettiga skumma lokaler, gärna i industriområden. Inte i hippa lavendeldoftande innerstadslokaler.

Och slutligen:

Udo Dirkschnider is Accept!

Camp 414

Kan ha vart så att de tankar och känslor jag så fint lindade in i förra veckans blogg nått ända fram till min arbetsgivares öra, då jag denna veckan semestrat.

Och vad skall jag säga? En dag med korv är en dag bortkastad.

Glider runt i någon form av total harmoni med världsmodern.

Top Gear bäst på tv just nu. Att ej nämna kriget för tyskarna och samtidigt anlända i varsin Spitfire är brittisk humor  i högklass.

Håller väl förövrigt på att bli skarp som en kniv, kan vara på grund av detta harmonin har infunnit sig. Eller så håller jag på att bli skarp på grund av harmonin. Skulle ju även kunna ha snubblat till, fallit till marken och likt en bit flintsten blivigt skarp. Men det är ju en bra mycket kortare process så jag håller nog mer på, tror jag. Kanske bättre liknas vid japanskt samurajsmide.

De enkla nöjena här i livet förblir de bästa. Att spendera en eftermiddag fångandes krabbor med Benke och Biffen blir aldrig tråkigt. Likaså sommarkvällspromenader med Bettan.

På det hela taget en mycket nöjd man som stämplar ut för dagen.

Match jag alltid blir glad av att se.

Camp 414

När ärkeängeln Lucifer damp ned från skyarna på Skaraslätten var det en för tiden ganska vanlig dag.

Den lokala entreprenören herr Karlsson hade varit ute i stora vida världen och tagit med sig det senaste nytt hem till Svedala.

Han hade byggt sig en arena med inhängnad ring byggd av sly, läktare av finaste björkvirke och inhängnader till att förvara de magnifika och exotiska djur han fått med sig från sin resa.

Folk hade bara skrattat åt honom när han givit sig av på sin resa, skakat på huvudet och sagt att nu måste hans far vända sig i graven när han spenderar familjeförmögenheten till att resa. Det var ju ett känt faktum att svinuppfödning var framtiden.

Men Karlsson var säker på sin sak, tvekade inte en sekund när han skrev över gård, stuga och tillhörande markområden till sin misslynte kusin Svantesson, som länge hade haft ögonen på de Karlssonska ägorna. Karlsson styrde kosan söderut och nu var han tillbaka. Det första gladiatorspelen på nordisk mark skulle äga rum.

Med sig från resan hade han fått tre lejon, fem hyenor och en gam. Han hade även införskaffat en zebra då han blev mycket förtjust i dess utseende. Men han upptäckte något försent att det var ett misstag att förvara zebran i samma bur som lejonen.

Nu var det i alla fall premiärdag och Karlsson var upprymd och mycket nervös. Hans nervositet hade stillats något när han sett att det inte hade vart något problem med intresset. Folk strömmade till och de fick till och med stå i kö. När Karlsson hade sett detta skyndade han sig till biljettkassan för att snabbt höja priserna. Men folk verkade inte bekymra sig särledes mycket över detta utan forsatte att tränga sig på.

Folk hade äntligen kommit till rätta och en tystnad spred sig över arenan. De visste inte riktigt vad de kunde förvänta sig. Vissa viskade lågt om de rykten de hört om blodutgjutelse och barbarisk kamp. De flesta var där för att se de djur Karlsson tagit med sig då det hade blivigt stor uppståndelse när han i enkel karavan ridit in med burar fulla av förvuxna katter och hundar som måste ha flytt från underjorden. Det viskades om att Karlsson hade blivigt besatt av något slags väsen på sin färd, eftersom han kunnat tämja dessa bestar.

Karlsson klev in i arenans mitt och njöt av solens strålar och den förväntansfulla spänning som låg i luften.  Långsamt tog han till orda och annonserade ut den första kampen.

Den skulle stå mellan Kurt Orvarsson, som var son till en av de största grisbönderna i regionen. Han var allmänt betraktad som kraftkarl och sades ha strypt en ilsken galt med sin högra näve medan han med den vänstra kramat till en snus.

På andra sidan ringen stod timmermannen Mårten Kasperson. Få visste egentligen så mycket om Mårten, men hans oförmåga att säga bokstaven R gjorde att han i bygden betraktades som en mycket farlig man.

Reglerna var enkla, det fanns inga. Kampen var igång, ganska snart fick de båda livtag om varandra och där blev de kvar. Mellan Orvarssons stön och Kaspersons skorrningar började det höras busvisslingar och burop från publiken. De hade ju kommit för att se blod och exotiska djur.

Herr Karlsson blev nu mycket nervös och utropade pausvila. Han tog till ett knep som han hade sett användas nere på kontinenten och kallade ut galten Börje med tillhörande ryttare Pjosken.

Pjosken var byns lokala idiot, byfånen, och det ansågs att han som ung blivigt en kanal mellan de jordsliga och andliga makterna. Och för ett tag kom folk från land och rike runt, vallfärdandes till Pjosken för att höra de senaste spådomarna. Nuförtiden ansågs han dock ha tappat kontakten med de högre krafterna och drog mest omkring och stal rotfrukter om nätterna, ofta helt naken.

Pjosken var utklädd i en vit toga och hade björkris i en krans runt huvudet. Varför man gjorde på detta vis nere på kontinenten hade Karlsson inte den blekaste aning om. Men det tycktes alltid framkalla stora skrattsalvor. Och det verkade som det fungerade även här. Pjosken manade på sin gris, som ilsket försökte skaka av sig sin plågoande. Tillslut tröttnade Börje och lade sig ned mitt i arenan för att vila. Pjosken gjorde en triumferande dans till publikens stora förtjusning.

Just då kom Lucifer farande genom atmosfärern. När han fick syn på jorden fattade han plötsligt eld och for som ett brinnande klot ned mot marken.

Åskådarna på arenan lade inte märke till det klot av eld som snabbt närmade sig från ovan. Pjosken hade nu tagit av sig sin toga och stod helt naken och hetsade Börje likt en tjurfäktare.

BAM! Lät det när Lucifer slog i marken. Hans fall hade dämpats av något, han reste sig upp och tittade ned. Under honom låg det en död gris, något svärtad av hans eld. Han såg sig om.

Han hade gjort en mindre krater där han hade landat, en naken man med ett vitt tyg över sig kröp omkring och mumlade något vansinnigt och osammanhängande.

Runtomkring flydde människor i panik och allt var en enda stor oreda.

Lejon, hyenor och gamen hade slitigt sig lösa, då deras inhängnader brustit av det mindre jordskalv som plötligt drabbat trakten. Mitt i tumultet, begav sig Karlsson till sin häst som han bundit en bit därifrån i en skogsdunge. Bara utifall... Men något sådant här kunde han aldrig ha förutspått, eller vad hade ens hänt? Han hade ingen aning men inte tänkte han stanna kvar och ta skulden i alla fall.

Lejonen som hade spenderat månader i fångenskap var mycket nöjda med sin plötsliga frihet. Men framförallt var de hungriga. De där månaderna av stillasittande hade gjort att de tyckte att det verkade en smula besvärligt att hugga tag i någon av de tjutande personerna som sprang omkring.

De fick upp en lukt av något. Det luktade grillat.

Lejonen festade på Börjes kadaver. Lucifer satt en bit bort och såg på, han njöt av hur de åt, hur blodet klumpade sig i deras nos och man. När lejonen var nöjda begav de sig ut i skogen för att sova. Då tog hyenorna sin chans. De hade suttit i utkanten av skenet från brasan Lucifer gjort av herr Karlssons läktare genom sin landning. Men nu när lejonen var borta vågade de sig fram, de var precis lika hungriga som lejonen, förmodligen ännu mer då de ej fått någon zebra att smaka på. Och de tuggade glupskt i sig. Gamen som cirklat runt en bra stund nu, såg sin chans och började även han ta de tuggor han fick.

När djuren slutligen var klara klev Lucifer långsamt fram till det som var kvar av Börje. Han såg en bit av tarmen ligga söndersliten och kastad en bit bort.

Han gick fram till den plockade upp den och synade den. Han lyckades hitta en sträcka på ungefär 15cm av tarmen som såg oskadd ut. Knipsade därefter av denna bit mellan tummen och pekfingret och knöt ihop den ena änden.

När han var klar med detta vände han sin uppmärksamhet till Börje. Det fanns inte särskilt mycket kvar, mest senor, lite bindväv och fettvävnad. Lucifer tog nageln på sitt pekfinger och drog det efter benpiporna och lyckades på så vis samla ihop resterna, som han sedan tryckte ned i sin tarmbit.

Han repeterade detta tills det ej fanns något mer att hämta från stackars Börje.

Luficer såg på tarmen, den var knappt halvfull. Så han spanade runt för att se om det fanns något annat han kunde tänkas använda. Hyenorna hade lämnat avföring i en stinkande hög en bit bort.

Lucifer log, han tryckte ned en rejäl näve i tarmen och knöt ihop.

Han kallade sitt första sattyg för: Korv.

Camp 414

Once upon a time
Not so long ago
Tommy used to work on the docks
Union's been on strike
He's down on his luck...it's tough, so tough...

...spelades på radion när vi svängde av Europaväg 4 vid Södertäje. Jag suckade djupt och undrade för mig själv hur jag skulle göra för att undvika betongsandaler och ståplats.

En kort stund senare anlände vi, något luggslitna och vi hade förmodligen sett bättre dagar, Bettan å jag. För som ni kanske förstår kräver korvproduktion, frakturer och vetskapen om att man snart har ståplats sina tributer.

Men väl framme blev jag en smula chockerad då välkomnandet var kungligt, vi lotsades till vårt rum och blev kvickt utspisade. Ni vet ju att jag är en man som inte gärna använder mig av de stora orden. Men allt har vart helt grymt!

Eftersom Bettan har lovsjungit detta läger har jag per automatik intagit en ganska skeptisk ställning. Vilket i min mening är väldigt sunt då kvinnor är kända för att fara med osanning.

Men efter att ha spenderat ett dygn här måste även jag stämma in i kören.

MMA Academy, jag är en utav de troende.

Camp 414

 Måste börja med att säga att det enbart verkar vara hedningar som besöker denna webbplats, därav har jag gått å dragit mig lite för hurvida jag skall fortsätta skriva för en sådan otacksam publik.

Jag ger er en glimt av storhet, av skönhet, av gudomlighet. Jag ger er mitt möte med EL DIEGO. Och detta uppbringar inte en endaste kommentar. Ja, vad säger man... Jag är mållös.

Bröllopet gick bra för övrigt. Jag vann både danstävling och frågesport, kan ha vart fullast också men det är svårare att bedöma.

Till helgen skall jag uppenbarligen dit ingen skall. Genomfartsorten Södertälje är överraskande nog målet för resan denna gång, första gången för mig i alla fall. Om ni vill veta mer precist är destinationen MMA Academy. Mina plikter på korvfabriken, som förövrigt är både förskräckliga och suicidala, tillåter mig ej att anlända i Södertälje förrän på fredagen. Mer om detta tids nog.

Holland lär vinna VM. Detta grämer mig. Finalen lär spelas inför en helt vit publik i det första Afrikanska världsmästerskapen mellan två vita lag. Strax efter slutsignalen kommer Arjen Robben göra en vit makthälsning vilket blir startskottet för ett nytt Apartheid. Och de vita i sina gated communities jublar. Inget nytt under solen.