Seminarium med en legend

Igår var jag på det efterlängtade seminariet med Tererê. Med sig hade han Finfou och på mattan var det mer än 60 deltagare från alla möjliga team. När jag såg Tererê på mattan blev jag lite starstruck då jag alltid gillat hans jiu jitsu (och jag var inte ensam - ni vet vem ni är!). 

Seminariet var uppdelat i två delar á 2 timmar. Det första passet visade Tererê butterflysvep och x-guard svep. Då jag gillar att svepa med de teknikerna var det rena guldgruvan. Han visade många bra detaljer som kommer få mitt guardgame att ta ett språng framåt. Det var så bra grejer att jag kom på mig själv med att rysa av välbehag när jag körde teknikerna.

Det andra passet berörde guardpassering men i huvudsak att ta ryggen. Tererê visade ett sätt att ta ryggen som var helt suveränt - man satt verkligen som en ryggsäck på motståndaren trots att man inte hade hookarna inne. Sen visade han ett par submissions. Den här tekniken kompletterar på ett bra sätt det sätt som jag brukar ta ryggen från turtle och även det kommer få mitt game att utvecklas nåt grymt.

Grymt kul!

Sen var det lite sparring på slutet och jag rullade med besökande brun- och lilabälten från Örebro vilket var kul. Men mest satt jag och de flesta andra och tittade på när Tererê rullade med svartbältena på mattan och drog ut dem en efter en. 

Shit vad det ska bli kul att se honom tävla igen efter den fruktansvärda period han gått igenom i sitt liv. Jag hoppas att han kommer köra -70 kg och döda allt vad 50/50-guard heter men han såg lite större ut och det blir nog -76 kg eller hans gamla klass -82 om han lägger på sig lite mer muskler (han har bara tränat nu i 4 månader).

Ikväll kommer både Tererê och Finfou till klubben för att sparra och jag kan knappt vänta. Jag har sparrats med Finfou förut och det ska bli kul att sparras med honom igen men att få sparras med Tererê kommer verkligen bli ett minne för livet! Kan inte klockan bli sex snart???

Herren på täppan

Det jag gillar absolut bäst med att träna är att sparras. Att testa teknikerna man kört och få dem att fungera först på lägre graderade och sen på andra lilabälten och sen till sist på de som har bruna eller svarta snören (det händer kanske inte jätteofta direkt).

Den typ av sparring jag gillar bäst är "herren på täppan"-sparring dvs. att man t.ex. ska börja i öppen guard och så länge man lyckas svepa eller submitta sina motståndare får man stanna på mattan och hela tiden möta fräscha sparringpartners som ger sig fan på att passera din guard. Förlorar man får man ställa sig vid väggen och vänta på ens tur att kasta sig över nån annan på mattan.

Det blir sönderryckt tempo, inga döda stunder och idealisk konditionsträning då ens partners pressar en att kämpa tills underarmarna värker och flåset står en upp i halsen. Ens vinnarinstinkt får en att göra det yttersta för att få stanna på mattan. Nu senast gick det bra och jag stannade på mattan hela tiden och fick till lite svep som jag gillar. 

Ibland är ett rån helt enkelt bara ett rån

Ett givet samtalsämne efter en tävling är domarinsatserna. Var de bra, dåliga eller kanske urusla? Det är verkligen inget tacksamt jobb att gå på mattan och döma i BJJ. Väldigt små tekniska detaljer kan få helt avgörande konsekvenser för utgången av en match. På det hela taget tycker jag att vi har väldigt bra domare i Sverige. Det är sällan man ser grova övertramp eller rena rån. Domare som Marcus Widengren, Peter Blackwell och min egen tränare Pilo Stylin håller en jämn, hög nivå när de dömer. Det skapar en trygghet för en själv som tävlande.

Undantaget från denna regel är i min egen erfarenhet Scandinavian Open. Där har jag både själv varit med och även sett andra åka på skitkonstiga domslut gång på gång. Vissa hävdar att det beror på att de inflygna brassedomarna är partiska till sitt eget teams favör men så långt kanske jag inte vill gå men nåt skumt är det. (Som en parentes kan jag säga att på tal om brassedomare är mina egna favoriter Eduardo Têta Rios och Finfou som jag båda sett döma på ett utmärkt sätt). Varför ha inflygna brassar som dömer och som öppnar upp för misstankar om fusk då de alla tillhör samma team? Bättre att splittra upp domarna mellan olika team som är regeln på de flesta andra tävlingar för att radera alla misstankar om favoritism. Det värsta exemplet på ett rån är nog SOBJJ finalen i lilabältesklassen -88kg 2009 där Tulle Edman blir diskad för ett helt regelenligt lås, banana split tror jag det kallas, som går på ljumskarna och inte på benens leder och därmed är helt enligt reglerna. Borde inte en domare veta vilka lås som är tillåtna och inte? Döm själva.

Jag kommer aldrig att vinna VM

Jag kommer aldrig att vinna VM. Det är lika bra att erkänna det (visst, som 56-åring kanske jag kan gå en match och slå en pensionär i senior 34 klassen och få en guldmedalj men det känns inte som ett "riktigt" VM-guld direkt). Jag har varken talangen som krävs eller tiden att träna dubbla pass fem dagar i veckan.

Om jag nu aldrig kommer att kunna bli bäst kan man fråga sig varför man tränar och tävlar överhuvudtaget. Svaret är enkelt: därför att det är så jävla kul!  Även om jag inte kan träna så mycket som jag egentligen vill är det en rolig utmaning att ställa sig på tävlingsmattan och försöka matcha dem som tränar kanske dubbelt så mycket. Att känna att man lyckas få kroppen och psyket att klara av saker man inte trodde var möjliga. Glädjen över att få till en submission på match är som när man var junior och gjorde mål i fotboll.

För att illustrera detta kan jag lägga ut ett par matcher som är filmade och jag som jag fortfarande minns med glädje. I den första är det -94kgs klassen (inte -100,5 som står på filmen) lilabälte på Stenungsund Open 2008 och jag möter en av tränarna på Halmstad BJJ, den skicklige Tobias Höst. I det andra klippet är det SM i SW 2008 i Uddevalla och jag möter den duktige grapplern Tulle Edman.

Snöret runt midjan

Inom BJJ är det en massa snack om bälten hit och dit. Vem som fått, vem som inte fått och framför allt vad de betyder. Kan man få högre bälten utan att tävla eller  måste man bevisa sin skicklighet på tävlingsmattorna? Kan man bli graderad utan att använda gi?

Min personliga åsikt går helt i led med ett vitbälte på Yamasaki, vi kan kalla honom Navid, som när vi diskuterade bälten sa att han inte hade bråttom med graderingarna. Han var hellre ett duktigt vitbälte som drog ut blå- och lilabälten än ett halvkasst blåbälte. (Det ska sägas att han veckan efter han sa det drog ut mig två gånger under en sparringrunda). Ungefär så känner jag med. jag  är mycket hellre ett lilabälte med färre luckor i mitt game som ger brunbältena en match än ett brunbälte som har svårt att hävda sig mot andra brunbälten. hellre lite längre än för snart.

Visst kan man jämföra med andra man slagit på tävling och ser man att de blivit graderade betyder det att man är på rätt väg - inte så mkt mer. Man graderar olika på olika klubbar och man har olika personliga förutsättningar beroende på hur mkt man tränar etc.

Ang. gi eller inte gi borde man givetvis träna med gi för att bli graderad i BJJ. Själva kärnan i jiu jitsu, rörligheten och kontrollen, kräver gi. Det är ingen slump att de bästa på ADCC kommer från en BJJ-bakgrund och är flitiga användare av gi (även en sån som Pablo Popovitch som bara tävlar i SW tränar mkt med gi).

Fade to black

När man kör BJJ och förklarar vad man håller på med ("det är som judo fast man är mest på marken och försöker få den andre att ge upp med olika lås och strypningar") blir de flesta förfasade av just strypningar. som om man försöker döda varandra på riktigt bara för att försöker strypa varandra. att förklara att det inte är farligt om man inte håller strypningen i över en minut efter att den andre slocknat brukar mest resultera i ett misstroget muttrande.

själv har jag aldrig somnat på tävling. jag har varit nära, sett stjärnor och känt tunnelseendet krympa men alltid klappat i tid. på träningen på Yamasaki däremot har jag tuppat av tre gånger och alltid mot motståndare som väger 70 kg eller mindre dvs 20 kg mindre än mig. jag har frågat mig varför det är så och kommit fram till att det är av tre anledningar: jag underskattar småttingens teknik och styrka, mitt ego vill inte att jag klappar för en småkille och småkillarna drar tills de blir blå för att dra ut en tjockis som mig. nu senast var det en kille som vägde 25 kg mindre som på en no gi-träning fick in en klockren brabo på mig och jag gjorde ett misstag och sen var det godnatt. gissa om jag fått höra det på träningen efteråt. nu har jag kanske slutligen lärt mig min läxa: stuva undan det uppblåsta egot och klappa, klappa, klappa - oavsett vem som har dig i en submission.

Känslan av att somna är inte alls oangenäm. så länge det är en teknisk strypning som inte knäcker nacken känns det mest som om man kämpar, kämpar och sen plötsligt försvinner bort i nåt mysigt mörker. Tills man vaknar till av ens eget gurglande snarkljud, undrar vad fan ens klubbkompis gör i ens sovrum och sen plötsligt fattar vad som hänt.

Gristräningar och annat kul

I måndags kände jag mig sjukt trött och lite oinspirerad. Jag höll i avancerade passet och tyckte inte jag visade teknikerna på bästa sätt och sen på sparringen kände jag med en gång att jag var seg och jag fick kompanistryk av ett blåbälte som väger 15 kg mindre. På sex minuter blev jag utklappad två gånger och fick kämpa mig ur ett armlås precis när rondklockan ringde. Följande ronder blev inte mkt bättre. Kort sagt var det en riktig gristräning.

Idag var det som förbytt. Det kändes som om jag hade oändligt med energi och trots att vi sparrade i mer än en timme kände det som om hade jag kunnat köra en timme till. Vi körde mycket situtationssparring med utgångspunkt i guard, mount etc. Grymt nyttigt! Teknikerna satt där de skulle, passeringarna kändes tighta och jag fick testa min nya fascination för "tornado guarden". Hoppas jag nån gång vågar/tvingas använda den på tävling. Hade varit kul att se vad den går för när det är allvar.

För att locka läsare kastar jag helt hämningslöst in en bild på en sparringmatch för sisådär 100 år sen.

Den ständiga frågan om vikt

När man kampsportar och tävlar är man en vandrande ätstörning. Man tänker på sin vikt och kalkylerar om man hinner träna bort den där godispåsen innan tävlingen eller inte alternativt lever som nån asket som käkar torr kyckling och keso.

Själv har jag stigit i viktklasserna. En gång i forntiden bantade jag ner mig och körde -88 kg men gav snart upp det och nöjde mig med -94kg. När jag fick barn gick jag upp ytterliggare och ligger på stadiga 95,5 kg (med dräkt bör påpekas). Ska försöka gå ner till -94kg till nästa tävling för att få fler motståndare och slippa tjockismonstren.

Men, säger nån, ska man inte lita på sin teknik och köra den viktklassen man faktiskt ligger i utan att banta? Jo, i princip håller jag med. Jag tycker det blir lite desperat och löjligt när man tokbantar ner sig till en viktklass 10-15 kg under ens normala vikt. Kan man inte klara av att tävla mot dem som ligger hyfsat i samma vikt kanske man ska ta hjälp av en sportpsykolog alternativt träna mer. Det är en sak när man kör MMA, SW/BJJ en annan. Tur att man väger in precis innan match i BJJ så man slipper de värsta excesserna. Men att slippa bli söndermusklad av dem som väger 3-4 kg mer när man bara har ett sketet kilo ner till viktklassen under tycker jag är helt OK. Speciellt om man som jag inte hinner träna så mkt som jag egentligen vill och därmed får försöka infoga så många fördelar som möjligt när jag går på mattan. Ska för övrigt gå i master-klassen på Swedish open hade jag tänkt (så länge det finns några motståndare att fightas mot - blir det bara nån enstaka match kan det kvitta.)

Sjukt sugen på att träna

Jag är sjukt sugen på att träna och längtar till i morgon när man ska få rulla igen. Jag är kanske än mer sugen på att tävla men såvitt jag vet är det ingen BJJ-tävling förrän Swedish open i november och det är läänge. På plussidan kan man då säga att jag hinner förbereda mig lite bättre fysiskt innan det blir dags att tävla men jag hade gärna sett att det varit någon tävling nu i september-oktober. 

Funderar på att köra nån SW-tävling innan dess men att svettas med muskliga MMA-killar som kör mer explosivt än tekniskt kan bli för tufft för den här gamle småbarnsföräldern. Får se - blir suget för starkt kanske jag kör nån tävling. Får se om det finns nån med vettiga regler (kör inte med slams och neck cranks då jag tycker det är idiotiska "tekniker").

Har kört en egen variant av 100 push ups nu i ett gäng veckor och är nu uppe i 70 st armhävningar på raken. Jag ska villigt erkänna att de sista 10-20 mest går på vilja och kanske inte är tekniskt perfekta men målet är att göra 100 armhävningar på raken med rätt teknik (att gå tillräckligt djupt, inte svanka etc.).

Snyggaste submission

Det här svepet av Roberto Cyborg Abreu som genast följs upp av submission är det snyggaste jag sett på bra länge. Synd bara att det är Abmar Barbosa som åker på det (han har varit på vår klubb och var sjukt duktig och trevlig dessutom).

BJJ:ns olika dimensioner

Något som jag upptäckt allt eftersom jag tränat BJJ är hur fler och fler aspekter och dimensioner lagts till de ursprungliga positionerna (guard, halv guard etc.). Hur man agerar i gråzonerna och vilka nya horisonter som öppnas när man lär sig utnyttja dåliga positioner, lär sig röra höften och arbeta från axlarna snarare än ryggen i guard etc.

Ett exempel på vad jag menar med en ytterliggare dimension har jag mer eller mindre tvingats in i när folk på klubben försökt passera min guard, Jag hamnar upp och ner i halvguard och har lyckats svepa därifrån utan att riktigt förstå hur. Denna position har givetvis ett namn: tornado guard(?). Jag har som sagt bara hamnat där men efter följande youtube-klipp blir man ju sugen på mer!

Tro på tekniken!

För länge sen, nån gång på medeltiden när jag körde MMA, sa min dåvarande tränare Rolle Cronestad till mig att tro på tekniken. Att snygga övergångar mellan olika lås och tekniker i all ära men man ska fokusera på en teknik i taget för att sedan byta när den första skiter sig och inte ha ngt flashigt lockflow i huvudet redan från början. Att det är först när man tror på tekniken och verkligen genomför den som motståndaren måste försvara sig på ett sådant sätt att "lockflowet" överhuvudtaget blir möjligt. Givetvis ska man aldrig blåhålla en teknik och stånga sig blodig bara för att man blint tror på den utan byta när man märker att den misslyckats. Det viktiga är att gå in med inställningen att svepet eller låset - det ska bara sitta. Om det inte sitter, ja då får man byta. Det är det som gör de högre graderade så bra - de tror på sina tekniker och de vet precis när de ska byta till en annan teknik så att de hela tiden ligger ett steg före.

Rolles visdom satte jag i verket på dagens träning. Från stängd guard jobbade jag in ett svep under flera minuter,  gjorde ett försök, missade och justerade sakta men säkert vinklarna så att jag till sist kunde explodera, svepa och dra armlås när jag väl hamnat överst. jag kände att tekniken satt där och att jag skulle få in den - det gällde bara att tro på tekniken och sen hitta läget. 

BJJ-blogg 2.0 - 2010-09-14

Har aldrig varit så peppad inför ett seminarium som nu inför Terere... oj,oj,oj. Det ska bli grymt kul och en upplevelse att minnas - ungefär som om Steven Gerrard hade dykt upp och lirat med mitt gamla korplag. Jag hoppas verkligen jag hinner rulla lite med honom, iaf en femminutare. Men det kommer nog bli hård konkurrens då det kommer vara ett packat seminarium.

Är grymt avundsjuk på mina klubbkompisar som kom iväg och tävlade på SM i SW. Hade jag bara planerat lite bättre (att ha barn - det är att planera) hade jag kunnat åka men nu passerade först sista anmälningsdagen och sedan själva tävlingen utan att jag kunde göra annat än kolla på anmälningslistorna och se vilka som var anmälda. 

Av de youtube-klipp jag hittat från tävlingen att döma var det många matcher som slutade med poäng-vinster och inte submissions. Frånvaron av passivitetsvarningar var i mina ögon även den framträdande. då jag i detta fallet leker läktarproffs(eller kanske internetproffs) kanske det var helt annorlunda på plats och att de filmade matcherna ger en skev bild av hur det var då kanske dussintals andra matcher visar en helt annan bild. vad säger ni som var där? är mina intryck (från youtube) korrekta eller var det annorlunda på plats?