Jag började träna krampsport 2004, vid den redan då mogna åldern av 36 år. Kampsport var helt nytt för mig, jag hade aldrig satt min fot i en dojo. Det var traditionell ju-jitsu, utan kampmoment. I bland fick vi grapplas, vilket jag snart upptäckte att jag föredrog. Dels trivdes jag bättre närmare golvet (gillar inte att bli kastad högt!) och dels gillade jag kampmomentet. Ganska snart bestämde jag mig för att prova BJJ.
Första träningspasset kom jag så där i mitt gröna jujitsubälte och hade ingen aning om vad det hela gick ut på, In kliver klubbens två största killar, de ploppar in sina tandskydd och lilla jag (160/58) undrade i mitt stilla sinne vad jag gett mig in på...
Redan uppvärmningen höll på att ta död på mig, helt plötsligt skulle vi hjula!!! Jag har aldrig i mitt liv kunnat hjula, men till min egen enormt stora förvåning så kunde jag! På båda håll dessutom. Första segern vunnen.
Jag kämpade på som en av tre tjejer och fick givetvis mycket stryk, men lärde mig mycket också. De här stora killarna var otroligt hjälpsamma och visade mig grunderna utan att någonsin se ut som att de tyckte det var tråkigt.
Jag fick mitt blåa bälte i december 2008 och var stolt som en tupp! Mitt största ögonblick var dock när min sensei sa att han ville att jag skulle gå upp på blått, jag hade aldrig trott att det någonsin skulle hända!
BJJ är en tävlingssport, alltså bestämde jag mig för att tävla. Stenungsund 2009 blev min debut, jag fick gå fyra matcher och förlorade alla fyra. Jag minns att mannen i sekretariatet tittade till på mig när han tog emot mitt tävlingskort där det stod "senior 2". Mina motståndare var alla ungefär hälften så gamla.
Finns det fler som jag i det här landet? Seniorer som vill tävla? Jag tror inte jag kan vinna över de unga tjejerna, de är alldeles för snabba. Det hade varit roligt att möta någon i samma ålder, samma viktklass och bältesgrad, men jag vet faktiskt inte om det finns någon.
(Bilden är från Team Carvalho World Convention i Båstad 2010.)
Så har jag då tävlat frivilligt för första gången i mitt liv! Jag fick gå fyra matcher och förlorade alla fyra. Jag är dock nöjd ändå, jag höll mig lugn och kämpade väl. Att tävla är trots allt lite annorlunda än att sparras på träningen. Helt klart blir det fler tävlingar för mig!
Många plus till arrangörerna, allt flöt på och alla var glada och vänliga!
Typiskt. Jag har laddat för mitt livs första (frivilliga) tävling och så sabbar jag ett muskelfäste i höften. Ingen tävling för mig på söndag.