Boxning eller MMA

Nu är semestern äntligen slut och all träning verkar komma igång igen. Själv har jag flyttat vilket medför att jag nu utökar min träning till ytterligare en sport. Jag har de senaste åren tränat boxning på Angered BC, en fantastiskt bra och trevlig klubb. Nu när jag flyttat in till stan har jag även börjat träna på Gbg MMA. Jag har bara tränat två pass än så länge men jävlar vad kul det är. Det är en som enorm kick att ligga där och brottas, även om de resterande i gruppen är 20-åriga killar som får förbarmar sig över tanten.

När man ligger där och nöter så känns det som att hela jag är egentligen skapt för brottning. Tyvärr är det lite sent att upptäcka det vi 34-års ålder. Jag kan på sin höjd bli bra för min ålder. Det är ovärderligt att nöta in rörelserna in i ryggmärgen redan i tonåren, det är då de blir lika naturliga som att resa sig upp eller gå. Jag antar att det är en av de saker som gör att jag gillar Angered BC så mycket. Där har man alltid haft en stor vikt på barn och ungdomar, fostrat flera stora tallanger och gett dem bra grunder för att klara sig inom sporten.

Det blir automatsikt så att man jämför klubbarna och sporterna med varandra. Den ena en ideell boxningsklubb i den obligatoriska källarlokalen och den andra en kommersiell, stylad klubb som man enbart konsumerar i. Jag kan inte säga att den ena är bättre en den andra. På ett sätt är det skönt att gå till en snygg, fräsch lokal, betala sina pengar och inte behöva tänka på hur verksamheten utvecklas och sköts. Men samtidigt är det en skön känsla att få vara med och bidra, delta i upplägg och komma med idéer hur vi kan bli bättre.

En sak är säker, man hade aldrig orkat försöka vara lika delaktig i bägge. Men just nu ser jag fram emot att komma i form, lära mig nya tekniker och en massa träning på bägge klubbarna.

.

Att hitta inspirationen

För tre månader sen födde jag en liten flicka. Som förälder tycker jag självklart att allt med henne är underbart. Dregel, spyor och andra vätskor, allt är gulligt när man är förälder. Min kropp däremot är jag inte lika nöjd med. Efter flera månaders stillasittande, ingen hårdträning samt någon som kraftigt tänjer ut ens hud så är man inte densamma längre. Allt är lösare, klenare och slöare än förr.

Jag har längtat länge efter att få komma i form igen. Få börja sparras och träna hårt. Jag har börjat lite långsamt men det tär på självförtroendet när man ligger där, känner sig som en klump som knappt klarar hälften så många armhävningar som tidigare.

Sen har man den andra delen som jag antar att alla föräldrar dras med och det är att hitta tid. När man ammar så är det inte alltid så lätt att få in träningspassen mellan de otroliga antal mål mat hon ska ha om dagen. Det är dessutom omöjligt att förhandla med en viljestark tremånaders baby. Det är bara att inse att det är hon som dikterar villkoren och det är bara att försöka få in några pass när hon tillåter. Ibland känns det nästan omöjligt.

Men då tänker jag på hur många kvinnor som jag träffat nere i lokalerna som just är där för att komma i form efter graviditeter. Som blivit just jävligt starka och till och med börjat tävla på senare år. Eller hon löperskan, som jag inte kan namnet på, som varit i flera intervjuer. Hon skulle komma i from efter tredje barnet och sen är hon bäst i Sverige och tävlar för landslaget. Det gäller väl att inte tappa fokus och försöka hitta inspiration så kommer det nog att gå.

Jämlika förväntningar

Läste Helena Hugossons senaste krönika i fighter. Det är konstigt att man kan bli så glad för att någon skriver om saker som borde vara helt självklara. Men det är ju alltid skönt när någon sätter ord på sådant som man själv tänkt på. Alltför ofta har jag sett hur man accepterar en mesigare attityd från tjejer. Manliga tränare som inte riktigt vågar pusha på för mycket, av rädsla av att gå över gränsen eller knäcka tjejen. Detta är välmenande men blir så fel.

Detta är naturligtvis inget som man enbart ser inom kampsporten utan i samhället i stort. Den största delen av mitt liv har jag tillbringat på manligt dominerade arbetsplatser. Oftast har det fungerat bra, med undantag för det obligatoriska puckot förstås. De flesta vill vara snälla och få en att känna sig välkommen. Men när man får komplimanger och beröm för att man kan skotta snö så är det inte roligt. Det är då man förstår att ens välmenande kollegor inte har några som helst förväntningar av en utan blir imponerade för att man ens deltar i arbetet. Komplimangen ifråga kom dessutom från en arbetsledare och jag undrade naturligtvis vad han hade för förhoppningar när han anställde mig.

Liksom Helena irriterar jag mig då på tjejer som inte vill delta som utnyttjar dessa låga förväntningar till att slippa undan. Männen får det då bekräftat att vi är det svagare könet och så fortsätter spiralen. Jag är helt öppen för att vi kan behöva nätverk för att stärka och peppa fler tjejer till att våga bli starka, börja sparras och gå matcher.

Inom boxningen idag har vi ett mycket bra damlandslag. Det är starka och bra tjejer som tar medaljer i de stora tävlingarna. Antalet tjejer som tävlar fortsätter att öka. Men tyvärr är det ett stort glapp i de flesta viktklasser mellan den rankade etta och den rankade tvåan. Tjejerna som är i toppen ska känna att de blir flåsade i nacken. De ska känna att någon vill åt deras plats. Men för att göra det så behövs det en rekryteringsgrund. Kort sagt att fler tjejer vill tävla, att fler tjejer vill bli bäst.

Jag antar att detta inte är ett problem endast inom boxningen utan inom andra kampsporter oxå. Men vad gör vi åt problemet? Eller tycker vi ens att det är ett problem?