It's not over until the fat lady sings - 2010-01-03

Jag har alltid tävlat mycket, både som vit-, blå-, och lilabälte. Det lite lustiga är att det gått bättre ju högre graderad jag blivit. Som vitbälte tog jag bara en enda medalj (om jag minns rätt) medan jag tagit betydligt fler senare. En bidragande orsak till det är, förutom att jag kan hantera nerverna bättre, att jag tvingat mig själv att aldrig ge upp. Som vitbälte, och i viss mån som blåbälte, var det lätt att ge upp i en match om man är trött eller t.ex. försökt sig på en triangel i matchens senare del, missat och blivit passerad. Att man bara förbannar sig själv istället för att ge sig fan på att komma därifrån och avgöra själv. Den läxan har jag lärt mig.

För att ta ett annat exempel från Norwegian Open Championships 2009 där man tävlar ena dagen no gi och andra med dräkt. Jag tävlade i -91 kg Advanced. Första matchen vann jag rätt enkelt mot en kille som var synbart nervös och väldigt spänd. I den andra, semifinalen, mötte jag en kille från Frontline. Han såg ut som en Jeff Monson i miniatyr - musklig, kort och utan hår. Jag drog guard, svepte, han ställde sig upp, han tog ner etc. i en intensiv match där positionsbytena bara rullade på och min motståndare blev synbart frustrerad av mina guardhopp. Efter full tid var det lika på poäng och det blev förlängning. Som vitbälte hade jag här säkert nöjt mig med min insats då jag var redigt trött och inte kunnat ge det där extra som skulle krävas för att vinna. Frontline-snubben attackerade i förlängningen för att nå ett avgörande och jag fick försvara mot en rad fot-och benlåsattacker. Billy, min klubbkompis, skrek på mig att jag höll på att förlora och tiden höll på att ta slut. Här hade det varit lätt att ge upp av trötthet och av min motståndares aggressiva  låsförsök. Jag vet inte hur lång tid det var kvar men jag satsade allt på ett kort och gick på en kneebar från överst i halvguard. Låset satt och jag vann. Det var en grym känsla!

Finalen då? Jo, där mötte jag en svensk Hilti-kille där jag verkligen gav allt och ett tag ledde jag stort på poäng efter att ha svept och hamnat i mount. Tyvärr visade killen prov på precis det jag pratat om, att aldrig ge sig, och han gav sig fan på att vinna. Han tog sig från underst i mount och vann till sist på poäng. Surt men jag kunde inte ha gjort något annorlunda då han helt enkelt var bättre den dagen.