Vart tar tiden vägen?

Så mycket att göra. Hela tiden. Varje dag. Swooosh borta. Idag var jag upp tidigt, ut med hundarna och så iväg på ett möte på Positiva gruppen. Efter det var det grupparbete där vi skulle prata oss samman. Som ett projektarbete i skolan har vi bestämt oss för att anordna en temadag på en skola, med temat HIV. Ska bli skoj. Hoppas bara vi får ihop pengar för att anlita en riktigt bra föreläsare. Hur som helst. Hem igen, ta hand om skadad hund, ut med övriga hundar och så iväg igen. Träna två valpar med tillhörande matte. Hem igen, åka iväg till rastgård, träffa kamrat och låta hundarna springa av sig. Hem. Igen. Diska, fixa, laga mat. ÄTA. Plugga. Och nu är det kväll. Jag har ju knappt fått något gjort känns det som.

Har ont i halsen fortfarande. Dumma elaka vinter. Förra året var det samma sak. Missar en massa träning, men vad ska man göra. Tränade förra måndagen men kände mig svag, och på spinningpasset på tisdagen så hade jag alldeles för hög puls alldeles för lätt. Sedan dess har jag varit smårisig. Vill bli frisk nu, gå på friträningen och tvinga Emil att hjälpa mig ta igen lite av det jag har missat. 

Såg precis på det där programmet Svensk Maffia som går på tv. Vet inte varför egentligen för jag får bara ont i magen. Jag blir ledsen. Så där på riktigt. Hur många tror att ens barn ska växa upp och hamna i gäng? Hur många föräldrar ser på sin femåriga son och tror att om 10-15 år kommer denna misshandla oskyldiga. Eller råna något. Eller ännu värre ha ihjäl någon. 

Jag kan inte föreställa mig smärtan. Att se på sitt barn och minnas en liten, glad, kanske lite knubbig unge och samtidigt förmå sig själv att förstå hur det kunde bli så här. 

Där jag växte upp fanns inga gäng. Däremot fanns det sprit i stora mängder. En kille dog efter att ha stulit sprit som visade sig vara träsprit. En tjej drack sprit, körde bil, voltade och skrapade av sig halva armen. En kille drunknade. En körde in i ett träd. En körde på fyllan och körde över en man som förlorade armen. En annan (klasskompis till mig) voltade, hamnade upp och ned i ett dike och var i princip död när ambulanshelikoptern kom men hade änglavakt och överlevde. Förmodligen med vissa men. 

Jag har ingen kontakt med den världen alls längre. Det är av förklarliga skäl inget jag saknar. Men det gör mig lite ont ibland. Vad hände med alla som inte tog sig därifrån? Från den där ön som så många beskriver som ett paradis men som döljer ett stort, svart mörker. 

Det stod på löpsedeln eller om dom sade på tv att den s.k. helikopterpiloten hade skrivit ett brev till sin far där han sade att livet var slut nu. Helikopterpiloten är bror till ovan nämnda kille som voltade och hamnade i ett dike. Jag kan inte påstå att ja kände honom, men min bror gjorde. Och jag vet ju vem han är. Eller var, kanske. Jag känner inte den person han nu är. Men jag minns honom. Jag minns honom som glad, snygg och ganska intelligent. Det var ganska många som var det där ute faktiskt. Det gör lite ont. Så mycket smarta människor som går till spillo. Hur som helst så vet jag inte om han verkligen skrev det där brevet, men om så är fallet så önskar jag att han förstår att så inte är fallet. Livet är inte slut. Han har barn som väntar där ute. Det finns ett liv sedan också. Förhoppningsvis ett drogfritt sådant, ihop med sina barn.

Så mycket elände. Inte tror man som förälder att ens barn ska sitta inne för ett rån heller. Eller att ens barn ska hamna på gatan, bli hemlös, drogberoende eller något annat hemskt. Jag önskar att jag kunde hjälpa. Och jag hoppas att killen i Svensk Maffia såg programmet nu, så han fick se hur glad hans far var när han frikändes och hur mycket hans syster saknade honom. Och att han, när han kommer ut, vänder sitt liv så som min brors kompis gjorde efter sin tid på ungdomsanstalt. 

Nu ska jag plugga lite till. Och hoppas på att jag blir frisk snart så att jag får träna och kan sluta spendera kvällarna med att titta på sorgliga tv-program och skriva långrandiga blogginlägg som följd.

Gokväll.

Dåligt humör

Okej, riktigt så illa är det inte. Jag är överlag en rätt positiv person. Av någon anledning känner jag ett behov av att förtydliga det i förväg här, så att ingen skall tro annat. Något som egentligen är rätt fånigt, för nog har vi väl alla våra dåliga dagar? Eller måste man låtsas vara så där sliskigt glad hela tiden? Nej, just det. Och idag är jag inte det.

Mest av allt har jag tappat tålamodet med all hemsk is som pryder staden överallt. Jag blir seriöst galen. För några dagar sedan såg det åtminstone ut att gå åt rätt håll, men nu har de torra fläckarna på gångvägarna slätats över med ny, färsk is. Heja. Visst, i slottis där jag ändå harvar några varv om dagen så finns det en hel del sträckor utan is nu. Men jag håller ändå på att stå på öronen hela tiden. Och inte en rastgård i stan är hundvänlig för stunden, då även dessa är täckta av blank tjusig is som en ishall skulle bli avundsjuk på. Mina hundar klättrar på väggarna. Och det stressar mig.

Mest av allt vill jag nog egentligen bara ha vår. Den känns långt borta nu.

Så. Idag har jag en lite muttrig dag. Eller kväll, snarare. Såg i alla fall en snygg film. The book of Eli. Vad man än tycker om innehållet så var det som sagt väldigt snygg. Lite så där steampunk-aktig. Jag älskar den stilen. Så himla snyggt. Såg Psalm 21 igår med förresten, den var också snygg. Fast på ett helt annat sätt. Jag gillar snygga filmer. Hur som helst. Efter filmen skulle jag kvällsrasta hundarna. Där brast det lite. Kombinationen snöblandat regn och fulla människor var ingen hit. Jag blir så sjukt trött på folk. Den där massan.

Jag har aldrig förstått mig på det här med alkohol. Eller visst, rent intellektuellt kanske jag kan nå en viss förståelse. Men, inte fullt ut. Jag vet inte om det beror på att jag själv tycker det är både äckligt och obehagligt, att jag vuxit upp med en alkoholiserad förälder och att i ungdomsåren på landet så hängde populariteten på hur mycket hembrännt man drack. Eller ännu hellre brännde hemma. Något - eller allt - har jag gjort att jag ratar det helt och hållet. Men! Och det här är viktigt. Jag predikar inte för andra. Andra får dricka bäst dom vill. Ibland blir folk till och med lite underhållande efter nån öl eller två. Men! (nr 2) Det går inte att undvika att se hur sjukt idiotiska folk blir av att dricka. Nu på bara fem minuters kvällsrunda så mötte jag på ett litet gäng raggliga tjejer som promt skulle kommentera hundarna, ett högljutt gäng grabbar som kastade ölburkar på marken, gick mitt i bilvägen och skulle sparka på dessa och ett par som storbråkade. Och jag förstår inte för mitt liv vad grejen är. Varför dricka alkohol för dyra pengar för att förvandlas till en 14-åring igen, som sparkar på ölburkar och för liv? Nu är det ju verkligen ingenting farligt, det finns ju värre saker. Alla misshandelsfall och våldtäkter som sker pga alkohol t.ex. Men fortfarande, vad är grejen?

När vi bodde i Stockholm bodde vi alldeles nära några trevliga söderhak. Otaliga var de gånger som jag lite obekvämt fick smyga förbi hysteriskt bråkande par som gått undan lite från någon av pubarna, men som då hamnat utan för oss. Undra hur många av dom som hade bråkat om dom varit nyktra?

Såå. Ikväll stör jag mig. Jag stör mig på ointelligens, alkohol, dumhet, is och äckligt snöblandat regn. Imorgon är jag glad igen, då ska jag på raskunskapshelg på Hundens Hus. Och så ska jag bli frisk snart också, så jag får fortsätta min träning. Och så ska Emil bli frisk också (han fick verkligen en rejäl man-cold och hostar och snorar fortfarande, vekligen ;P) så han kan kan hjälpa mig ta igen vad jag har missat.

Imorgon blir en bättre dag,  helt enkelt. Kanske flyttar jag ut på landet då med, så slipper jag människor utom när jag själv orkar med det.

Full rulle

Det är full rulle här nu, verkligen. Dessutom har jag fått lite ont i halsen så jag är hemma och varvar ner nu ikväll. Jag stod och vägde mellan att gå till träningen och hoppas på ett mirakel, eller att stanna hemma, vila, plugga och försöka sova ut lite. Eftersom jag betvivlar mirakelbiten så valde jag det sistnämnda. Jag är ju nämligen otroligt duktig på att bli sjuk i veckor när jag väl blir sjuk, så jag satsar på att bli frisk till imorgon istället. Emil är också hemma för halsont. Han låter som en tonåring i målbrottet när han pratar. Dumma vinter, försvinn nu.

På bilden var det sommar. Och modevisning för Dodgy Design ihop med Burnt Out Punks, Rasmus Wurm och hunden Klara. Det var tider det. Sommaren alltså.

Förra veckan fick jag ihop mitt träningsschema rätt bra faktiskt. Det kommer inte fungera varje vecka då jag exempelvis har lite kurser på helger, möten osv. Men jag har något att satsa på iaf. Måndag, onsdag och fredag är det MMA. Fredagarna är det friträning så då hjälper Emil mig att repetera sådant vi gjort under veckan. Tisdagar kör jag 30 min spinning och 30 min core. (Jag tycker tyvärr att spinning är dödligt dödstråkigt men upptäckte att 30 min är överkomligt, och att tjejen som har tisdagspasset är helt peppande och rar. Så det får gå.) Torsdagar blir det halv vila med ett så kallad Bodybalance-pass. Jag testade första gången i torsdags och det var rätt bra för min rygg kändes det som. Det är någon slags blandning mellan tai chi, yoga och pilates. Lätt rent träningsmässigt men eftersom jag är så stel och har rätt mycket ont så kändes det faktiskt bra. :) Lördagar dödar jag kroppen med lite bodypump. Träningsvärk och vila på söndag. Körde detta i veckan som var och det kändes bra. Får väl se vart det slutar. Vill testa kettlebells också men tiden ska ju både räcka till och passa tyvärr.

I lördags byggde jag, med lite hjälp av Emil, ett tjusigt läs- och skrivspel att använda när jag arbetar med barn. Ifall någon missat så använder jag alltså hundar som redskap i arbetet, och nu i söndags skulle jag till Hundens Hus och visa ett exempel på ett arbetspass. Jag fick låna två barn och det var dessa två som sedermera fick provköra mitt fina spel. :D Spelet går ut på att man på fyra ställen på spelplanen skall inhämta fyra olika delar av en text. På varje ruta som man hamnar på på vägen dit så får man dra ett uppdragskort. På korten står saker som "Ni möter din bästa vän. Cerberus blir jätteglad och vill kramas. Uppdrag: Få Cerberus att krama dig." Poängen är alltså att barnen dels läser korten, dels får Cerberus att göra olika trick och annat som vävs in i jakten på texterna. Det bästa är att det är Cerberus som slår tärningen med, då jag har byggt en tygtärning av någon IKEA-pryl. :D Hur som helst så får barnet sedan sina fyra texter och får då läsa upp den högt. Låter såklart fånigt för oss vuxna men barnen gillade det, och poängen är ju att motivera till att läsa och i viss mån också skriva, utan att det "märks" att det är det som man tränar på.

Ibland är jag allt fiffig. ;)

Resten av söndagen bestod av panikplugg av Freire (pedagogik för förtryckta) och Svedberg (gruppsykologi) inför dagens seminarium. Vi började kl 8 idag. Jag höll på att dö. Man blir himla bekväm av sig när man studerar, och förmodligen än mer när man som jag aldrig är på föreläsningarna utan läser det mesta hemma. ;)

Nu ska jag krya på mig så halsontet går någon annanstans. Här är det minsann inte välkommet.

The blind men and the elephant

It was six men of Indostan

in learning much inclined,

who went to see the Elephant,

(though all of them were blind),

that each by observation

might satisfy his mind.

The first approached the Elephant,

and happening to fall

against his broad and sturdy side,

at once began to bawl:"Bless me!but the elephant

is very like a wall!"

The second, feeling of the tusk,

Cried Ho! what have we here,

the third approached the animal,

and happening to take

the squirming trunk within his hands,

thus boldly up and spake:

"I see quote he, the Elephant

is very like a rope!"

The fourth reached out his eager hand,

and felt about the knee.

"What most this wondrous beast is like

is mighty plain" quoth he;

"Tis clear enough the Elephant

is very like a tree!"

The fifth, who chanced to touch the ear,

said, "E'en the blindest man

can tell what this resembles most;

deny the fact who can

this marvel of an Elephant

is very like a fan!"

the sixth no sooner had begun

about the beast to grope,

than seizing on the swinging tail

that fell within his scope,

"I see", quoth he, "the Elephant

is very like a snake!"

And so these men of Indostan

disputed loud and long,

each in his own opinion

exceeding stiff and strong,

though each was partly in the right,

and all were in the wrong!

So oft i theologic wars,

The disputants, I ween,

Rail on in utter ignorance

Of what each other mean,

And prate about an Elephant

Not one of them has seen!

(John Godfrey Saxe)

---------

Texten talar för sig själv så egentligen är andra ord överflödiga. Men jag önskar helt enkelt att människor kunde ha lite större förståelse för varandra. Att man förstår betyder inte att man håller med eller försvarar. Insikt är aldrig fel, helt enkelt.

We won´t run

Jag har så många tankar i mig men så få ord. Så mycket att säga men ingen väg ut. Frustrerande.

Det är kallt ute nu igen och jag är kall rakt igenom. Så där i själen. Längtar till våren som snart är här. Till värmande sol och skratt med vänner. Sånt där som värmer en rakt igenom och liksom lyfter en en pinne till eller två. Som när man äntligen kan lägga på en vikt eller två till på gymmet. Ett mentalt framsteg och ett lyft uppåt, framåt. Energi. Välbehövd energi.

Tänk vad bra vi är ändå, du och jag. Och så många andra. Det är lätt att missa mitt i Det Nya Samhället. För vi ska ju hinna med så mycket. Vi måste utveckla oss. Bli snabbare och bättre. Jobba och träna och festa och resa och tusen saker till ska vi hinna med. Vi reflexiva varelser. Vi jämför oss gladeligen med reklambilder, tv-kändisar och grannen i lägenheten bredvid, men vi gör det utan att tänka efter. Utan att märka det. Vi låter självförtroendet sjunka så till den grad att vi blir identitetslösa. Ryggradslösa. Amöbor som går lemmeltåg till våra arbetsplatser, för det är så det ska vara. Och det enda som kan stärka oss igen är att göra Allt Det Där Som Man Ska. Att bli smalaresnyggarerikaremerspännande. Attjobbaresautvecklassnabbtsnabbtsnabbt.

Eller?

På kvällspromenaderna brukar jag fundera på vad som sker där inne i alla lägenheter och hus. I vinterkylan och det oändliga mörkret så känns ljusen från lägenheterna så varmt. Så inbjudande. Som en baby vill jag bara krypa ihop i en varm filt och vaggas till sömns. Jag vill ha del av det där varma, sköna. Trygga! Det avslappnande. För när man ser det så där, lite utifrån, så känns det som att alla de där okända människorna i sina lägenheter är.. tillfreds.. på något vis. Som att ljuset från fönstrena ger sken om att jag är där ute och alla andra är där inne, och det är så det liksom alltid har varit. Jag är alltid lite utanför. Så där på ett hörn. Med, men ändå inte.

Jag tar för lite plats. Gör mig till för lite. Jag vägrar spela spelet. Har jag inget att säga så håller jag tyst. Jag ler, för jag tycker om er. Alla er där ute. Och jag ler för att visa det. Men mer än så är jag inte. Kanske är det inte tillräckligt.

Jag betraktar och går vidare. På vagnen eller bussen funderar jag ofta vart folk är på väg. Mannen där i hörnet, varför ser han så bister ut? Och vad står det där i smset som får den där tjejen att le så stort? Vart är dom på väg? Vad gör deras liv bra och dåligt och vart vill dom komma?

En gång när jag väntade på ett tåg på centralstationen så var där en man. Han hade fallit ihop och det stod en folksamling runt honom. En ambulans kom och lade honom på en bår. Dom vek omsorgsfullt upp landstingetfilten om honom och hans ben, och räckte honom hans Pressbyrån-påse med en dagstidning i. Jag stod där lite på avstånd och det kändes som att allt bara stannade upp. Min värld stannade lite, ljuden runt omkring dämpades och jag kunde höra mitt eget hjärta slå. Den morgonen när han vaknade hade han varit som alla andra. Vad hade han gjort? Han kanske hade gått upp, bryggt sig lite kaffe, gett katten mat. Var han ensam? Kanske hade han en intet ont anande fru där hemma? Eller kanske inte. Fram tills för en stund sedan hade han varit precis som alla oss andra där på centralen - på väg någonstans. Med en Pressbyrånpåse i handen var han också inne i en rutin. I något automatiskt. Precis som jag.Men så plötsligt förändrades det.

Det är så lätt att glömma det där. Kanske för att det är så ogreppbart. Vi är alla unika. Vilda. Vackra. Samtidigt är vi så lika varandra. Alla kan när som helst stå och falla. Balansera på en skör tråd. Vi kan när som helst tappa fotfästet och sedan lika plötsligt ta oss upp trots att vi aldrig trodde vi skulle klara det.  För vi är starka och levande och tänkande.Och komplicerade. Allt är inte alltid enkelt. Det ska det inte vara.

Idag hyllar jag er. Alla vänner och främlingar. Glöm inte av att se varandra där ute i den grå massan. Och glöm inte att ni är starkare än vad ni tror.

I´m game

Japp, jag väljer att vara optimistisk. Idag var vi på långpromenad, gick från Linné till Frölunda, hundarna fick rusa av sig i en rastgård och så där. Och det var i Frölunda jag såg det! Gräs! Och helt plötsligt, där och då.. Och tack vare kombinationen klarblå himmel, stor ljus fläck på himlen (solen har jag hört att den kallas, den är inte så vanlig i Gbg), stora vattenpölar, snö, is OCH gräs.. så kändes det plötsligt att snart är det faktiskt vår. Och då är det snart sommar! Och glassätande i solen. Woha! Sommar för mig innebär i år även oviss framtid. I maj tar jag examen. 3,5 års studier svischade förbi och jag kan snart kalla mig själv socionom. Eller soc-tant. Vilket som går bra, även om jag tror det dröjer ett tag innan någon på full allvar kallar mig tant.

Och appropå det så kom någon man från Hyresgästföreningen och ringde på dörren en dag. Han stod och pratade med killen i lägenheten mitt emot när jag smed ut på en liten rastningsrunda med hundarna, så jag trodde jag var safe. Men det var jag inte. Hur som helst så, när han ringde på så öppnade jag. Mannen presenterar sig då, och frågar om jag har mamma eller pappa hemma. Jag såg ut så här: ??? Sedan hasplar jag ur mig att nää, jag bor med min sambo. Okej att jag ser ung ut, men såå ung ser jag faktiskt inte ut att vara. Hoppas jag. Hur ska jag då kunna jobba som soc-tant liksom? Det är för övrigt inte första gången någon frågar efter mina föräldrar när dom ringer på, men i år fyller jag 30 så nu börjar det väl bli dags för dom att sluta med sånt. Kanske är det något säljknep, fast jag blir mest förnärmad så det fungerar inte så bra i sådana fall.

Eller ja, visst är det trevligt att se yngre ut än vad man är. Det är ju helt klart bättre än det motsatta. Men det finns faktiskt tillfällen då det är mindre roligt. Ett exempel är när man blir "jagad" av vakter på krogen för att dom vill se min legitimation, trots att jag faktiskt visat den i dörren en gång. Jag antar att dom tror att jag har smitit in. Men det jobbigaste är faktiskt i alla de tillfällen då man skulle vilja ge intryck av någon form av pondus. Eller i alla fall erfarenhet. Min längd i kombination med mitt utseende gör att folk ofta förminskar mig lite. "Nämen, vad duuuktiiig du är som klarar av att göra det." Som om jag vore 15. Eller dvärg. Kanske är det därför jag arbetar så himla hårt, för att liksom leva upp till det där duktiga även om folk inte förminskade mig. Alltså, jag vill vara duktig för att jag ÄR duktig. Inte för att människor instinktivt vill behandla mig som en tonåring. Om ni förstår vad jag menar.

Nog om detta. Igår var det träning igen. Jag har återhämtat mig från förkylning nummer 7C och i söndags vågade jag med min bästa Maria på lite spinning, core och gym. Jag pressade mig inte supermycket eftersom jag varit sjuk, men kände hur skönt det var att röra på sig. På gårdagens träning kände jag mig ganska stark i kroppen. Trots att jag knallat nästan en mil under dagen så behagade bäckenbenet hålla sig hyffsat på plats och inga läskiga knölar stack ut mer än vanligt. ;) Vi körde snabb repeat på förra gången, men med lite mer sparring. Både stående och sw. Såå kul. Jag är ingen hejare på stående sparringen dock eftersom jag fortfarande instinktivt vill krypa ihop till en boll när det blir för många slag på raken mot mig. Men det artar sig. Marken var desto roligare. Även om vissa killar är spända och stela som berget, och i vanlig ordning bara mosar på istället för att slappna av lite så börjar jag vänja mig nu. Det är oftast väldigt enkelt att slinka ur deras tekniker då dom just spänner sig, och slarvar. Förr eller senare får dom såklart in lås ändå, och mitt "game" går mest ut på att försöka försvara mig. Men med dom som tar det lite lugnare så lyckas jag faktiskt få in lite lås, ibland med lite hjälp eller snällhet av dom förstås. En del ger mig faktiskt beröm också, och det är ju alltid kul. Jag må vara liten men jag är en terrier i huvudet ibland. Och många kör faktiskt bra också, så det så. Jag kan tänka mig att det är svårt att hitta balansen i att inte köra på fullt och inte heller för snällt, speciellt om man inte är så van. Och jag kan säkert mosa på rätt bra själv ibland, när man får upp ångan och blir lite för ivrig. :) Mer träning imorgon. Det ser jag fram emot.

I övrigt rullar allt på alldeles för snabbt. Tiden räcker inte till. Bekant känsla va? Lilla Kali som jag hämtade ner från Stockholm var mager, rädd och sjuk då. Nu är hon pigg, glad och inte fullt lika mager. Jag trodde jag skulle få en handfull i att träna henne, men det krävdes knappt någon tid alls här hemma förrän allt var som det skulle. Visst är hon lite ängsligare än mina andra, hon vill gärna sova mitt emellan mig och Emil om något har skrämt henne eller om hon mår lite dåligt. Men i övrigt går allt långt över förväntan. Skönt! I helgen ska jag på kurs i hundspråk, det ser jag väldigt mycket fram emot! Mitt nörd-område deluxe. Kan inte bli bättre.

Terminsstart

Igår var det terminsstart. Äntligen. Jag gick hårt ut och började med att vara förkyld och skadad. Allt är som det brukar, med andra ord. Men! Förkylningseländet är på väg bort, ryggen behöver nog bara något naprapatbesök och armen.. tja.. den får ta det lugnt helt enkelt. Så jag tränade ändå. Jag misstänkte att vi skulle köra igenom ganska mycket teknik nu i början så att tränarna får se vart vi ligger och så där, och det hade jag rätt i. Som tur var. Vi hann inte ens med fys på slutet, vilket min förkylningskropp inte var så ledsen över. Det kändes som en bra start helt enkelt. :)

Vi började med att gå igenom jabb, cross, vänster krok, vänster kroppsslag och uppercuts. Jag HATAR uppercuts. Det finns inte i min värld och jag förstår faktiskt inte varför det känns så himla onaturligt för mig. Jag antar att jag spänner mig. Det brukar sällan gå bra då. Måste dock ge Keso lite cred för han lyckades förklara väldigt snabbt och enkelt så det rasslade till till och med i min lilla hjärna. Emil har försökt förklara lite lätt men inte lyckats, och nu blev det tydligt att ibland är det bara lite andra ord som krävs. :) Nåväl. Vi gick vidare på att blocka alla dessa, för att köra pingpongsparring och sedan lite fri sparring. Försiktigt. Alla jag körde mot var bra. Alla hjälptes åt att coaca och om (när) jag missade att blocka så testade dom samma nästa gång så att jag hann med och fick känna på det. Superbra faktiskt! Jag har alltid haft reaktionen "ducka och spring" när saker kommer farande (jag var inte den mest populära att ha i laget när man hade bollsporter i skolan) men jag lär mig faktiskt hyffsat iaf. :P Vi hann med lite scissor sweeps och butterfly sweeps (tror jag) och sedan en gnutta sw också.

Även om jag kände av ryggen mot slutet (man kan faktiskt känna hur den högra knölen i svanken sticker ut betydligt mer än den västra, så hela bäckenet vrider sig och drar med sig muskler och allt. = jätteont.) och måste akta vänsterarmen lite så ingen drar sönder den ännu mer igen så kändes det bra. Det är roligt att vara igång igen och jag ser fram emot terminen. Har bytt grupp också så det var en del nya ansikten som jag hoppas att man får lära känna lite under tidens gång. Jag tycker alltid att det är roligare att träna när jag känner mig trygg i gruppen. :)

Nu borde jag för övrigt plugga. På torsdag har jag en gräslig salstenta och sådana är inte riktigt min grej. Det blir väl inte bättre av att jag inte har lyft ett finger för att plugga då jag haft så mycket annat att stå i, men jag har ju inget att förlora på att testa skriva den ändå. Det värsta som kan hända är ju omtenta och det tror jag nog att jag skulle överleva. Det är sista terminen nu så det kanske man borde passa på att testa innan studierna är över. Heh. Jag insåg idag att jag dessutom saknar några av böckerna som står på litteraturlistan, men jag får helt enkelt göra mitt bästa ändå. Såå. The welfare state reader, here I come.

Sjukt gott nytt år

Japp. Sjuk igen. Jag hann ju med att träna en gnutta och springa lite på löpbandet, sedan var det dags igen. Feber och värk i kroppen innan nyår, nu är jag bara tokigt förkyld. Förstår inte hur jag lyckas. Men men, jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande. På måndag börjar träningen igen och jag ser verkligen fram emot det. Fram till dess ska jag ligga nedbäddad under täcket. Eller.. Nej just det ja. Jag har salstenta i nästa vecka som ska pluggas till. Och broschyrer som ska delas ut på My Dog. Reklam är bra har jag hört, så jag har gjort min första broschyr till mitt lilla företag. Spännande faktiskt! Och på fredag ska jag faktiskt ställa ut också, även om jag i dagsläget inte känner så mycket för det. Måste trimma Zoria innan. Och bada och fixa. Men.. jag låtsas iallafall att jag ligger i sängen och kurerar mig hela dagarna. :)

Lilla hunden som jag hämtade hem ser ut som en liten tjernobyljycke. Det gör ont i hjärtat. Hon är rädd för alla hastiga ljud (men inte smällare/fyrverkerier av någon konstig anledning). Och så är hon rädd för dammsugaren. Och fönen. Och en hel del annat. Om man råkar ryta åt henne t.ex. Stackars krake. För fyra månader sedan var jag hundvakt åt henne, då var inget sådant ett problem. Jag kommer verkligen få använding av att jag läser till hundinstruktör precis nu iallafall.

Nytt år, nya tankar. Jag försöker gå framåt. Just nu är det lite som att pulsa i djup nysnö. Vintern är verkligen mörk och lång, men det är bara att kämpa. Framåt. Mot målen som finns någonstans långt där borta. Skall erkänna att jag faktiskt stuckit huvudet lite i sanden också. Men jag har tagit beslutet att jag faktiskt får det. Iallafall ibland. Så jag svarar inte på några hemliga nummer, stockholmsnummer eller främmande mobilnummer just nu. Telesvaret får Emil lyssna av. Jag orkar inte ta itu med det. Jag behöver faktiskt inte det. Jag är vuxen nu. Många, många chanser har utdelats men det är nya tider nu. Jag hyser inget agg. Jag har inget behov av hämnd eller konfrontation. Jag har inget behov av att gömma mig heller. Jag bara vill inte. Faktiskt. Han har ingen rätt att dra med mig ner i sitt mörker så jag vänder ryggen till. Åtminstone för nu.

Det är svårt det där. "Vad vill du?" Kan du svara på den frågan, alltid och självklart? Jag kan sällan det. Jag är en velig våg som alltid måste väga in allt, verkligen allt. Om och men och kanske. Jag har tänkt mycket på det. Vad vill jag? Vad är jag och vad är min förmåga att vilja vara som andra? Det har blivit viktigt för mig att bara vara mig själv. Bara göra saker som jag skulle vilja göra om jag stod här helt ensam och utan de relationer och situationer jag befinner mig i idag. Det är givetvis svårt att säga något om, och självklart kompromissar man ibland. Som när mor bad mig bära hem en julgran medelst buss. Huu. Det var inget jag själv hade fått för mig att göra, men vad gör man inte för familjen? ;) Men allt det där andra.. Jag läser till socionom för att jag vill finnas för människor. Jag vill hjälpa. Jag vill göra skillnad. Inte för att man får en titel eller för att jag vill bli "soctant". Jag lägger ner otroligt mycket tid och pengar på hundarna, för det är något jag kan. Det sitter i märgen på mig och jag är faktiskt instinktivt duktig på det. Jag tränar MMA för att jag vill göra något som utmanar mig. Något som jag inte är så där instinktiv i. Något som dessutom gör att jag måste se förbi min rädsla för att ha främmande nära mig, för beröring och för främmande ting. Utan utmaning tar jag mig inte framåt.

Jag hoppas att 2011 innebär många bra saker för er, på alla fronter. För min del gäller examen, både som socionom och hundinstruktör. Med det kommer alltså en helt ny tid för mig, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Men det ger sig. Jag har märkt att det oftast gör det. Dessutom är jag en enveten arbetsmyra med en miljon bollar i luften, och det tycks redan ge resultat. Minsann. :)

Go´ jul och go´ träning

God jul allihopa. Hoppas att alla haft en bra dag och får en fortsatt fin helg, julfirare eller ej.

Här är allt lugnt nu. Snön gnistrade så det nästan gjorde ont i ögonen nu när jag var ute på kvällspromenad med (o)djuren. Vackert så det förslår. Jag kan inte minnas att vi haft en vit OCH kall OCH solig jul så länge jag har bott här nere i Göteborg, vilket väl är 8 år nu eller så. Så himla vackert var det. Jag har avnjutit långpromenad i detta snöiga+kalla+soliga väder, inklusive lyckligt hundbus och iskalla fingrar. Sedan har det knaprats hemgjorda brända mandlar och hemgjord kola, en hel del mat och - för hundarnas del - de största grisöronen som fanns i butiken.

Förresten har jag fortfarande träningsvärk sedan i förrgår. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades men det känns som att jag blivit överkörd. Eller iallafall axlar och nacke. Sedan råkade jag skada armen med. Körde mot någon som råkade rycka in något knepigt lås och det sade knak, eller snarare KNÄPP, innan jag ens hann klappa. Han bad såklart om ursäkt och undrade om det gick bra, vilket det ju gick. Jag kände ingenting förrän efter ett tag. Och värst dagen efter. Idag börjar det släppa dock så jag vette sjutton vad det var som hände. Hur som helst så var han mig överlägsen, med sådär några terminer kunskapsmässigt och typ 30 kg viktmässigt. Menne.. Jag såg iallafall vart jag kunde ha fått in några lås, eller vart jag kunde ha gjort vad Emil lärt mig de senaste gångerna. Att det sedan var svårt att omvandla till verklighet skylle jag lite på att jag mest blev runtflippad och utlåst, och att så fort jag visste vad jag skulle göra inte lyckades hålla emot rent styrkemässigt. Men jag är iallafall nöjd att jag lyckades omvandla teknikträningen med Emil till att iallafall se vart möjligheterna att göra vissa saker fanns. Man får vara glad för det lilla. :)

Jag tycker det är så himla roligt att köra sw just nu. Även om jag bara hunnit med 3-4 fripass hittills under uppehållet så ger det verkligen jättemycket. Man lär sig verkligen helt otroligt mycket mer när det blir "privatlektioner" snarare än en stooor grupp. Jag har en snäll sambo med som gärna försöker lära obildbara mig, och som inte tar illa upp när jag panikar och blir osäker och inte ens vågar testa för att jag känner mig dum som inte förstår. Efter en stund släpper det och då landar poletten. Oftast. ;) Hur som helst så tar jag lite tid på mig att lära. Be mig rida in 800 kg unghäst och det är inga problem, eller rida ett ordentligt dressyrprogram och med små, små hjälper få det stora djuret att göra precis vad jag ber om. Nemas problemas. Men veta vad sjutton jag ska göra av/med armar och ben i SW´n är myyycket svårare. I studierna jag läser till uppsatsen står det en del om att en fighter är väldigt "civiliserad" i bemärkelsen att man lär sig vad man ska göra och inte göra. Sedan nöter man in det tills det är en självklarhet för kroppen. Well. I´m not there yet. ;) Eller.. jag har nog knappt ens hittat vägskylten. Om man säger så. Men skam den som ger sig. Och sade jag att jag är nybörjare?

Jag ser iallafall fram emot en ny termin. Byter tyvärr grupp medan alla andra verkar fortsätta i den grupp dom gick i tidigare, fast en nivå högra då. Men den andra är tidigare på kvällen, något som passar mig lite bättre. Jag har väldigt svårt att varva ner och sova, då hjälper det inte att träningen slutar kl 22 på kvällen. Så, liiite läskigt att börja om hela processen att "lära känna" folket i nya gruppen men väldigt skoj när det väl börjar igen! Jag längtar. Nu kan vi snabbspola dit tack!

På söndag åker jag till Hufvudstaden och hämtar hem den sjuka lilla hunden. Jag hoppas så att hon kommer trivas hos mig, och att hon inte fick kallbrand och måste amputera sitt öra. I tisdags var jag, appropå hundar, på ett väldigt positivt möte. Det vankas framtid, och jag längtar! Jag ska med lite tur instruera, hålla kurser och föreläsningar, och få lite utbildningar betalda mot att jag arbetar av det i efterhand. Tiden kan inte gå fort nog nu så jag blir färdig socionom och hundinstruktör någon gång. Framtiden är vår! Eller något sådant. Många bollar i luften har jag. Det måste jag ha för att hålla mig vaken och på hugget. Heja mig! Och heja dig! Och heja de som fixat amatör-mma och nu proffs-mma med internationella regler till Sverige! Heja en hel massa fina människor också, och en bästa-bästa klubb att träna på. Och fina hundarna och fina sambon och lite allt möjligt!

Nu ska jag sova så jag är pigg när min tredje lillebror kommer hit imorgon. Godnatt i vinterlandet!

Visa mig din svaghet.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på människor som inte har några problem. Egentligen vet jag inte om fenomenet ens existerar, men jag har mött på många människor genom åren och en hel del håller uppe en slags fasad. En välpolerad yta som aldrig påvisar tillstymmelse till svaghet. Ingen rädsla, ingen sorg. Inga svårigheter. Allt är så bra och fint och enkelt. Att vara busschaufför är precis det yrke dom vill ha minsann, och att bo i villa med vovve och volvo och vilsna ungar är precis det ställe där dom vill vara i livet. Eller backpackern som minsann älskar att flänga runt, för resa det ska man göra! Man får inte binda upp sig när man är ung. Man måste ta vara på tillfällena! Hela världen ska utforskas, så är det bara. Rutiner, ja det kan man ha när man blir gammal.

Många hävdar utan reflektion att precis så som dom lever, precis så ska det vara.

Och det är bra. Såklart. Om det inte vore för den där lite desperata, flackande blicken. Eller det krystade leendet. En spricka i fasaden! Trovärdigheten som försvann.

Jag brukar inte påvisa den där sprickan. Av erfarenhet vet jag att det är precis sådana saker som personer själva måste inse. Man måste uppleva känslan av det själv, och man måste tillåta sig att känna det. Inte alltid så enkelt, faktiskt.

Så varför är vi så rädda att visa att vi är sårbara? Att vi kanske gör saker som vi inte borde, är på ställen vi inte vill vara eller att vi nått insikter precis idag som vi kanske, om vi hade lyssnat från början, hade insett för länge sedan.

För mig är de vackraste personerna de som visar sina svagheter. Som "Madde" här på fighetermagbloggarna, som ju nyligen skrev om sina insikter kring sin träning. Och jorden fortsatte snurra, både för henne och för alla oss andra, hoppas jag. Och visst vann hon en dimension till, där och då, med just de raderna. Och andra kan andas ut och se och tänka och reflektera.

För vi är alla förebilder för varandra. Det handlar inte alltid om att en framstående person är förebild för en grupp yngre personer. Vi har alla något att lära av varandra. Jag kan finna lärdomar hos min 14-åriga lillebror likväl som hos morfar som närmar sig 90-strecket. Eller varför inte busschauffören, ett yrke som jag för övrigt tänkt mycket på de senaste dagarna. Vad otacksamt det måste vara! Jag blir stressad av att ha några få tider om dagen att passa. Tänk att jaga tider precis hela tiden, minut för minut. Hatten av och all respekt. Och se där! Där fanns något att lära. Eller åtminstone se och uppmärksamma och reflektera kring.

Och det fina är att det enda som egentligen krävs är att vi släpper in varandra. Man måste inte berätta sina mörkaste hemligheter. Man måste heller inte skriva offentliga bloggar. Det finns nog forum och metoder som passar alla.

Jag har i många år fått kämpa med att lära mig just det här. Att släppa in utan att blotta allt. Att välja rätt saker. Inte bli sedd på fel sätt. Följa oskrivna regler som bara därför blir så väldigt diffusa. För hur ska jag veta vad man får säga och berätta när det är just oskrivet. Sociala koder, javisst. Men till vilket pris? För egen del läser jag exempelvis tio gånger hellre en genomtänkt, öppen blogg, en sådan med tid för reflektioner, hellre än en - i mina ögon - intetsägande och ytlig blogg med citerade låttexter, modetips och tja.. jag vet inte. Saker som inte säger något djupare om personen bakom antar jag.

För övrigt är det min övertygelse att en person som kan visa sina svagheter har så många fler styrkor än en person som aldrig kan visa sina baksidor. För alla vi har ju sådana, egentligen. Det handlar bara om att reflektera sig själv. Att tänka! Vi gör det hela tiden, men ta en stund att ägna sig åt lite kritisk granskning på ett konstruktivt sätt! Hitta balansen. Att man springer på negativa sidor innebär inte att man är sämre än någon annan. Om man blundar för dessa sidor däremot, då är man farligt nära ignorans. Och ignorans är väl inte särskilt attraktivt. Alls.

Min hjärna går för övrigt på högvarv nu, vilket säkert märks. Jag har svårt att få fram sammanhängande saker och om jag inte lyckas varva ner i natt så tvingas jag nog ta till ett lite tyngre artilleri. Det hjälper dessutom inte att en omtyckt hund mår dåligt och skall flytta till mig, men då den än så länge bär en smittsam sjukdom kan den inte flytta in till mina tre hundar. Den långa väntan gör ont i mig, lika ont som jag vet att hon har på grund av den negligering som hon fått utstå.

Inte ens om nätterna får jag vila. Då surrar någon radioplåga långt bak i hjärnan tills jag blir vansinnig, och när jag väl somnar drömmer jag drömmar som gör att jag känner mig lika utmattad när jag vaknar som innan jag somnade. Det är jobbigt att vara aktiv hela nätterna. Så nu har jag åkt ut till mor som bor lite utanför staden i ett försök att ta det lugnt. Här måste man det för modern lider av utmattningssyndrom och har inte många knop att ge. Så jag promenerar, andas och funderar. Skrattar med mamman och pysslar lite på ett hörn. Balsam för själen men hjärnan snurrar på.

Några dagars vila borde hjälpa. Sedan återvänder jag till livet igen, med träning och allt. Under tiden finns Sportlife både här ute på "landet" och hemma, nästan granne med lägenheten. Så röra på fläsket slutar jag iallafall inte göra. Heja mig.

Träning och en vit jul

Jag ifrågasätter ofta folks alkoholvanor. Jag förstår mig verkligen inte på fenomenet. Faktiskt. Varför är alkohol så himla viktigt för så väldigt många? Vad är grejen med att dricka och bli dum i huvudet? Bli fattig. Få en intelligensnivå i stil med en femåring. Bli trött. Må dåligt. Må dåligt dagen efter. Hur mycket skit skulle inte förbli ogjort om det inte vore för alkohol? Allt från bråk i förhållanden till hemska våldsbrott och dödsfall. Idioti, i mina ögon. Men nej, jag går inte runt och predikar för alla som vill ut och festa ibland. Inte för dom som vill festa hela tiden heller för den delen. Jag förstår det bara inte.

Nu börjar det dock vankas jul, och jag vill därför slå ett slag för En Vit Jul. Jag vill väldigt gärna hoppas att det är en självklarhet, men av erfarenhet vet jag att så inte är fallet. Så, alla ni som firar jul med barn. Hoppa över alkoholen. Spar den till en dag då ni har barnvakt/inte har barn runt om er. Och nej, jag vill inte skuldbelägga någon. Det är inte ett påhopp på någon som promt vill ha sin nubbe eller vad det nu är man dricker i jul. Jag vill bara göra er påminda om hur otäckt det faktiskt är för barn att se sina föräldrar fulla. För det är det faktiskt.

Mina julaftonar (eh?) bestod av alkholdränkt far som svor och smällde i dörrar och hotades, och en ledsen mor som satt i mörkret i köket och grät. Under tiden satt vi barn runt granen och försökte öppna julklappar. Det var hemskt. En av bröderna var bara några år gammal och far vägrade ens ta emot julklappen han så noga hade valt ut. Det gör ont i mig än idag, och det tog tid för mig att vinna julen åter. Men jag lyckades och idag är julen en tid för mig att spendera med min mor och mina bröder. En tid för långpromenad, fikamys och lugn och ro. Och jag vet att inte alla som dricker har sådana problem som min far. Men jag minns också att det inte alltid behövde gå så långt. Att det räckte med att han bara betedde sig annorlunda. En vänlighet som aldrig fanns där annars var nog så otäck när man var barn. En röst som förändrades. Ord som aldrig annars sades.

Såå. Firar du med barn så låt bli alkoholen i jul helt enkelt. Det är så enkelt och ändå värt så mycket.

I övrigt är jag tillbaka på träningen igen. Äntligen! Har tappat räkningen på hur länge jag blev borta, men tror det slutade på fyra veckor. Den vanliga träningen är slut men fripassen är riktigt roliga. Emil får agera instruktör och hjälpa mig komma ikapp igen, och jisses vad man lär sig när man kör mot någon som kan. Han inte bara visar vad jag ska göra, han kan ju sedan testa så jag verkligen har förstått, pressa mig lite till, försöka rubba balansen osv. Synd att jag glömmer så fort igen, men jag är faktiskt rätt nöjd ändå.

Något som gör träningen extra rolig är att folk är så himla snälla och trevliga. Jag må vara förhållandevis gammal men jag känner mig alltid väldigt liten. Då är det faktiskt väldigt skönt när folk pratar med en och frågar om man vill köra lite och så där, trots att man aldrig setts förut. Idag körde jag lite mot en tjej som tränar i en helt annan (bättre) grupp. Det var roligt och givande, och jag lyckades faktiskt applicera vissa grejer som Emil just hade lärt mig. Jag blir lite glad då, även fast det inte var något revolutionerande utan mest att passera från side till mount till side igen, utan att fastna.

Nu har jag träningsvärk. Fy vad svag jag känner mig efter så lång tids sjukdom. Men jag tar mig nog tillbaka hyffsat snabbt hoppas jag. Jag är iallafall glad att vara tillbaka. :)

The Zone, SM i shootfighting och evighetssjukan

Jag lever. Fast jag måste erkänna att det inte känns så. Jag har inte kunnat träna på tre veckor nu, och jag har inte samma ork som jag brukar. Jag kan inte köra på i 180 som jag brukar med andra ord, och därför är jag inte riktit tillbaka vid liv.

Mycket har hänt dock. Halsflussen botades ju hyffsat snabbt med penicillin, men istället åkte jag på lite förkylningar och annat elände.På The Zone hjälpte jag Emil och Orcbite att ställa i ordning för försäljning. Om det är något jag har gjort förr så är det sådant. Som gammal arbetsmyra har jag haft tusen olika jobb och tackat ja till allt som folk velat ha mig till, så även att sälja prylar över disk på det viset. Skivor på spelningar t.ex. Hur som helst så gick det bara bra. Orcbite var även sponsor till The Zone och till några fighters (vilka alla vann, såklart), så dom syntes bra där. Det är skoj. :) Trevlig gala som vanligt var det också, även om jag aldrig slutar förundras (och störa mig på) att folk faktiskt buar. Vad är det för sätt? Att dom gör det i USA så fort kampen blir teknisk och "tråkig för den som inte tränar själv" tyder ju bara på att våra fördomar om amerikanarna är sanna. ;P Men varför buar folk på The Zone? Enlighten me, please. För, vi VET ju att domarna måste bryta i tid här. Vi har det väl hellre så än att några sura bestämmare går in och förbjuder sporten? Visst är det snöpligt ibland, och visst är det tråkigt för fighters som gått och laddat. Men fortfarande,vi vet ju hur det ligger till? Att bua tycker jag bara är repektlöst, framför allt för de fighters som går matchen. Så, vad är det jag missar?

Nåväl. Det var iskallt i entrén till Lisebergshallen så min förkylning tänkte att det var lika bra att bli lite vrre igen. In i det längsta hoppades jag att jag skulle bli frisk nog att åka på For Girls By Girls i Linköping men jag tvingades till slut vifta med flaggan och erkänna mig besegrad. Jag blev knäsvag bara av vanliga hundpromenader, känns inte som en så bra idé att träna i två dagar då. Sjukt besviken och med lite ont i hjärtat surade jag lite hemma först, innan jag kom på den briljanta idén att försöka nästla mig in i bilen med fighters som skulle till SM i shootfighting i Nyköping. Jag ville ju gärna se Emil tävla, men ännu hellre träna själv förstås. Han har ju redan ett guld från 2008, så vad är väl en bronsmatch då. ;) Nej men, det blev ett himla bra tröstpris iallafall.

Resan dit och hem kommer jag inte glömma i första taget. Vi åkte kl 7 och var hemma igen framåt 4 på morgonen efter, i bästa snöstormen. Lite mysigt var det att knalla hem i nysnön, men rackarns vad skönt det var att få sova sedan. Själva SM var en trevlig tillställning men med lite liten och halvdöd publik. Jag är ett fan av respekt och.. tja.. artighet om inte annat. Så i min värld applåderar man alla fighters lika mycket (extra på de från sin klubb såklart), även om man suttit där i flera timmar. Om man nu ändå sitter kvar kan väl även de sista få lite applåder och heja-rop? Vårt gäng vann iaf 6 av 8 matcher vilket resulterade i 3 brons, 1silver och 3 guld. Inte utan att man blir stolt, även om jag bara träffat två av killarna förut. Plus Emil då förstås. :P En amatörundran är dock hur systemet egentligen fungerar ang. vilka som går matcher? För det ska ju såklart premiera att man går många matcher, så att inte en ska glida in och gå titelmatch efter att ha vunnit en enda match. Men om man gått många matcher och bara vunnit en, och på det får gå titelmatch... Det tycker jag är lite knepigt. Inget ont om dessa personer,jag är mest nyfiken på hur det ens kan bli så. Nåväl. Roligt var det, och liiite skillnad mot när jag såg SM i sthlm 2008, sittandes på ett golv i en svettig lokal. Missade ju SM i Gbg förra året då vi var i sthlm då.

Nåväl. Slut på amatörfrågor och rapporter från min sida. Om någon har något bra förslag på hur man lättast blir frisk från sin hemsk-förkylning så feel free att dela med er. ;) Att ta det lugnt fungerar inte så bra när inte tid finns för det. Idag har jag dock installerat mig hos min mor och sovit och ätit och njutit av det fina vintervädret, så idag blev faktiskt en dag utan plugg, hundträning, stress och annat. En bra dag helt enkelt.

Ve dig, dumma halsfluss

I lördags var jag på hundutställning och stod 8 timmar i ett iskallt ridhus. Jag frös, minst sagt. Dagen efter vaknade jag med halsont och igår konstaterade läkaren efter bara en snabb kik i halsen på mig att "det är halsfluss, inget snack om saken". Jag misstänkte såklart det själv, annars hade jag gått runt betydligt längre utan att gå till läkare. Det är lite min grej. Dom säger ändå bara åt mig att ta alvedon och dricka vatten. Men halsfluss är något jag är van att ha så smärtan var bekant.

Med andra ord så hade helgen en BIS 2 junior-placering (Best in show junior, 2a plats alltså) och en halsfluss att erbjuda mig. Heja.

Det värsta är att terminen snart är slut, och det känns som att jag missar så himla mycket. Jag har inte kunnat gå på friträningarna på jättelänge, andra saker har kommit emellan så som utställningar och konferens och liknande. Men men, nu äter jag penicilling, försöker ta det så lugnt det bara går när man har ett gäng hundar att ta hand om och laddar för the Zone på lördag. Jag kommer hjälpa till att sälja Orcbite-saker där, snäll sambo som jag är. Fast bara på villkoret att jag inte missar någon intressant match. Såå snäll sambo är jag inte. ;) För alla som inte har varit där innan säger jag bara: GÅ! Det är värt det! =)

På söndag är det tjejträning. Då kommer jag ha ätit penicillin i nästan en vecka. Någon som vet om man får träna då, under förutsättningen att man är symptomfri? Jag håller tummarna. Helgen efter är det dessutom tjejseminariet i Linköping, det ska bli så himla skoj! Vi är ett helt litet gäng tjejer som åker från Gladius. Det tycker jag är jätteroligt!

För övrigt snöar det ute men Göteborg envisas med att vara blåsigt och blött ändå. Jag önskar lite att jag bodde någonstans där snön ville stanna. Jag gillar snön. Stora flingor som långsamt segnar ner och landar tungt på marken. Det påverkar mig att andas lika långsamt. Att ta det lugnt. Hela jag blir inpackad i fluffig mjuk snö och jag blir lika ljus som den. Energi! Nu blir jag inpackad i slask och is och vinande blåst istället. Det gör mig inte lika lycklig. Det gör mig spänd och hård och kall, och jag försöker hålla balansen även när jag är inomhus. Snälla, ge mig snö som stannar. Som sveper in staden och landet i ett lugn. Som dämpar alla hårda ljuden som skär i mina öron, och som vaggar staden till ro om kvällarna.

Jag önskar mig en vit vinter. Och ett par vinterskor. Eftersom min första önskan så sällan slår in här i Göteborg så har jag faktiskt inga. Mina 8 år gamla slitna kängor från barnavdelningen på en sportaffär drog sina sista andetag förra året och har sedan dess fått tjänstgöra som hundleksak, varpå jag själv halkar runt i vanliga hederliga gympaskor just nu. Men det gör inte så mycket. Bara jag får snö.

Känslostatus: Storm

Det är lätt att hamna i beroenden. Mycket lättare än vad folk tycks tro. Och dessutom mycket vanligare än vad folk tror. Ett beroende behöver inte bara handla om att dricka för mycket alkohol, röka, ta droger, spela bort pengar, tröstäta eller köpa för mycket kläder trots att man inte har råd. Det kan vara en massa andra saker som påverkar ens liv negativt. Som att sätta sig själv i beroendeställning och se sig själv som hjälplös trots att man inte är det. Eller att ständigt och om och om igen söka bekräftelse hos andra. Eller att synas och vara sedd - vilket i och för sig hänger ihop med bekräftelsebehovet men ändå kan yttra sig på ett annat sätt. Eller att inte se sitt eget värde och därför söka sig till dåligheter.

I det sistnämnda har jag själv varit. Efter en uppväxt med en alkoholiserad och psykiskt sjuk far visste jag inget annat än att överleva. Och överleva gjorde man genom att läsa av, tolka, manipulera. Man sov bort dagar som nätter, väntade på rätt tillfälle, levde intensivt i några timmar och sedan stängde man av. Man klarade sig själv. Helt själv. Man tog hand om sina föräldrar och stängde sedan in sig. I huvudet analyserade man varenda händelse, man benade ner allting så till den grad att man lärde sig skillnader på rörelser, röstlägen, dörrens ljud och dess betydelse. Man hörde hur motorn på bilen varvade och visste exakt vad man hade att vänta. Och så levde man. Eller nej, man överlevde.

Så en dag behövdes det inte längre. Efter att ha blivit hotad för sjuttioelfte gången. Efter att ha vittnat i rätten. Efter att ha fått sina saker uppeldade. Då fanns där inget längre. Abrupt slut, ingen mer kontakt. Hur gör man då? När ens enda kunskap inte längre behövs - att överleva? Hur lever man ett liv när man aldrig fått chans att prova på? Det gör man inte. Istället skapar man situationer som gör att man fortsätter uppleva omgivningen som bekant och förståelig och man sätter sig i lägen där man fortfarande har nytta av sin enda inlärda kunskap. Överlevnadsförmågan. Och så fortsätter spiralen nedåt så till den grad att man förvandlats till någon - eller kanske något - som man inte alls vill vara.

Flera år senare är jag fri från åtminstone en del av det förflutna. Men det är fortfarande ett hårt jobb att lära om. Och så är det för alla. Alla som varit fast i något. En känsla. Ett beteende. Något som påverkar en negativt utan att man ens vet om det. Jag önskar bara att fler kunde få chansen att bli medvetna om det och ta sig ur det.

Man blir helare, med tiden.

Det komplexa i mig lever dock kvar. Jag blir lätt uttråkad t.ex. Jag tycker överlag att folk är ganska platta och tråkiga och söker ständigt efter en extra dimension. Något som utmanar min snabbtänkta hjärna. För vet ni? Efter att ha gått på högvarv i säkert 20 år och sedan plötsligt inte få användas längre så dör förmågan lite. Det är svårt att fokusera. Svårt att se saker så skarpt och så snabbt som jag gjorde förut. Jag upplever världen inlindad i bomull. För hur känner man glädje när man inte upplever kontrasten av sorg? Hur känner man lycka eller värme när man inte har ett totalt mörker att jämföra med längre?

Det gör man inte. Det måste man lära sig. Lära på nytt. Och där är jag inte ännu. För mig känns inte saker längre. Inte på samma sätt som förr. Istället knarkar jag tramsiga filmer och serier och musik och alla andra saker som skapar känsla och intryck nog att påverka mig. För jag är fortfarande beroende av känslor och jag måste få känna. Att känna sig tom är ingen riktig känsla. Det är bara att vara tom.

Och samtidigt som folk kan kännas trista och endimensionella så är dom så vackra. Jag studerar och funderar, hur blir man en av dom? Hur ska man göra för att få ta del av det där som gör att dom skrattar och gråter och lever och känner, utan att dom blivit fråntagna sitt liv och fått det tillbaka igen - allt på samma dag. Hur lär man sig uppleva gråskalorna?

Ikväll är det träning igen. Jag har kännt mig lite hängig och sovit en hel massa sedan tisdagens träning, så jag funderade på att ta det lugnt. Men så fick jag veta att min far, vilken jag alltså inte har kontakt med, är i trubbel igen. Han är ensam nu och det gör ont i mig. För relationer är komplexa, så även dysfunktionella sådana. Och jag önskar att jag bara var arg. Att jag kunde känna ilska för vad han utsatt oss för. Men det kan jag inte. Jag har bara ont. Och så även nu. Jag oroar mig för att julen snart är här och han ska spendera den ensam. Jag oroar mig för hur mycket han ska dricka, hur mycket han ska terrorisera oss och.. för om han ens skall överleva.

Vad lätt det vore att hata.

Men istället går jag till träningen ikväll. Och nej, träningen fungerar inte som ett sätt att slå på mitsar istället för min far. Det blir inte ett substitut för att jag hade velat slå honom. För det vill jag inte. Men det blir ett sätt att avreagera mig de där känslorna som liksom sitter fast i kroppen. Som slaggprodukter som vägrar släppa, och jag måste rena mig. Och jag vet att träning hjälper.

Appropå träningen så anmälde jag mig till tjejträningen i Linköping i början på december. Hoppas att några fler vill med, annars har jag ordnat så jag kan bo hos en vän. For girls by girls heter det och innebär träning för Hanna Sillén m.fl. Hur kul som helst och jag längtar! Tyvärr krockar det med SM i shootfighting, det gör mig lite ledsen. Å andra sidan hade jag inte kunnat ta mig till Norrköping helt själv heller. Emil har på bara några få matcher tagit sig till bronsmatch, så det hade varit skoj att se. Å andra sidan tog han ju guld 2008 och det såg jag, så det är ju inte så att jag inte varit med förr. Som tur är.

Nu ska jag ta ut hundarna och andas iskall luft. Jag behöver det, känner jag.

Berg- och dalbana

Det är snöstorm ute nu. Jag sitter i Stockholm hos min bror och känner. Vi hämtade thai-mat med snön knarrandes under fötterna. Som på vintern. Vinter? Vart tog sommaren vägen? Men jag gillar det ändå. Det är mysigt att gå långa kvällspromenader om vintern... Känna hur den friska, kalla luften rensar bort allt det onda ur kroppen. Stjärnklar himmel. Knarrande snö. Värmen som strålar ut ur hus och lägenheter, inbjudande och förrädiskt. Det är något meditativt över det hela för mig.

Idag skulle jag ha tränat MMA, men det är onekligen svårt när man är i fel stad. Det har varit sådan full rulle i mitt liv just nu att det blivit en ofrivllig paus från just MMA'n. I torsdags körde jag senast, men efter en lång dag så orkade inte min rygg mer. Jag måste bli bättre att lyssna på den. Jag verkligen måste! Men det är svårt. Jag är sedan barnsben programmerad att tvinga kropp och huvud att göra saker som dom egentligen inte vill, och när jag själv vill är det ännu enklare. Bara lite till. Jag kan ju prova. Om jag bara gör det här, inte det där...

Svårt att ta det lugnt när det är så roligt. När man så gärna vill. Jag och Yasmin körde slag på mits då, nästan hela passet. Jag sneglade ständigt på alla andra som fick prova på stående brottning och sw-rull. Det gjorde så ont i ländryggen att jag bara ville lägga mig ner för det var i princip det enda kroppen orkade. Att ligga ner. Och även då gör det ont. Det är liksom en ständig värk snarare än en smärta som skär till då och då. Och jag vill ju bli bra så jag måste lyssna. Nästa gång jag har ont så kör jag inte. Jag måste måste måste lyssna på kroppen. För jag vill ju bli hel igen.

Det är påfrestande att åka så mycket berg- och dalbana på träningarna. Jag kan knappt föreställa mig hur det känns för er som laddar inför viktiga matcher. För mig handlar det ju enbart om en vilja att få fungera, att ha en kropp som lyder och om önskan och hopp om att bli bättre. Det är ingen viktig match eller så som blir förstörd. Bara min... dag.. Typ..

Som det är nu har jag minst ett pass i veckan då jag känner mig riktigt bra. Jag känner mig hel och stark och som att det inte alls är omöjligt. Sedan har jag minst ett pass då jag bara vill ligga ner. Då värken är så överväldigande och obeskrivlig att jag bara vill sova bort den. Det är dessa dagar jag måste låta bli att träna. Men det är faktiskt mentalt påfrestande att aldrig veta. Jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Nu i december hade jag t.ex tyckt att det vore jätteskoj att vara med på nybörjartävlingen. Inte för att jag skulle ha någon chans.. Men samtidigt just därför. Jag har noll prestige. Men jag vet ju inte om kroppen orkar. Har jag en hyffsat bra dag kan jag köra. Har jag en halvt dålig dag kan jag i princip bara ligga på rygg. Då är jag försvagad i både armar och ben, jag kan inte brygga, det krasar i ryggen så fort jag utsätts för minsta tryck och det gör ont så jag vill gråta. Och det är möjligt att jag, om jag är utvilad från början, skulle klara en match. Men resten då?

Så jag får se. Det är ett tag kvar tills anmälningstiden går ut. Jag kan ju fortsätta drömma ett tag till och under tiden se om kroppen känns bättre. Man vet ju aldrig.

För övrigt provade jag springa på löpband för första gången någonsin i helgen. Det var.. inte riktigt min grej. Som uppvärmning kan jag förstå det, men sedan då? Det var stört tråkigt, det var statiskt och konstigt och inte alls lika skönt som att springa ute. (Då kan man ju dessutom ta hundarna med sig och slå två flugor i en smäll!) Nu blev det ju dessutom en kamp med tiden, vilket säkert kan vara motiverande för vissa. Själv föredrar jag nog att sega mig fram utomhus faktiskt. "Bara lite till. Fram till den stolpen. Runt det hörnet. Upp för den backen." Dessutom blev jag yr av att springa med en tv framför näsan. Inte så länge jag sprang, men när jag väl skulle av bandet så var hjärnan inte riktigt med på att rummet stod still. Eller vad man nu ska säga. Intressant upplevelse och kanske något jag tar till i vinter igen, men än så länge tror jag att jag fortsätter tassa runt utomhus istället. :)

Nu ska jag bege mig ut i snöstormen och sega runt i Stockholms panikslagna kollektivtrafik en stund (halp!) sedan ska jag förbereda inför morgondagens tv-inspelning. Efter dagens inspelning vet jag iallafall lite mer vad jag har att vänta mig. :)