Första riktigen fighten 2009-04-28

Blir på All Style Open den 2:a maj.

Min första riktiga fight, min debut blir på All Style Open på lördag. Det är enbart 4 nätter kvar. Den enda match jag gått tidigare var på ett klubbmästerskap i november 2008 då jag på matchdagen hade sparrats i typ, 2 månader? Jag fick möta en tjej som kört i över 6 år och  totalt dominerade mig och tog med sig min vinnarskalle hem.

Men oj vad jag har utvecklats sedan dess! Det är nog som alla säger, att man får erfarenhet av att tävla och lär sig mycket. Och det måste jag säga att jag har gjort sedan i november i alla fall. Jag känner mig som en helt ny krigare. Jag ser fram emot att utvecklas minst lika mycket efter denna,

Jag trodde att jag knappt skulle våga vara med på nästa KM som är den 9:de maj. Men nu blir det först All Style Open och sen KM helgen efter. Snacka om roligt!

Jag försöker att inte känna pressen på mig att det är 'viktigt att vinna'. Men där är jag väldigt klyven. Det känns ju meningslöst att ens tävla - om man inte ger allt för att vinna. Det finns ju bara en vinnare och en förlorare.

Och herregud, körde 2x2 minutersronder igår på sparringen: Det kändes som 20 sekunder (men konditionsmässigt mer). Det är inte alls mycket tid att hinna sätta så mycket på. Men jag försöker visualisera fighten framför mig. Det är verkligen bara att ge sig in och kriga. Försökta sätta så mycket poäng man bara kan och Paw paw paw paw... snacka om tidspress!

Idag ska jag träna lugnt å förmiddagen. Block och kontringstekniker i två timmar. Sen blir det till att slappa och ha det bra i några timmar på stan. För att köra mits och sparring igen klockan 18.00. Jag har imorgon och torsdag på mig också. På fredag blir det till att vila (utan att gå upp ett gram i vikt). Ska köra i -60 och i morse stod vågen på 60,4 Kg. Jag ligger så sjukt hårfint på linjen!!!

Nästa KM är på G - 2009-03-27

Och självklart satsar jag på vinst

Nu är det åter igen dags för ett Klubbmästerskap och jag ligger väl mer eller mindre i hårdträning inför detta. Senast (ni som läst min blogg vet) fick jag möta en tjej som hade hållt på sex år längre än jag och gått upp emot 30 matcher och jag själv kulle gå min debut. Denna gång hoppas jag på att få en ärligare chans för att få en möjlighet att visa vad jag går för.

Är dock lite rädd (Hur fan kan jag låta mig vara det?) för att jag ska få möta en av mina närmsta vänner i ringen och hennes självförtroende - till skillnad från mitt - är waaaaaaaaay much better och jag oroar mig för att hon i så fall lyckas ge mig storstryken pga detta. Jag har för mycket respekt.

Någon som har något bra tips på hur man glömmer bort detta???

En riktig tjottablängare!!! 2009-01-29

Har inte uppdaterat här på ett jävla tag, men men... tänkte passa på nu då!

Igår var det sparring som gällde och jag kände mig SÅ JÄVLA säker. Jag satte en så klockren cobra-punch som jag stoltserade med hela kvällen. Polarn som fick ta smällen sms;ade senare och gav mig beröm och förklarade att han fått en blåklocka. Hmm.. konstigt att man blir så nöjd? :)

Vi bytte sparringpartners mer eller mindre efter varje rond. Jag kände mig relativt avslappnad i min guard och jag fick massor av beröm. Av någon underlig anledning var jag trött, efter ca 1,5 minuter/rond blev jag helt slut och var tvungen att liksom ställa mig ner med huvudet mellan benen och verkligen andas . Tränarn kom fram å kände på min puls och sa det: "your hearbeat is fine, whats wrong?" Pftja, jag sa att jag hade ingen aning och att det var ju inte direkt första gången det blev såhär. Jag är nog rätt dålig på att slappna av ändå, trots att jag försöker känna mig avslappnad får jag höra ofta "relax! relaaaaaaaax!" Nåväl, lyckades även få en snubbe på typ 90 pannor att blöda näsblod. Så med andra ord fick jag till en hel del schyssta träffar igår ;)

Efter träningen körde jag lite solo-coachning med min favoritintstruktör och det han sa till mig under den tiden, är typ.. mer värdefullt än vad jag fått höra under det halvår som jag faktiskt hållt på. Han sa även det att.. (HAHA) "I can see you''ve put on some weight since christmas" hahaha... å jag ba: "YOU CAN TELL?" Kanske därför jag inte orkar lika mycket, men det är ju förfanken bara 1 kilo! Har visserligen gymat en hel del och byggt muskler så han kanske menade det på ett bra sätt (kan ju alltid hoppas) ;) Hehe...

Nåväl.. fightandet går bra som fan förtillfället och flytet jag har nu är väl mer eller mindre det alla önskar att de hade!

Efter fightingen mötte jag upp Anton på gymet men jag var helt slut i musklerna. Jag orkade inte lyfta mycket och allt som allt blev det bara 3 övningar i princip. Så jag stöttade mest Anton som tog i utav bara helvete för han straffade sig själv för att ha missat sin fight-träning.

I morse var vi ute och joggade och det var skööönt, trots snöigt väglag och även snö i luften. men det är en sån härlig start på dagen =)

Idag blir det ingen fighting för mig eftersom jag jobbar kväll, boohooo =''( Men imorrn blir det andra bullar igen. Har sånt grymt sug nu när allt går så bra. Det är väl bara en fråga om tid innan det vänder igen..... blä

"Revenge is easy" - 2008-11-17

Det är ett uttryck jag önskar var lätt att leva upp till. Jag är så tävlingssugen så jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Så fort jag blundar med ögonen ser jag bara framför mig hur sjukt dåligt jag presterade på matchen i lördags. Jag försöker att inte låta det nå mig, att inte ta till mig av det. Men det slutar oftast bara i att jag sätter händera i pannen och suckar DJUPT. Inte så mycket över att jag förlorade, det var ju "givet" redan från början. Men över att jag gjorde så fruktansvärt dåligt ifrån mig!! ÅÅÅÅH! Jag kan ju mer och bättre än så!
Jag bara längtar efter att träna ännu mer för att nästa gång jag ska gå match (vilket jag ser grymt mycket fram emot) ja då jävlar ska jag dominera och den stackarn jag möter ska det bli synd om!

På "klubbfesten" i lördags så ville ju alla klappa en på axeln och säga "Bra kämpat, bra kört" men vafan, jag kunde (kan) inte ta till mig av det. För jag menar, jag stank verkligen, jag var så jävla dålig så jag skrattar åt mig själv! Samtidigt som de efter försöker peppa med "Men vad hände? Du var inte alls dig själv." "Du såg ut som du sprungit sex maratonlopp på varann bara efter första ronden, men du brukar ju köra dubbla pass varje dag, felet är att du hade för mycket respekt för motståndaren! Du har ju tekniken och fysiken!" Jaja, uppenbarligen har jag inte det när jag väl behöver det! Men men, träna träna, kämpa kämpa. Hjärtat är i alla fall på rätt plats och revanschsuget är.... oförklarligt!

Debuten - 2008-11-16

Japp, så har man avklarat sin matchdebut. Kände mig peppad som fan. Kunde inte ligga bättre med vikten (59,5) i -60klass. Ändå fick jag möta ett motstånd som var plus 60. (För ett tag sedan hade jag ångest över att jag vägde så "mycket" men hörre ni ni, jag trivs rätt bra nu faktiskt) Det visade sig att min motståndare var mer eller mindre känd för att ha "klubbens bästa fotarbete" och jag är väl mer eller mindre känd för att ha "klubbens sämsta fotarbete" OM inte annat blev det helt klart bevisat att det är så det är nu efter matchen.

Jag har tränat kickboxning (sparrats) i ungefär 3 månader och gick mitt första mitspass/kickboxningpass någonsin i juni i år. Min motståndare (all creds till henne) har hållt på i över 6 år, gått en mängd matcher, SM medmer.

När dom ropade upp våra namn och det var dags för att förebereda sig för ringen:
"Nästa match, Helene mot Nilla" då reagerade halva instruktörsstyrkan och jag vill minnas att någon ropade typ, "ouugh, det blir en tuff match!" Redan då kände jag press, folk förväntade sig att det skulle bli en grym fight. Väl uppe i ringhörnan har jag coacherna Brandon och Jacob vid min sida, men även världens bästa Anton. Min mamma sitter snett till höger om mig och jag ser hur hennes tårar rinner. Hon tycker INTE om att behöva bevittna det hon snart ska få uppleva. Sin egen dotter få storstryk.

Mina tränare hjälper till att förbereda mig och berättar samtidigt hur grym hon är på round house kicks, fotarbetet, jabba, boxas överhuvudtaget... sen kommer huvudinstruktören (domaren) fram och varnar för ännu mer saker hon är grym på! Jag, försöker ta det coolt och inte spänna mig för de men........ helt plötsligt var det fight som gällde och jag nollställdes HELT. *POFF* sa det bara sedan var första ronden över. Jag kände mig redan som en förlorare men kände knappt att matchen börjat. I rond två tände jag till och skrek ut mitt i ringen "MEN VAFAAAAAAAAN!" och så fick hon smaka lite läder även från mig. Men.... sen va det ju det där med fotarbete och inte stå still och vänta på att få stryk tillbaka! Någon skrek helt plötsligt "TIME" och rond 2 var avklarad. Tredje ronden vill jag nog helst förtränga, men de tycks ju vara omöjligt eftersom ALLT jag kan tänka på är hur frukansvärt dåligt jag presterade i min match. Nog för att det är lätt att vara efterklok och tänka "varfö gjorde jag inte si, eller så... bla bla bla" men jag gjorde verkligen INGENTING!

Känner mig som - 2008-11-06

om att jag är den där värdelösa tjejen som egentligen inte har ett skit uppe i ringen att göra. Alltså, jag vet inte om det bara är psyket som håller på att fallera inför detta KM som tycks ha stigit mig med flera helt åt huvudet. Men det känns inte kul när huvudinstruktören anser att man inte bör vara med på sparringpasset. Äh, jag vet inte.... jag är bara grinig tror jag.

Men jag tycker själv att jag är duktig! Jag menar, jag är nog dessutom väldigt duktig för att ha hållit på så kort tid! Men fan, jag blir så ledsen, eller deppig nästan, när folk påpekar att jag tränar för mycket. Är det så jävla illa? Tycker man att något är kul, och vill man bli bäst är det ju fan bara att satsa, eller? Hur mycket tränade inte våra tränare i sina yngre dagar för att nå dit dom nått idag? Eller är jag helt blåst i skallen?

Jag är i alla fall glad för att jag har tiden, orken, målmedvetenheten och viljan. Kan jag inte bara få fortsätta ha det utan att bli crushed like a fruit?

_________
Annars är jag mest irriterad på allt och alla för tillfället. Jag förstår inte hur vissa människor tänker alltså!

Almost time - 2008-10-15

Jag ska för första gången upp i ringen på riktigt och ja... det känns som en vinst bara genom att våga mig in i ringen och ge mig på en riktig fight. Men det ska bli sjukt kul. Datumet för min debutmatch är den 15de november och jag är redan galet nervös. Men jag ska göra mitt allra bästa :)

Har ju faktiskt enbart hållt på med detta i 5 månader nu snart och jag ska minsann ge min moståndare en match, trots att hon antagligen kommer vara mer erfaren och hållt på mycket längre än jag. Men det får mig att vilja vinna och visa vad jag går för ännu mer!

Watch out! - 2008-09-16

Jag tror det hela började i förra veckan. B tog tag i mig efter ett frustrerande träningspass och sa: "nästa pass kör vi" och liksom uttryckte det med hela kroppen, hela ansiktet att flicka lilla: Nu ska du få lära dig! Det slutade med att vi körde i alla fall och han kom hela tiden med grymt bra kriktik och ja, det var ungefär som att ha 2 timmar och 20 minuter med en helt personlig tränare som bara såg till mina fördelar och mina brister.

I söndags snackade vi lite skit efter träning OM träning så klart. Det slutade med att han bad om mitt nummer. Sen i alla fall körde jag dubbla pass igår ju (som vanligt) och emellan passen kommer han fram till mig och säger att han "smsat" mig. Men det hade jag ju inte hunnit glo på, han frågade i alla fall om vi skulle träna ihop, vilket det slutade med att vi gjorde. Bortsett från att det gick åt pipan för min del för min fot är så jäkla mongo och jag vill helst hugga av den. Trots det säger han, någon åskådare vid sidan om och dagens instruktör att det var "bra kört" (!??!!?!) Det där kommer jag aldrig förstå. Jag har mycket högre krav på mig själv än så - jag är fan perfektionist. Nog om det.

Bara det att han frågar mig: Att han har sett mig, vill hjälpa mig, vill lära mig, vill utveckla mig betyder så oändligt mycket att jag faktiskt inte ens kan förklara det med ord. Han har sett mig - tagit tag i mig - och nu ska han göra mig till världens bästa fighter. Heh, kanske var att överdriva lite - men ni förstår, denna man är en mästare. Han har svart bälte i tre olika stilar och har tränat karate i 35 i år olika budostilar. Med andra ord vet han vad han säger om man säger så. Ikväll är det han som har passet, men efteråt ska vi lägga upp ett gemensamt träningsschema där utöver all kickboxning det även ska ingå gym minst 3 ggr / vecka.

Han ringde mig igårkväll och så snackade vi lite skit, men han sa även det att jag har "Styrkan, vigheten, smidigheten och framför allt viljan vilket resulterar i potential". Att just denna person, säger detta om MIG - TILL MIG är ungefär lika stort som att stå framför scenen och avnjuta din/dina idol/idoler -och därefter bli medbjuden på deras efterfest och sedan få ligga med din favorit i bandet. (snygga jämförelser som alltid) Ja, det är helt enkelt i alla fall för bra för att sant, men jag känner en positiv press på mig själv. Framför allt ser jag alla möjligheter i det och njuter av det så länge det varar. Tack B, för att du sett mig och tror på mig. Även när inte jag gör det! Let's fight :D

Gråten i halsen och stor sorg - 2008-09-11

Ja, i princip så.

Min fot är så jävla skadad och nu vill jag i princip bara hugga av den! VARFÖR JUST JAAAAAAG? Jag är så sjukt ledsen och vill inget hellre än att det ska ske ett mirakel. Jag klarar inte av denna smärta alltså, och framför allt klarar jag inte av att _inte_ träna. Det går bara inte! VILA är för fan det absolut värsta jag vet. HELVETE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Adrenalin, endorfiner och hormoner - 2008-09-08

Det är helt fantastiskt vad lite kemiska processer i kroppen kan göra för ens självkänsla och ens allmänna tillstånd. På sparringen förra onsdagen skadade jag min vänstra fot, och jag menar allvar när jag säger att den fortfarande gör ont (kanske för att jag aldrig vilar och låter den läka) Men med allt adrenalin man får upp av att fightas så märker jag inte av smärtan under träning, men så fort det är dags att lämna klubben - JA DÅ ska foten göra sig påmind om hur dum jag är som inte vilar. Men men, so far so good s'att säga, så länge jag kan träna utan allt för stora komplikationer är jag nöjd. Sen om man får halta lite före och efter, vad gör det? Så länge det inte blir värre kör jag på och uppriktigt sagt tycker jag ändå att det blivit lite bättre

På fredag ska jag (tro't eller ej!!!) testa på MMA är det tänkt. Inte för att jag tror det är riktigt min kopp av thé om man säger så, men det är ju självklart värt att prova på och jag ser fram emot det som bara den! Är riktigt, riktigt taggad och hoppas att jag inte skadar mina knän. Har ju sett ett och annat och mina knän hoppar ju tragiskt nog ur led lättare än vad äpplen ramlar ner från träd. (snygg jämförelse.. haha) Instruktören är tydigen Per Eklund också så ja, ett och annat ska man väl lära sig. Jag ser det mest som en rolig pröva-på grej och vem vet, kanske fastnar jag för det med?