Camp 414

När ärkeängeln Lucifer damp ned från skyarna på Skaraslätten var det en för tiden ganska vanlig dag.

Den lokala entreprenören herr Karlsson hade varit ute i stora vida världen och tagit med sig det senaste nytt hem till Svedala.

Han hade byggt sig en arena med inhängnad ring byggd av sly, läktare av finaste björkvirke och inhängnader till att förvara de magnifika och exotiska djur han fått med sig från sin resa.

Folk hade bara skrattat åt honom när han givit sig av på sin resa, skakat på huvudet och sagt att nu måste hans far vända sig i graven när han spenderar familjeförmögenheten till att resa. Det var ju ett känt faktum att svinuppfödning var framtiden.

Men Karlsson var säker på sin sak, tvekade inte en sekund när han skrev över gård, stuga och tillhörande markområden till sin misslynte kusin Svantesson, som länge hade haft ögonen på de Karlssonska ägorna. Karlsson styrde kosan söderut och nu var han tillbaka. Det första gladiatorspelen på nordisk mark skulle äga rum.

Med sig från resan hade han fått tre lejon, fem hyenor och en gam. Han hade även införskaffat en zebra då han blev mycket förtjust i dess utseende. Men han upptäckte något försent att det var ett misstag att förvara zebran i samma bur som lejonen.

Nu var det i alla fall premiärdag och Karlsson var upprymd och mycket nervös. Hans nervositet hade stillats något när han sett att det inte hade vart något problem med intresset. Folk strömmade till och de fick till och med stå i kö. När Karlsson hade sett detta skyndade han sig till biljettkassan för att snabbt höja priserna. Men folk verkade inte bekymra sig särledes mycket över detta utan forsatte att tränga sig på.

Folk hade äntligen kommit till rätta och en tystnad spred sig över arenan. De visste inte riktigt vad de kunde förvänta sig. Vissa viskade lågt om de rykten de hört om blodutgjutelse och barbarisk kamp. De flesta var där för att se de djur Karlsson tagit med sig då det hade blivigt stor uppståndelse när han i enkel karavan ridit in med burar fulla av förvuxna katter och hundar som måste ha flytt från underjorden. Det viskades om att Karlsson hade blivigt besatt av något slags väsen på sin färd, eftersom han kunnat tämja dessa bestar.

Karlsson klev in i arenans mitt och njöt av solens strålar och den förväntansfulla spänning som låg i luften.  Långsamt tog han till orda och annonserade ut den första kampen.

Den skulle stå mellan Kurt Orvarsson, som var son till en av de största grisbönderna i regionen. Han var allmänt betraktad som kraftkarl och sades ha strypt en ilsken galt med sin högra näve medan han med den vänstra kramat till en snus.

På andra sidan ringen stod timmermannen Mårten Kasperson. Få visste egentligen så mycket om Mårten, men hans oförmåga att säga bokstaven R gjorde att han i bygden betraktades som en mycket farlig man.

Reglerna var enkla, det fanns inga. Kampen var igång, ganska snart fick de båda livtag om varandra och där blev de kvar. Mellan Orvarssons stön och Kaspersons skorrningar började det höras busvisslingar och burop från publiken. De hade ju kommit för att se blod och exotiska djur.

Herr Karlsson blev nu mycket nervös och utropade pausvila. Han tog till ett knep som han hade sett användas nere på kontinenten och kallade ut galten Börje med tillhörande ryttare Pjosken.

Pjosken var byns lokala idiot, byfånen, och det ansågs att han som ung blivigt en kanal mellan de jordsliga och andliga makterna. Och för ett tag kom folk från land och rike runt, vallfärdandes till Pjosken för att höra de senaste spådomarna. Nuförtiden ansågs han dock ha tappat kontakten med de högre krafterna och drog mest omkring och stal rotfrukter om nätterna, ofta helt naken.

Pjosken var utklädd i en vit toga och hade björkris i en krans runt huvudet. Varför man gjorde på detta vis nere på kontinenten hade Karlsson inte den blekaste aning om. Men det tycktes alltid framkalla stora skrattsalvor. Och det verkade som det fungerade även här. Pjosken manade på sin gris, som ilsket försökte skaka av sig sin plågoande. Tillslut tröttnade Börje och lade sig ned mitt i arenan för att vila. Pjosken gjorde en triumferande dans till publikens stora förtjusning.

Just då kom Lucifer farande genom atmosfärern. När han fick syn på jorden fattade han plötsligt eld och for som ett brinnande klot ned mot marken.

Åskådarna på arenan lade inte märke till det klot av eld som snabbt närmade sig från ovan. Pjosken hade nu tagit av sig sin toga och stod helt naken och hetsade Börje likt en tjurfäktare.

BAM! Lät det när Lucifer slog i marken. Hans fall hade dämpats av något, han reste sig upp och tittade ned. Under honom låg det en död gris, något svärtad av hans eld. Han såg sig om.

Han hade gjort en mindre krater där han hade landat, en naken man med ett vitt tyg över sig kröp omkring och mumlade något vansinnigt och osammanhängande.

Runtomkring flydde människor i panik och allt var en enda stor oreda.

Lejon, hyenor och gamen hade slitigt sig lösa, då deras inhängnader brustit av det mindre jordskalv som plötligt drabbat trakten. Mitt i tumultet, begav sig Karlsson till sin häst som han bundit en bit därifrån i en skogsdunge. Bara utifall... Men något sådant här kunde han aldrig ha förutspått, eller vad hade ens hänt? Han hade ingen aning men inte tänkte han stanna kvar och ta skulden i alla fall.

Lejonen som hade spenderat månader i fångenskap var mycket nöjda med sin plötsliga frihet. Men framförallt var de hungriga. De där månaderna av stillasittande hade gjort att de tyckte att det verkade en smula besvärligt att hugga tag i någon av de tjutande personerna som sprang omkring.

De fick upp en lukt av något. Det luktade grillat.

Lejonen festade på Börjes kadaver. Lucifer satt en bit bort och såg på, han njöt av hur de åt, hur blodet klumpade sig i deras nos och man. När lejonen var nöjda begav de sig ut i skogen för att sova. Då tog hyenorna sin chans. De hade suttit i utkanten av skenet från brasan Lucifer gjort av herr Karlssons läktare genom sin landning. Men nu när lejonen var borta vågade de sig fram, de var precis lika hungriga som lejonen, förmodligen ännu mer då de ej fått någon zebra att smaka på. Och de tuggade glupskt i sig. Gamen som cirklat runt en bra stund nu, såg sin chans och började även han ta de tuggor han fick.

När djuren slutligen var klara klev Lucifer långsamt fram till det som var kvar av Börje. Han såg en bit av tarmen ligga söndersliten och kastad en bit bort.

Han gick fram till den plockade upp den och synade den. Han lyckades hitta en sträcka på ungefär 15cm av tarmen som såg oskadd ut. Knipsade därefter av denna bit mellan tummen och pekfingret och knöt ihop den ena änden.

När han var klar med detta vände han sin uppmärksamhet till Börje. Det fanns inte särskilt mycket kvar, mest senor, lite bindväv och fettvävnad. Lucifer tog nageln på sitt pekfinger och drog det efter benpiporna och lyckades på så vis samla ihop resterna, som han sedan tryckte ned i sin tarmbit.

Han repeterade detta tills det ej fanns något mer att hämta från stackars Börje.

Luficer såg på tarmen, den var knappt halvfull. Så han spanade runt för att se om det fanns något annat han kunde tänkas använda. Hyenorna hade lämnat avföring i en stinkande hög en bit bort.

Lucifer log, han tryckte ned en rejäl näve i tarmen och knöt ihop.

Han kallade sitt första sattyg för: Korv.