Camp 414

Om man skulle försöka skriva lite.

Så skulle man kunna säga att Östling har börjat få rutiner. Östling har brutit mot gamla priciper. Östling lider en smula av sitt självförvållade celibat.

 

Då saker mest går igen märker jag knappt hur veckorna går. Saker upprepas görs klara och påbörjas igen, produktiviteten är minst sagt hög mina damer och herrar. I alla fall den typen som kan vägas, mätas och räknas. Men räknas den? Den flyter i alla fall min båt för tillfället. Detta är ingen klagosång det är heller ingen lovsång, det är väl kanske mest ett konstaterande att vardagen för det mesta är ganska grå, om nu man vandrar den smala vägen. Ganska trivsamt grå bör kanske tilläggas.

 

En gnutta mer färg hade dock inte skadat.

 

Eller?

 

Jo förmodligen...