Camp 414

När jag var ett barn och skolades att bli karl blev jag ofta kallad "jobbig" eller kanske snarare "oduglig" en av mina lärare hävdade bestämt att min chans här i livet var att gifta mig rikt, då jag trots allt var ganska "charmig". Kanske har hon rätt? Vart är du rika kvinna som skall försörja mig?

Saken är den att så fort jag sätter mig och skall lyssna på någon så ja. Det går inte, benen börjar leva ett eget liv kroppen börjar klia, linjalen ser väldigt brytbar ut, undrar hur suddgummit smakar, undrar vad Pelle skall göra på rasten? (Så många Pelle har jag dock inte gått i skola med)

Det behöver kanske inte sägas att min skolgång var för mig en lång och utdragen process av meningslösa meningsbyten och att mitt slutbetyg var långt i från tillräckligt.

Idag hade jag säkerligen fått mig en bokstavs kombination av något slag istället för att bara bli kallad lat. Men sådant är för mig i alla fall av föga intresse, jag är som jag är och är ganska nöjd med det.

Så idag kom ett bevis på min duglighet på posten, ett bevis på att jag är en kreditvärdig person. En myndig person skulle man också kunna säga. Blev sanningen att säga grymt stolt över mig själv, det var ungefär samma kännsla som när jag fick veta att jag blivigt antagen till högskolan, trotts alla som sagt att jag inte haft där att göra. Att skolgången fortfarande inte är för mig blev jag dock snabbt varse. Men jag har behörigheten och det är långt mer än de flesta trodde.

Så idag känner jag mig som en lycklig man, i alla fall för stunden. Lär väl snart hitta något nytt som tråkar mig å kanske överväga att fly landet eller liknande. Sånt är ganska vardagligt i min värld. Men jag tror i alla fall att jag hittat mig en grund å kanske vila lite på när myrorna är som värst. Tror och hoppas så i vart fall. Så kanske kanske kanske kan det bli något av Östling trotts allt.