Riktiga grispass- 2010-03-17

Nu har jag haft ett par riktiga grispass måndag och onsdag. Har känt mig seg och lite steget efter hela tiden under sparringen och inte känt nåt flow. Redan efter första sparringbytet under de båda dagarna har man känt att kroppen är seg och huvudet en degklump. Men det är samtidigt värdefullt då man hamnar i dåliga positioner som man kanske i vanliga fall inte gör och får slita som ett djur för att ta sig därifrån. Som idag närjag fick försvara en guardpassering genom att turtla och sedan kämpa mig tillbaka till guard.

 

Jag har börjat rulla med en målsättning inför varje sparringsession. I måndags hade jag som mål att svepa i varje byte, idag skulle jag ta mount. I måndags lyckades jag men inte idag. Men det är bra att ha ett tydligt mål och speciellt kanske med positioner som man i vanliga fall inte söker sig till (jag brukar attackera från side control och bara ta mount om det kommer en tydlig öppning).

 

En positiv sak med de här grispassen är att kroppen bokstavligen tar slut. Man blir helt utpumpad och det känns kanske inte skitkul direkt efteråt men nu är det en go, rogivande trötthet i kropphet (och lite ömmande muskler).

Jag har nu äntligen hittat ett sätt att försvara den djupa halvguarden som jag fick testa på idag. Idén såg jag i Kron Gracies senaste match och det funkade för mig med. Jag lyckades neutralisera guarden (även om jag inte lyckades mounta och få till en armbar som Gracie) och sedan få in en submission efter ett passeringsförsök. Alltså, den enkla principen är att underhooka den arm som inte krokat ens ben, ligga tight och sedan arbeta ner det ben som motståndaren krokat. Lite krångligt att förklara men kolla in Krons match så fattar ni vad jag är ute efter.

 

Förbjudna bjj-tankar - 2010-02-28

- Äh, gi:n luktar inte så farligt så jag använder den ett pass till

 

Det finns inget äckligare än att rulla med någon med otvättad gi. Blött tyg som luktar inpyrd svett är inte sådär överdrivet trevligt att få i ansiktet. Köp en till gi, handtvätta eller rulla i badbyxor!

 

-Vinna är det enda som betyder något

 

Ibland ser man utövare på tävlingar som gör allt för att vinna. De kan kämpa till sig en fördel eller eventuellt några stackars poäng och sen stalla resten av matchen (givetvis med halvhjärtade försök på någon teknik så inte domaren kan varna). Det är sjukt trist och en cancer för sporten som äter den inifrån och ut. Vem fan vill kolla på det? Tacka vet jag utövare som på vinst och förlust jagar submission, som Margarida eller Kron Gracie eller matcher som den mellan Teta och Finfou på Stenungsund Open för ett par år sen. Det är brasiliansk jiu jitsu det.

Visst kan man tänka taktiskt men när det taktiska får ta överhanden blir det bara en gäspning kvar. Hur ofta har man inte sett fram emot att se duktiga utövare mötas och så blir det bara en stirrmatch stående alt. segt avvaktande på backen av det hela?

 

- Jag hoppas att X är skadad så att jag slipper möta honom/henne

 

Alla har vi dem (?). Snubben/tjejen som vi mött flera gånger och alltid får stryk av. Med varje förlust smyger sig det förbjudna tvivlet in och man hoppas nånstans att personen inte ska komma på nästa tävling alt.  byta viktklass. Föredöme här borde återfinnas inom tennisen. Robin Söderling hade 0-12 i statistik mot Roger Federer innan han till slut lyckades vinna. Något att ha i åtanke.

 

- Bara jag lyckas banta 8 kilo till tävlingen nästa vecka

 

Ok, 8 kilo var lite överdrivet men hela bantningshysterin som ibland sveper över en är egentligen helt sjuk. I början när jag tävlade bantade jag och körde -88kg. Resultatet blev varierande men det hände mer än en gång att jag helt klappade ihop för att jag inte orkade mer pga. bantningen. Det händer ofta att man ser duktiga utövare på tävling banta bort sig och helt tappa orken bara för att de saknar vätska i kroppen. Varför inte köra i sin tjockisklass istället och förlita sig på sin teknik snarare än styrka och storlek?

MMA-drömmar - 2010-02-22

Att drömma går ju...

När man kollar på UFC eller andra MMA-galor är det lätt att drömma sig bort och se sig själv äntra ringen/buren. Att testa sig och verkligen ge allt för att vinna.

Verkligheten knackar mig ofta rätt fort på axeln och skakar på huvudet. Jag hinner knappt träna BJJ som det är nu och skulle man gå match i MMA skulle det kräva minst dubbel, om inte tre gånger så stor träningsdos. Man skulle fått vässa sina double legs och det stående gamet in i det absurda.

Men drömmarna finns där. Att få lägga en månad (det hade gärna fått vara längre men man är ju realist...) bara på träning med två pass per dag och sen gå match. Markkampen kan jag hyfsat även utan gi men det går inte att dra halvguard i MMA (om man inte möter nån som är askass på backen eller heter Demian Maia) så nedtagningar hade blivit prio 1.

Samtidigt vill jag ju inte vara utan min son - det skulle knäcka mig lika hårt som en twister. Det går helt enkelt inte ihop och tvingas jag välja blir det familjen tio fall av tio.

Jaja...vad är väl en match i ringen? Jag får nöja mig med att strypa folk på mattan så länge.

Silversjukan- 2010-02-14

Gick både bra och dåligt på Helsingborg Bjj Open.

Så var ännu en tävlingshelg över. Då vi bodde hemma hos min sambos föräldrar kunde jag få en sovmorgon på tävlingsdagen (mormor tog hand om vår lilla bebis) vilket var skönt. Sen bar det av till Idrottens hus i Helsingborg som är en grymt bra tävlingslokal.

 

Jag vägde in på 96,8 kg med skor, överdragströja och vattenflaska så jag hade en del tillgodo upp till gränsen -100,5 kg. Vi var bara två anmälda i min viktklass och min motståndare var den danske europamästaren Alexander Trans.

 

Matchen började och jag tror att det var första gången i supertungvikt som jag varit med om att två fighters hoppat guard med en gång och samtidigt (tänker er hur lättviktsmatcherna på Mundials brukar se ut). Pilo skrek åt mig att hamna överst så jag kämpade mig upp och fick två poäng på svep. Fråga mig inte varför. I vilket fall gick dansken in på en djup halvguard (ngt ironiskt då det är en av mina favoritpositioner för svep) och svepte. Jag hamnade underst och jobbade mig in i stängd guard. Han ställde sig upp och jag öppnade guarden med en ngt naiv tanke att stänga benen runt hans ben för att svepa. Istället slutade det med att jag fick en djup halvguard på honom. Jag funderade på att använda samma svep som han använt på mig, tänkte X-guard innan jag (ngt övermodigt skulle det visa sig) smet ut bakvägen för att försöka ta ryggen. Det lyckades inte riktigt utan jag kom aldrig upp på ryggen så långt som jag tänkt utan fastnade halvvägs. Han pinnade mig till sist i halvguarden, det blev lite kamp om underhooks innan han passerade, jag turtlade och han fick in båda hookarna. Dansken korsade fötterna och jag chansade på fotlås och för en halv sekund glömde jag av att försvara halsen och fastnade i en Dan Severn-strypning (samma strypning som Fedor avslutade Fujita med en gång i tiden). Jaha, ett värdelöst silver.

 

Sedan drog tävlingen ut på tiden och jag började tappa sugen för öppna klassen. Jag fick besked att lila öppen klass skulle gå efter vit och blå öppen klass så då ringde jag till min svärfar och sa att jag ville bli hämtad kl.18.20. Klockan tio över sex ropar de upp mitt namn om att jag ska upp på mattan.
Sagt och gjort, utan att ha värmt upp gick jag upp för att möta en -88 kilos dansk från samma klubb som Trans. Jag drog snabbt guard, lirkade mig ur ett passeringsförsök och drog stängd guard. Därifrån attackerade jag med armlås och triangel-försök innan jag avslutade med en gi-strypning som nästan satt och när han försvarade den fångade jag armen och fick ett avklapp.

 

I semifinalen skulle jag möta en väldigt duktig grappler i Martin från Gladius. Då jag visste att han är vass med flygande attacker drog jag snabbt guard och utan att bjuda på öppningar med armarna för långt utsträckta. Han försökte med en hoppande passering och jag svepte men hastigt och lustigt hade han fångat mig i en giljotin med armen inne. Min räddning blev att guarden inte var stängd. Jag försvarade och för nån sekund var jag rädd att jag skulle behöva klappa. Lyckligtvis härdade jag ut och kom loss. Sedan försökte jag passera den öppna guarden samtidigt som jag låst in en gistrypning. Strypningen satt bra kände jag men han kämpade sig upp på alla fyra. Då släppte jag och tog ryggen istället och avslutade med en cradle choke som jänkarna kallar den.

 

I finalen väntade återigen Alexander Trans. Här begick jag ett gravt misstag. Jag drog inte guard med en gång utan lunkade runt lite och BAM - han hade mig i djup halvguard igen. Nu visste jag vilket hans favoritsvep var så jag försvarade det genom att underkroka hans arm. Men han är riktigt bra och gick bara på ett annat svep. Jag hamnade underst i ett dåligt läge, försökte försvara passeringen men misslyckades. Han fick side control. Kom inte loss men när han gick till knee on belly fick jag tillbaka en halvguard. Snabbt som blixten kopplade han en brabo choke. jag försökte försvara genom att greppa mitt eget ben men han musklade in den så att jag trodde att min nacke skulle gå av. klapp, klapp. har fortfarande lite ont i nacken idag och är glad att jag klappade även om jag kanske hade kunnat härda ut lite till. lätt att vara efterklok dock när man inte befinner sig i rävsaxen.

 

andra silvret för dagen var ett faktum och denna gången var medaljen värd ngnting då jag fått besegra duktiga grapplers för att få den men samtidigt är det lite surt att jag inte gjorde bättre ifrån mig i finalen.

 

Färg på gi:n - 2010-02-12

Det har varit en del diskussioner på forumet om färgen på gi:n. Vilka färger är OK? Vissa old school-anhängare vill bara se vita dräkter, andra är öppna för alla regnbågens färger plus rosa.

Jag har både vita, blå och svarta gi:s. De färgerna tycker jag är helt OK och jag gillar verkligen min svarta gameness-gi som jag tävlar i. Ser inget fel i det då jag tycker det både är en snygg och funktionell dräkt. Röda dräkter är på gränsen men ändå helt OK.

Pajasfärger som gult och rosa har jag lite svårare för. Jag ser hellre en massa färgglada patches än sådana färger. Den värsta gi jag sett var en i grunden vit gi som det såg ut som om nån stänkt en massa olika färger på. Kamoflage-dräkter ger jag inte heller mycket för. Vill man leka soldat kan man alltid spela Call of duty.

Nu- iväg till Skåne och imorrn blir det tävling! Europamästaren är anmäld i min viktklass så det ska bli en riktigt intressant nöt att knäcka. Får återkomma med resultatet efter helgen.

Tävlingsdags - 2010-02-09

Så var det dags igen. Tävling. På fredag åker jag ner till helsingborg och på lördag ska jag tävla i -100,5 kg lilabälte master och även köra adult. Det ska bli grymt kul att tävla igen och se vad man lär sig den här gången. Alltid är det nåt.

Angående förberedelser för tävling har den för min del varierat över åren. Musik, inte musik, skuggboxning som uppvärmning, löpning och hopprep. Nu kör jag mest samma rutin som på träning plus att jag lägger till några burpees på slutet för att få upp flåset lite extra. Det funkar rätt bra för mig.

Mentalt har det varit en ännu större förändring. Som vitbälte var jag ofta så nervös att jag bara hade en enkelspårig, hetsig gameplan och inte kunde skifta alls om det inte funkade. När jag tävlade på Kaisho 2006 hade jag bara double legs på hjärnan och hetsdök gång på gång. Det slutade med att jag fick min nedtagning men jag var riktigt trött och blev sen svept och utstrypt.

Nerverna hade släppt efter utskåpningen i min egen klass och i min första match i öppna klassen det året gav jag mig fan på att jag skulle vinna. Jag mötte en kille som såg jävligt vass ut och trots det vann jag med typ 21-0 (jag skämtar inte). Där lärde jag mig att utseende är lika betydelsefullt som färgen på gi:n. Annars är det lätt som nervöst vitbälte att inbilla sig att motståndaren är mkt bättre än vad han/hon i själva verket är eller att killen/tjejen är stenhård bara för att de ser ut som om de käkat småspik till frukost.

Nu kör jag inte lika tjurskalligt på en grej men jag försöker vara så avslappnad som möjligt när jag går på mattan (idealet är Telles, inte Mario Reis). Inte låta något distrahera, fokusera och vara helt lugn. Har aldrig varit speciellt hetsig av mig och när jag hetsat på mattan har jag alltid förlorat. När jag däremot slappnat av och låtit motståndaren hetsa upp sig och ödsla energi har det gått betydligt bättre.

Att klappa ut ett svartbälte - 2010-01-24

Det finns något nästan mytiskt över att klappa ut högre graderade och då framför allt svartbälten. Att det ses som en skalp och något man i värsta fall kan skryta om.

 

Jag skulle vilja nyansera den bilden något. I min mening beror "skalpens" värde på en rad omständigheter:

 

- Den högre graderade kör väldigt lugnt medan man själv fokuserar, musklar och tar i så att gityget spricker. Ett exempel kan vara när jag körde med ett gästande svartbälte från USA. Han softade och körde lugnt medan jag ville visa allt jag kunde och körde på i 180. Jag fick mitt avklapp till sist men jag kände mig nästan lite dum efteråt. Han sa att han också fick höja tempot då jag satt ribban och sen hade jag givetvis inte en suck.

 

- Den högre graderade är sjuk, skadad etc. och kan inte köra på, säger det men man själv skiter i det bara för att kunna skryta med ett avklapp.

 

- De gånger ett avklapp faktiskt betyder något är när den högre graderade faktiskt kör på och rullar på allvar. Lyckas man dra ut ett svartbälte på tävling (som i en SW-tävling eller ihopslagen lila-brun-svart-klass till exempel), ja, DET är en skalp det. Då får man verkligen en värdemätare på vad man kan och att de tekniker man får in faktiskt sitter.

Ond, ondare, submission - 2010-01-20

Alla har vi en submission vi minns särskilt väl. En submission som gjorde jävligt ont och som aldrig lämnar ens minne. Min är en variant av tepeen. Den jag åkte på var dock utan armen emellan och den gick både över käken och örat(!). Jag blev så förvånad att jag inte ens kom på att försvara mig utan försökte bara härda ut men det gjorde så förbannat ont att jag klappade. Det var en smärta jag aldrig upplevt på mattan varken förr eller senare. Nu vet jag det enkla försvaret och hoppas att aldrig fastna i någon sån rävsäx igen.

Att knarka instruktionsfilm - 2010-01-18

Det finns en läxa jag fortfarande inte lärt mig men som jag efter varje misstag alltid tänker att jag ska lära mig. Det handlar om hur man ska använda instruktionsfilmer. Det ideala är att använda filmerna för att putsa på någon detalj på det man redan kan - en osynlig jiu jitsu så att säga. Hur man justerar en strypning eller säkrar mount eller något annat inte alltför avancerat. De gånger jag faktiskt lärt mig nåt av de instructionals jag kollat på är just sådana detaljer som läggs till sådant jag redan drillat  och prövat på sparring hundratals gånger.

 

Men ibland när jag sett någon ny häftig teknik på nån film kan jag inte låta bli att försöka lära mig den och testa på träningen. Nästintill alltid blir resultatet detsamma. Jag missar nån liten detalj eller så hittar motståndaren ett busenkelt försvar som jag inte kan kontra. De gånger jag faktiskt fått till nån flashig teknik är när de påminner om nåt jag redan kan (som det Andre Galvao-svep jag talat om i tidigare inlägg).

Att svepa en pansarvagn - 2010-01-13

Dagens träning gjorde mig riktigt, riktigt trött. Sådär trött att underarmarna värker och saknar kraft. Riktigt lyckat alltså.

 

Min öppna guard har börjat funka igen efter en viss tids problem med tajming och annat. Har helt enkelt varit för bekväm, rört mig för lite och inte varit tillräckligt aggro.

 

Mest nöjd är jag med att äntligen lyckas svepa en duktig kille på klubben, vi kan kalla honom Mozart, som är som en blandning av en katt och en pansarvagn. Han är en av de bästa guardpasserarna på Yamasaki  och han ger mig alltid problem när vi rullar. Lyckas man svepa honom lyckas han alltid, likt en katt, landa på fötterna eller på alla fyra och när han passerar är han så tight att det känns som om man blir överkörd av en pansarvagn. Idag försökte jag röra mig betydligt mer och med ett improviserat svep lyckades jag för första gången på ett par år (?) svepa honom.

 

Jag tycker synd om hans motståndare på nästa tävling.

Att passera guard - 2010-01-12

Imorgon ska vi som sagt köra guardpasseringar och då Pilo vill fokusera på sin egen träning inför EM ska vi andra högre graderade hjälpas åt att hålla i passen. Imorrn är det min tur och jag ska köra guardpasseringar.

De senaste månaderna har mitt guardpasseringsgame helt förändrats. Det beror på främst två saker:

 

1) Semifinalen i öppen klass lilabälte på Stenungsund Open Bjj.

 

Det var en match som jag lärde mig oerhört mycket av. Efter att ha vunnit en match på WO och en på triangel var det så dags att ställas mot den duktige Elies från T.K. i semifinalen. Matchen började och jag hoppade genast guard och efter ett litet tag fick jag till ett svep och hamnade överst. Det var långt kvar av matchen och jag borde här ha tagit det lugnt och verkligen fokuserat. Istället försökte jag något otight och vårdslöst passera gång på gång men fick hela tiden akta mig för farliga attacker underifrån och var aldrig riktigt nära att komma förbi benen. En längre tid (insåg jag senare) hade jag haft ovanan att använda vissa passeringar där huvudet var alldeles för lågt och nu fick jag betala för det. Mot duktigt motstånd straffar sig minsta misstag direkt. Hastigt och lustigt satt jag fast i en gi-strypning underifrån och min hjärna vägrade först att acceptera det men strypningen satt och jag fick klappa. Lärorikt var ordet!

 

2) Intervjun med Fabio Gurgel i senaste Graciemag

 

I senaste Graciemag (om ni sysslar med BJJ och inte läser Graciemag borde ni skämmas!) var det en intervju med Fabio Gurgel, ett av de högsta hönsen inom Alliance. På frågan om vilket det vanligaste misstaget som görs vid guardpasseringar var svarade han att det var brist på tålamod. Att man försöker forcera fram en passering lite hafsigt. Istället ska man ta sin tid och inte stressa (om inte matchklockan är alldeles för mycket) och bli frustrerad.

 

Dessa båda saker har fått mig att alltid passera med huvudet högt och betydligt tightare än tidigare samtidigt som jag tar tid på mig. Inga överilade passeringar eller frustration om man misslyckas några gånger.

Gubbklassen here I come - 2010-01-11

På onsdag blir det guardpasseringar och jag kan knappt bärga mig!

En guardhoppares bekännelser del 2 - 2010-01-10

 Det är ingen nyhet för de som sett mig tävla eller rullat med mig att jag gillar att dra guard. Det har jag gjort ända sedan jag var kritvitt vitbälte. Förklaringen är ganska enkel: jag suger på det stående gamet och tycker att det är rätt trist.

När jag har tävlat i BJJ/SW har jag sett andra fördelar med att dra guard:

1) man omintetgör duktiga judokas/brottares främsta vapen och tar fighten ner till marken där man vill ha den.

2) om någon sett att man är en guardhoppare och själv hoppar guard för att överraska hamnar man överst och jag gillar att passera guard.

3) drar man snabbt guard har man gott om tid på sig att göra något konstruktivt på backen istället för att ägna halva matchen med att dra i varandras nackar/dräkter stående

 

Gillar man rull på marken är det en win win-situation. Sen är det alltid bra att kunna överraska och gå på en nedtagning när motståndaren minst anar det i var hundrade match eller så.

Jag är nu anmäld till Helsingborg Open Bjj den 13 februari. Ska köra master-klassen och köra dubbelt i adult om kroppen orkar. Det ska bli kul att tävla och tills dess får jag verkligen finslipa guarden. Den stängda guarden har funkat bra på träning men den öppna guarden har lämnat mycket att anmärka på. Nåt att jobba på!

 

Att fightas mot en kompis - 2010-01-04

En fråga som ständigt blir aktuell på nytt är frågan om att fightas mot nån från samma team/akademi. Kollade på senaste Mundials hemma hos en kompis och där avgjordes svartbältesfinalen i -82kg genom sten/sax/påse då båda kom från samma team, Alliance. Sett liknande saker förut med andra team och det är grymt trist tycker jag då man vill se schysst grappling och inte läggmatcher där folk larvar sig eller där man lämnar WO. Därför får man ge mycket beröm till Gracie Barra-svartbältena på Mundials som verkligen körde på i jakt på submission när de möttes. Jag tänker t.ex. på matchen Vitor Estima x Romulo Barral eller finalen i absoluten mellan Roger Gracie och nämnde Barral.

Ett positivt exempel från Sverige var finalen i +91 kg på SM i submission wrestling där Eddy Bengtsson och Mikael Knutsson, båda från Gladius, möttes och körde för fullt. Mer sånt!

 

Jag har själv ett par gånger ställts på tävlingsmattan mot personer som jag rullar med på varje träning och inte sett nåt problem med att försöka dra ut dem för allt vad gityget håller. Har aldrig förstått varför man inte skulle göra det - det hade varit en annan sak om vi sysslat med MMA. Det hade jag inte velat göra då det är betydligt mer brutalt. I BJJ/SW går det att köra hårt utan att nödvändigtvis skada den andre.

 

Att inte vilja tävla mot sina träningskompisar bygger på respekt kanske någon säger. Men varför skulle man visa mindre respekt för sin träningskompis på match än när man rullar ett hårt sparringpass eller på en klubbtävling? Att man fightas och sen skrattar och klappar om varandra efteråt?

It''s not over until the fat lady sings - 2010-01-03

Jag har alltid tävlat mycket, både som vit-, blå-, och lilabälte. Det lite lustiga är att det gått bättre ju högre graderad jag blivit. Som vitbälte tog jag bara en enda medalj (om jag minns rätt) medan jag tagit betydligt fler senare. En bidragande orsak till det är, förutom att jag kan hantera nerverna bättre, att jag tvingat mig själv att aldrig ge upp. Som vitbälte, och i viss mån som blåbälte, var det lätt att ge upp i en match om man är trött eller t.ex. försökt sig på en triangel i matchens senare del, missat och blivit passerad. Att man bara förbannar sig själv istället för att ge sig fan på att komma därifrån och avgöra själv. Den läxan har jag lärt mig.

 

För att ta ett annat exempel från Norwegian Open Championships 2009 där man tävlar ena dagen no gi och andra med dräkt. Jag tävlade i -91 kg Advanced. Första matchen vann jag rätt enkelt mot en kille som var synbart nervös och väldigt spänd. I den andra, semifinalen, mötte jag en kille från Frontline. Han såg ut som en Jeff Monson i miniatyr - musklig, kort och utan hår. Jag drog guard, svepte, han ställde sig upp, han tog ner etc. i en intensiv match där positionsbytena bara rullade på och min motståndare blev synbart frustrerad av mina guardhopp. Efter full tid var det lika på poäng och det blev förlängning. Som vitbälte hade jag här säkert nöjt mig med min insats då jag var redigt trött och inte kunnat ge det där extra som skulle krävas för att vinna. Frontline-snubben attackerade i förlängningen för att nå ett avgörande och jag fick försvara mot en rad fot-och benlåsattacker. Billy, min klubbkompis, skrek på mig att jag höll på att förlora och tiden höll på att ta slut. Här hade det varit lätt att ge upp av trötthet och av min motståndares aggressiva  låsförsök. Jag vet inte hur lång tid det var kvar men jag satsade allt på ett kort och gick på en kneebar från överst i halvguard. Låset satt och jag vann. Det var en grym känsla!

 

Finalen då? Jo, där mötte jag en svensk Hilti-kille där jag verkligen gav allt och ett tag ledde jag stort på poäng efter att ha svept och hamnat i mount. Tyvärr visade killen prov på precis det jag pratat om, att aldrig ge sig, och han gav sig fan på att vinna. Han tog sig från underst i mount och vann till sist på poäng. Surt men jag kunde inte ha gjort något annorlunda då han helt enkelt var bättre den dagen.