Självinsikt är en dygd - 2007-09-17

Efter att ha sett alla hårdingar i UFC slå varandra på käften och krama ut varandra kände jag att jag ville prova MMA. Jag hörde av mig till Gladius MMA i Göteborg (där jag bor), och fick beskedet att jag var välkommen att testa. Testdagarna var precis som jag trodde - sjukt kul - och mitt fysiska tillstånd var, precis som jag befarade - under all kritik. Den första terminen rullade på glatt och jag varvade känslan när jag lämnade träningslokalen mellan "fan, idag gick det ju riktigt bra" och "undrar om dom skrattar åt mig när jag gått idag". Min stående fight är, eftersom jag tränat diverse stående kamp förrut, min starkare sida (alt. mindre svag). Därför såg jag fram emot dessa pass, då jag kunde känna mig mer hemma. På mattan låg jag typ i 5 månader och blåhöll en stark guard och lämnade således grapplingpassen med diverse blåmärken på insidan av låren. Men vadå... ingen hade ju lyckats passera min guard! Mao - jag vann.

Inför den andra terminen fick vi reda på att vi skulle få en ny tränare i grapplingen - Martin Janson. Genom alla lovord de andra i klubben gav denna snubben så förstod jag att detta var en riktig jävel på mattan, vilket i mina ögon bettyde "fan... mer träning på mattan". Första träningen med Martin var en total aha-upplevelse för mig. Jag hade ju inte vunnit ett skit tydligen i att ha en stenhård guard. Dessutom hade vi, som blåhöll guard vid varje tillfälle vi nuddade mattan, bidragit till att varken vi eller våra sparringpartners (jag återkommer till ordet sparring senare) utvecklats ett skit genom detta. Det kan tyckas lätt att förstå för de som tränat grappling länge, men för mig som hade större delen av min bakgrund i stående fight blev detta ett uppvaknande. Sedan detta tillfälle har jag försökt att förstå tänket i markarbete och kommit underfund med en hel del saker. Jag hade aldrig riktigt satt mig in i tänket med liggande fight och därmed inte heller gett mig själv möjligheten att utvecklas där. Visst, jag hade lärt mig diverse knep och lås, men detta blev aldrig riktigt förankrat i min fight eftersom jag inte visste vad fan jag höll på med egentligen (det gör jag nog inte fullt ut nu heller iofs). Martin presenterade en helt ny bild för mig i vad fight är, vilket jag är riktigt tacksam över. Med min nyvunna kunskap längtar jag numera till dessa pass och vågar göra fel. Jag kan till och med säga att jag ibland vet vad jag håller på med. Jag har förstått att även jag, trots att jag är stor (193cm, 105 kg), har en möjlighet att bli okej på mattan. Just nu ligger jag fortfarande och tar i utav bara helvete för att få in mina tekniker, men jag vet att jag genom träning kan nå den nivån där jag istället rullar med min motståndare och utnyttjar dennes kraft och misstag till min fördel och på så vis slipper bli helt fysiskt utpumpad.
Jag fick en uppvisning i detta av min tränare, Martin, under ett pass då jag inte hade någon sparringpartner. "Du kan köra med mig en stund" lät det. Snubben väger väl säkert en 30kg mindre än mig och är troligtvis inte starkare än mig. "Okej" sade jag, som redan var helt slutkörd från tidigare sparringpartners. Det som senare utspelar sig skulle närmast kunna beskrivas som: Jag, liggades som en sköldpadda på rygg med Martin snurrandes ovanpå mig som en breakdancare med en frekvens av 30 lås och strypningar/sek. Detta scenario refererade Martin vid ett senare tillfälle tillbaka till som "sparring". Typ..."Ja, men du vet... som jag gjorde när du och jag sparrade". Ha ha ha! Det är tur att man har självkritik och en stor portion humor i sådana lägen. Tilläggas bör att alla lovord jag hört om Martin faktisk, enligt mig, var blygsamma mot hur duktig han egentilgen är.

Min stånde fight har jag däremot kännt försämrats på sistone. Jag har analyserat detta faktum flertalet gånger på vägen hem från träningen samt liggandes gråtande i fosterställning i min säng, och kommit fram till att den faktiskt inte har försämrats ändå. Marcus, min andra tränare (stående fight) har börjat hitta brister jag inte varit medveten om i mitt stående game, vilket har lett till att jag fått tagit ett steg tillbaka på vissa delar för att lära om igen. Därav känslan. Marcus är en riktigt bra och duktig tränare, vilket gör att jag lägger stor vikt vid vad han säger. Med honom bakom mig vet jag att jag har alla förutsättningar att utvecklas i den riktningen jag vill.

Summan av kardemumman är följande: Vilken förbannad tur jag har haft i att hamna hos Gladius och vilken förmån det är att få träna under dessa sköna snubbar - Martin och Marcus. Att sedan dessutom ha så mycket sköna lirare vid sin sida på träningarna i de träningskompisar jag fått genom denna klubb gör att man ger det där lilla extra ibland.

Min kondition är dock fortfarande åthelvete. Känner mig som en astmatisk överviktig brunbjörn med reducerad lungkapacitet vid varje pass. Men nu har jag gett mig fan på att detta skall förbättras. Nu, när jag känner att jag börjat fatta vad jag håller på med, ska fan inte konditionen sätta hinder i vägen för mig. Lättare sagt än gjort dock.