2011-05-16 (17:46)
Dagens inlägg - 2011-05-16
Never ever I've been kissed
Consequently didn't expect this
Said the girl, I saw a tear in her eye
So damn confident that everything dies
And that's just my luck, you get some sunshine and then your fucked
A little bit sunshine
1
kommentera
Camp 414
"Halt!" Skulle man skrika. Därefter: "Jag skjuter skarpt!" Sen skulle man dra iväg ett varningsskott någonstans brevid papptavlan som stod uppställd. Om inte de funka skulle man skjuta på tavlan, hävda att man siktade lågt. Om man ej träffade lågt skulle man hävda "excess".
"Östling!" hörde jag någon säga. Huvudet bultade, 4e eller 5e dagen i fält i ett blött tält ständigt bärande hörselkåpor hade gjort att mina redan då något blomkåls liknande öron börjat utsöndra en gulaktig vätska om natten. Försvarsmaktens förmåga att ständigt frambringa nya tinnituspatienter hade lett till väldigt hårda bestämmelser kring bärnadet av hörselkåpa eller motsvarande. Och eftersom fienden som gått runt från öster ständigt gjorde nya eldöverfall var det kutym att ständigt bära dessa.
"Ja fänrik!" Svarade jag och började småjogga över skogsgläntan. Fänrik Andersson stod en 50 meter bort vid ett dike och väntade. Tio meter bakom diket stod två pappfigurer föreställande ryska soldater uppställda.
Vi rollspelade. "Östling ni står nu och vaktar en viktig militär anläggning!" "Ja fänrik!" svarade jag. Hans läppar rörde sig och han skestikulerade med stor inlevelse. Det enda jag hörde var mina bultande trumhinnor.
Han hade plötsligt slutat tala och såg på mig med en myndig blick. "Ja fänrik!" svarade ja och hoppades att detta svar skulle göra den ärelystne fänriken till lags. Och det gjorde det tydligen.
Han fortsatte att prata och skestikulera. Plötsligt stannade han upp mitt i en mening och skrek. "En vild man med en ludermässig uppsyn närmar sig!" "Vad gör ni Östling!"
Jag tog ett kliv frammåt ena handen på mitt vapen den andra utsträckt i en stoppande skest och ropade: "halt!" Eller jag tyckte ialla fall att jag ropade. Det gjorde tydligen inte den gode fänriken. "Vad säger ni Östling!". Jag harklade mig "Halt!" ropade jag något högre denna gång. "Han hör er ej han kommer mot er!" "DEN VILDA BÄRPLOCKANDE LUDERMÄSSIGA HASH RÖKANDE KOMMUNIST HIPPIEN ÄR PÅ VÄG MOT ER, VAD GÖR NI!". Något stressad av Andersson frenetiska skrik gjorde jag mantelrörelse och lade upp vapnet i anläggning och skrek. "Halt! Jag skjuter skarpt!" "HAN SPRINGER MOT ER!" Fortsatte Andersson.
Jag kramade avtryckaren."PANG!" Skottet satt något över höger öga på pappfiguren.
"Mycket vackert Östling! Jag hade gjort precis likadant. Men nu är det tyvärr inte jag som gör lagarna i detta land och lagen skall följas eller hur Östling?" Sade Andersson med en beklagande stämma. "Framåtstupa ställ!" Beodrade Andersson. Jag la mig framåtstupa och började göra armhävningar i den blöta snön. När fänriken var nöjd tog han åter till orda. "Jag tror visst att ni fryser soldat". "Ja fänrik" Svarade jag och började springa. Frös man skulle man springa sånna var reglerna. Befälen var väldigt måna om sina soldaters välmående och ingen i vårt skyttekompani skulle väl behöva frysa?
Eftersom mitt huvud nu bultade något djävulskt lunkade jag omring i en ganska maklig takt i gläntan och såg på medans de andra gick fram fick sina order och genomförde övningen med bravur. En efter en. När det var min tur igen hade det börjat skymma. Öronen var nu helt bortom räddning och det kändes som om det skvalpade omkring innanför hörselkåpan.
"Östling!" Hörde jag Andersson mana. De andra var klara sedan länge och hade marcherat tillbaka till tälten och hade förmodligen redan tänt sina spritkök. Jag lunkade fram till fänriken. "Du" sa jag. "DU!?" "Har vi vart på sexparty ihop? Druckit öl tillsammans?Kanske tillochmed legat med min fru?" Skrek Andersson märkbart upprörd.
"Ok Fänrik är det ok om jag står över idag å tar det en annan dag, det är nämligen så att.." Försökte jag vädjande. Jag kände mig inte riktigt i stånd att hantera skarpa vapen och ammunition.
"För helvete Östling lös uppgiften! Vad är problemet!?"Gormade Andersson.
Jag lyfte lite på enda kåpan och kände hur det droppade ned på min krage.
Andersson såg vansinnig ut. Han höll fram sin högra hand och gnuggade tummen mot pekfingret. "Vet ni vad detta är Östling" "Nä" svarade jag. "Nej! Nej vadå?!" rättade Anderson "Nej fänrik" svarade jag likt en olydig skolpojk. "Detta är världens minsta skivspelare som spelar my heart is bleeding for you. En svensksoldat löser uppgiften som han blivigt tilldelad. Detta är inte Mogadishu eller hur Östling? Eller ordervägrar ni?!" "Nej fänrik" svarade jag mumlande. "Utmärkt! låt oss då börja" Triumferade Andersson.
2 Dygn senare konstaterade sjuksyrran att jag hade den värsta öroninflamationen hon sett och jag blev inlag på sjukstugan.
Camp 414
Å vips var det vår!
Jag vad händer då i år denna vår?
Vad som har hänt är nog det enda jag med säkerhet kan förtälja (är ju inte gärna den som far med osanning).
Så i helgen hände det väl kanske ej, mer än två långa promenader på kyrkogården då.
Varav den ena gjordes kring tolvslaget. Är något väldigt fängslande med den mytologi som finns kring kyrkan och dess heliga platser. Så efter mörkrets inbrott trotsade jag min mors ord och begav mig ut på kyrkogården allena. Dels för att se om det kunde tänkas spöka eller för att hitta någon skumperson (skumma personer hör nog till den mer intressanta kategorin av personer). Då en person som vid midnatt går på en kyrkogår nästan per defenition kan kallas skum kanske jag fann det jag sökte i en dam. Men mest var det nog för att min mor sa att det fanns vildsvin där och jag gärna ville se ett.
Alltså ingen lycka på någon front, mer än den skummisen jag såg i dammen då.
Annars försöker jag hålla campets fana högt som ensam kvarvarande medlem. Det börjar ju bli en del medlemmar som har passerat nu. Som någon slags dysfunktionell familj kanske. Någon slags samling är nog just däför inte att tala om. Men jag har delat tak med er och älskar er alla.
Camp 414
När jag var ett barn och skolades att bli karl blev jag ofta kallad "jobbig" eller kanske snarare "oduglig" en av mina lärare hävdade bestämt att min chans här i livet var att gifta mig rikt, då jag trots allt var ganska "charmig". Kanske har hon rätt? Vart är du rika kvinna som skall försörja mig?
Saken är den att så fort jag sätter mig och skall lyssna på någon så ja. Det går inte, benen börjar leva ett eget liv kroppen börjar klia, linjalen ser väldigt brytbar ut, undrar hur suddgummit smakar, undrar vad Pelle skall göra på rasten? (Så många Pelle har jag dock inte gått i skola med)
Det behöver kanske inte sägas att min skolgång var för mig en lång och utdragen process av meningslösa meningsbyten och att mitt slutbetyg var långt i från tillräckligt.
Idag hade jag säkerligen fått mig en bokstavs kombination av något slag istället för att bara bli kallad lat. Men sådant är för mig i alla fall av föga intresse, jag är som jag är och är ganska nöjd med det.
Så idag kom ett bevis på min duglighet på posten, ett bevis på att jag är en kreditvärdig person. En myndig person skulle man också kunna säga. Blev sanningen att säga grymt stolt över mig själv, det var ungefär samma kännsla som när jag fick veta att jag blivigt antagen till högskolan, trotts alla som sagt att jag inte haft där att göra. Att skolgången fortfarande inte är för mig blev jag dock snabbt varse. Men jag har behörigheten och det är långt mer än de flesta trodde.
Så idag känner jag mig som en lycklig man, i alla fall för stunden. Lär väl snart hitta något nytt som tråkar mig å kanske överväga att fly landet eller liknande. Sånt är ganska vardagligt i min värld. Men jag tror i alla fall att jag hittat mig en grund å kanske vila lite på när myrorna är som värst. Tror och hoppas så i vart fall. Så kanske kanske kanske kan det bli något av Östling trotts allt.
Camp 414
Sinnesslöe slaktaren Svend sopar sin stia saktfärdigt, småttingarna suktar sin sugga, Svends smilgropar syns.
Svend: Svettig, smal, svin.
Svett svinet Svends svin smakar slurkarande sin suggas svårsmälta soppa, suggan skriker, Svend skrattar.
Sa Stina stopp? Säger snusande sömmerskan Sigrid som sölat sin serk sedan suggan skriat, sölet sipprar sakta .
Stopp? Stammar sexiga someliern Stina som somnat sedan senegalesiske sensuella sopranen Simba slutat sändas.
Suggan skriker! Svarar Svend som separerat småttingarna som slagits, svetten sipprar skapar sjöar.
Suggan? Stina söver sin Simba sorg som skolsystern Strake Staffan skulle, Stina svepte sju shottar sambuca snabbt.
Sigrid slår somelier Stina så supen släpper, Stinas sinnen snurrar, snavande stegar Stina snett.
Svend ser Stina. Sinesslöa svettsvinet Svend styvnar snabbt. Sexiga somelier Stina savar som Seine säger sömmerskan Sigrid som syr sexiga somelier Stinas svarta serkar.
Styva svettsvinet Svend suckar suktande, smeker sig sakta.
Sexiga somelier Stinas sinnen svalnar Stina sätter sig stiligt still sedan Sigrid skriat så suggan skena.
Sigrid ser Svends sensuella smek, skjuter Svend som dör.
Camp 414
Helgen har vart minst sagt fartfylld men ack så underhållande.
Herr Nilsson visade sig vara både skräpmats konosör av rang samt världsvan som få då han förgäves guidade oss genom delar av Köpenhamns infrastruktur. Men det skall tilläggas att han varit en alldeles förträfflig värd. Så av med hatten för Skåne denna helg.
Vidare inte mycket att förtälja.
Camp 414
Mot Helsingborg jag styr min kos
och hoppas mig där få mig en dos
av danskarnas glada lynne
I denna vackra stad kan en man på tur få ett bad
då en klubb har växt fram från Borås? Ja minnsan!
som tar dig från hamn till hamn
Camp 414
Östling finner sig själv i en ganska prekär situation då han lyckats med konststycket att få sitt chip att falla ur sin angivna plats på bankomatkortet.
Då detta hände precis när kortet togs upp för betalning, förklarade jag för (den ganska söta) kassörskan vad som just skett och möttes av en sval blick och ett tillgjort leende (*miss*).
Jag skrattade en smula (dels för att dölja mitt nederlag) men mest för att inte göra bort mig inför den publik som börjat ansamlas bakom mig.
Försökte förgäves att på något sätt få med mig det bacon jag förtjänat genom dagligt arbete med mig hem.
Det hela slutade med att jag fick lunka hemmåt utan bacon och slutligen ringa min mor för att få min mage mättad.
Den allvarligaste konsekvensen som skulle ske om det som händer i Japan nu skulle ske här vore förmodligen svält. Inte av humanitära eller logistiska skäl. Utan snarare för att vi hade stått utan medel att betala då vårat elektroniska banksystem fallerat.
Camp 414
Så skulle man kunna säga att Östling har börjat få rutiner. Östling har brutit mot gamla priciper. Östling lider en smula av sitt självförvållade celibat.
Då saker mest går igen märker jag knappt hur veckorna går. Saker upprepas görs klara och påbörjas igen, produktiviteten är minst sagt hög mina damer och herrar. I alla fall den typen som kan vägas, mätas och räknas. Men räknas den? Den flyter i alla fall min båt för tillfället. Detta är ingen klagosång det är heller ingen lovsång, det är väl kanske mest ett konstaterande att vardagen för det mesta är ganska grå, om nu man vandrar den smala vägen. Ganska trivsamt grå bör kanske tilläggas.
En gnutta mer färg hade dock inte skadat.
Eller?
Jo förmodligen...
Camp 414
Det dundrar i vägghålet som sitter över min spis, när jag sitter här i min ensamhet trött och något sliten.
Lustigt hur det som sker, sker måste jag gång på gång konstatera. Det sällan raka linjära vägar till mina destinationer utan gång på gång sker saker som kastar om allt. Vänder världen uppochned, tar mig med storm eller kastar mig i diket. Om det är slumpen, ödet eller min natur som bestämmer detta lämnar jag till läsaren att avgöra då jag inte besitter den blekaste. Hur som helst värmer det mig att veta att inget någonting blir som man har tänkt sig.
Glädjande nyheter har jag även i all melankoli The Rock är tillbaka i WWE och därmed även jag.
Camp 414
Då jag drabbats av inflamation av/på lungan har jag spenderat ohälsosamt mycket tid med att grubbla på sakers hur, varför, vem, vilka.
Och inte har jag blivigt något klokare.
Saken är väl den att jag insett att jag tillhör den kategori människor vilka som barn åtnjöt lite för mycket av sin moders kärlek (tvi er! Inte den dåliga sorten). Och kanske fortfarande så gör.
Detta har renderat mig i princip hjälplös och handikappad i de enklaste av situationer. Vardagliga sysslor ter sig allt som oftast som obestigbara berg av omöjligheter och brukar ofta urskuldas med att de knappast är värda min tid då jag har så mycket viktigt för mig (världsfred, hungersnöd, koreanska starcraftligan för att nämna några).
Denna uppväxt har har självklart gett mig mera men än det nyss beskrivna. Ja ni gissar rätt. Mitt oidipuskomplex gör att jag likt hulken blivigt dömd att vandra denna jord. Då min mor är perfekt kan ju ingen någonsin mäta sig med henne. Alltså fortsätter jag att leta och är dömd att ständigt misslyckas.
Nå, nog om detta jag skall inte tråka er mer om dessa ting. Nu till intressantare ting. I min feber yra uppdagades en vision. För mitt inre såg jag hjältedåd och storhet, harpuner och dödligkamp på de sju världshaven. Så jag har efter livlig disskution med min vackra hyresvärd bestämt mig för att bli harpunhjälte. Hur? Det grunnar jag just på, lär återkomma i ämnet.
Angenämt.
Camp 414
Febern ligger stadigt på 39-40 och kännslorna är på högvar.
Zappar tv: "Foppa tränat med modos juniorer. Kommentar: "De är ju jättesnällt att jag får va med." Jävlar vilken fin kille tänker jag och gråter en skvätt.
Program där folk blir modeler, ser inte detta men hör hur en av deltagarna börjar gråta hysteriskt. Gör det samma för säkerhets skull.
Mamma har massa skulder, köpt saker. Tårar.
Undrar vad som skulle hända om GAIS plötsligt visades.
Camp 414
Endorfiner!
Ja, vad annars? Utan detta hormon vore knappt något värt att göra, problemet är bara att jag är människa. Människans kanske största talang är ju hennes förmåga till ständig adaption, en situation som nyss tedde sig extrem har plötsligt blivigt vardag och mest av allt seg och tråkig.
Problemet jag ställs inför är alltså följande: Hur skall dessa endorfiner frambringas? Drogens dos måste ständigt bli högre, stupet vars kant vi balanserar på ständigt djupare. Högre, vassare, fullare, farligare, dråpligare, smutsigare, halare, våtare. Hela tiden mer. Tristessen får aldrig bli min vän.
För utan er älskade endorfiner vad vore livet värt då?
Camp 424
Myror i benen jag har då det snart bär av mot en högre altitud bort från plattland och plattfötter.
Sträva uppåt framåt!
Så för att tala klarspråk så räcker det gott med att rulla ett halvt varv i min grumliga pöl.
När nu detta snart är avklarat kvarstår snart endast den eviga frågan: Varför?
Jag vet inte. Återkommer (min förhoppning är snart) när mera klokhet införskaffats.
