En liten kille i en stor stad: Den tredje BJJ träningen

Bussen kom direkt, så jag var där på en gång. Jag avverkade trappan i snabba steg. Jag märkte snart att jag kom för nära en tjej med guldlockigt hår som på grund av detta vände sig om.

Som svar stannade jag demonstrativt till, för att visa att jag inte var en stalker. Jag stod så, och väntade tålmodigt på att hon skulle försvinna ut ur mitt synfält. Hon gjorde så, och jag började gå, nu med en dålig känsla i kroppen.

Vi blev placerade i en avskärmad del av det stora rummet eftersom Thaiboxarna behövde vårt rum till att träna. Vi sprang många varv i det lilla rummet. Flera balkar satt nära mitt huvud så jag slog huvudet i dem om jag gjorde höga knän när vi skulle göra höga knän.

 

 Vi gick ihop två och två och blev beordrade att göra samma övningar som igår. Aj, jag hade ont i bröstet, ryggen, halsen, näsan och handleden. 

Bröstet från det enorma tryck den svarte mannen byggde upp igår. Ryggen från lektion ett. Halsen från hans vansinniga strypningar. Näsan från hans axel. Handleden från en gammal situation som bara kan uppstå då man åker rollerblades utan handledsskydd.

 

 För att ingen jobbig situation skulle uppstå med nya partners valde jag noga de tillfällen då jag informerade om min rygg och min hals. De två var värst. Jag lät resten vara eftersom jag ville undvika den outsagda frågan varför jag ens var där. Handleden gjorde sig däremot synlig med ett 250 cm långt boxningswrap i rosa.

 

 Halsen var ömmare än väntat. Mer än skinnet, själva massan. Om det är muskler eller senor vet jag inte. Vi gjorde samma strypningar som igår.
Jag teamade med en kille som såg grov ut, om än inte stor.

Han var tung. Han var lönnfet. Han hade gömda muskler också. Hans kropp var mycket lik en stubbe, eller en icke sned korv.

 

 På den avslutande sparringen var det jag och den före detta sjukgymnasten för svenska fotbollslandslaget. Han lärde mig allt om min rygg och gav mig några övningar att göra. Ungefär så som man gör på morgonen när man vaknar och sträcker på sig. 

     –   Det syns på dig hur du rör dig var du har ont, sade han.

 

Det känns när jag rör mig att jag har ont, ville jag svara.

 

 Hemma spände jag mig framför badrumsspegeln. Passa dig Sverige, här kommer nästa generations Arnold i hårdpacketerat Svensson format. Jag spände mina muskler, flexade mina armar, tryckte ut bröstest och drog in magen.

Jag slog belysningen av och på. I det svaga ljuset såg jag mörka fläckar. Jag tände och såg att de alla var blåmärken. Jag räknade till tjugo varpå det största hade diametern av en golfboll. Det satt på insidan av armbågen.

Jag stod och funderade i sann 'make love not war' hippieanda om man inte kunde utöva kampsport utan att skada sin kropp.

Jag tänkte nostalgiskt tillbaka till boxningen och kom ihåg hur fysiskt uttömd jag var då - hur bra min kropp mådde då.  

Boxningen kändes mer sund. Jag fick inte ont av den. Undviker man sparring finns ju bara teknik, fys och slag på mitzar kvar. Ett grymt fyspass med skrytfaktor och ett praktiskt ändamål. 

Jag kanske borde börja med boxning istället.

En liten kille i en stor stad: Den andra BJJ träningen

Det var jag, Budo Fitness, och tiden. Butiken stänger om tio minuter, och jag vet fortfarande inte vilket håll jag ska åt.

Jag väljer ett, och börjar springa. 

Det var öga mot öga med Mcdonalds jag jag stannade upp och tog mig en kall funderare – för att sedan rusa åt motsatt håll lik en svensk på jakt efter nästa fylla. 

Sträckan täcktes med tunnelseende i blicken och kvickhet i stegen. Fem minuter senare hade jag införskaffat en för stor judodräkt, ett generiskt munskydd och ett 250 cm långt boxningswrap i stretch.

Väl på träningen såg jag att överdelen till min Judogi löpte nedanför knäna. De andras slutade vid midjan. Byxorna släpade i mattan om jag gick på den, och marken om jag gick på den. Det var ju den här storleken han sa att jag skulle ha, tänkte jag, och undrade hur kunde han låta så jävla säker och ha så jävla fel.

Munskyddet var plastigt, men så var det också gjort av plast. Valet var vitt, inga färgämnen skulle ut i mitt blod.

Vad stretch innebär för supportfunktionen av ett boxningswrap är att trycket längs handleden blir lösare och lösare tills att det släpper helt – och då hänger det som en trasa tills att man tar sig tid att vira om det, vilket jag gjorde, om och om igen.

Vi hade en riktigt Brazilianare på besök, en liten kort sak som såg ut att heta Fernando. Hans mjuka aura lös upp den lite tryckta stämningen i lokalen. Vilket kunde behövas.

Uppvärmningen var lång, enkel och metodisk. Inga såna sidosteg som vi alla tycker är jobbiga och aldrig blir varma av. Utan vanlig hederlig löpning. Framlänges och baklänges med någon hög häl och något högt knä. Simpelt.

Nu två och två. Jag hamnar med en svart biffig sak som sportar ett blått bälte, testosteronkäke och en neandertalsliknande skallform. Han ser ut att kunna ta en kopiös mängd stryk.

Han underst, jag överst. Jag märker snart att han är hjälpsam, för han visar mig hur jag ska gå tillväga på varje grepp. Han verkar inte bry sig nämnvärt när jag gör fel på samma sak fyra, fem gånger i rad.

Hans neutralitet har däremot en baksida. Nu är det hans tur att ta grepp på mig. På redan första greppet märker jag att något inte står rätt till. Jag får ont, väldigt ont. Jag undrar hur jag ska stå ut. Smärtan stegras, men så gör även min beslutsamhet att uthärda.
 

Jag hamnar i en känslomässig limbo eftersom han rent fysiskt inte tillfogar något annat än smärta, och mentalt ger han mig inget annat än support. Han uppmuntrar mig uthärda den smärta som han själv inflikar. 

Han hade en konstig förmåga – varpå tidigare jag aldrig skådat, att inflika stora mängder smärta på varje ett av de fyra förberedande stegen inför en strypning. 

Han började med att bygga upp ett stort tryck från sin bröstkorg till min. Detta var obehagligt men gjorde inte ont. Sedan lade han all tyngd på axeln och körde in den i mitt ansikte och mosade sönder det. Detta gjorde riktigt ont.

På något sätt lyckades han också klämma den smala huden på sidan av halsen mellan sin egna häl och mattan. Detta var en omanlig nypande form av smärta. 

Strypningen påbörjades långsamt. Här var han långsam och metodisk. När vinkeln var rätt accelererade han kraften med den fulla styrkan av båda sina armar in i en central mittpunkt på halsen. Med andra ord rakt in i adamsäpplet.

I och med att övningen fortskrider, så sätter sig flera av de andra blå-bältena helt sonika och tittar på. De ler och skrattar – inte hånfullt, snarare från insikten att de själva varit där jag är nu.

Vad gör man inte för att bevisa sig, tänkte jag, och tyckte det hela började se ut mer och mer som en invigningsceremoni.