Camp 414

Spritsipporna på dikestanten börjar gro.

Å vips var det vår!

 

Jag vad händer då i år denna vår?

Vad som har hänt är nog det enda jag med säkerhet kan förtälja (är ju inte gärna den som far med osanning).

Så i helgen hände det väl kanske ej, mer än två långa promenader på kyrkogården då.

Varav den ena gjordes kring tolvslaget. Är något väldigt fängslande med den mytologi som finns kring kyrkan och dess heliga platser. Så efter mörkrets inbrott trotsade jag min mors ord och begav mig ut på kyrkogården allena. Dels för att se om det kunde tänkas spöka eller för att hitta någon skumperson (skumma personer hör nog till den mer intressanta kategorin av personer). Då en person som vid midnatt går på en kyrkogår nästan per defenition kan kallas skum kanske jag fann det jag sökte i en dam. Men mest var det nog för att min mor sa att det fanns vildsvin där och jag gärna ville se ett.

Alltså ingen lycka på någon front, mer än den skummisen jag såg i dammen då.

Annars försöker jag hålla campets fana högt som ensam kvarvarande medlem. Det börjar ju bli en del medlemmar som har passerat nu. Som någon slags dysfunktionell familj kanske. Någon slags samling är nog just däför inte att tala om. Men jag har delat tak med er och älskar er alla.