En liten kille i en stor stad: Den tredje Muay Thai träningen

Efter att ha väntat hela dagen på att få gå och träna funderade jag nu på att stanna hemma. Jag fegade ur. Jag såg framför mig en mycket förutsägbar kväll framför datorn. Det var något i det scenariot som tilltalade mig. Det skrämde mig. 

Jag satte på ”This Is The New Shit” av Marilyn Manson, väntade in kraften, och började slänga ner saker i min ryggsäck på ett aggressivt sätt. Det svåraste är beslutet

Det var inte många där. Stämningen blev mysig med få människor och mycket mattutrymme. Uppvärmningen hade karaktären av ett hårt fyspass. Halvvägs igenom utförde ingen övningarna som man skulle. Blodet i mig pumpade och svetten dröp. Som i en bastu.

Dags att öva teknik. Jag övade krokar med en muskulös fotbollsmålvakt som verkade sympatisk. Vi kom överens om att köra långsamt och verkligen försöka få det rätt. Det är verkligen inte lätt att slå en tekniskt korrekt krok. En krok kan vara både hård och snabb men utan något annat blir det en rallarsving. 

En krok ska vara både kort, hård och snabb och ha kroppen bakom sig. Reflexen att blinka måste bort helt. Eftersvingen ska också bort.

Det är inte golf vi pratar om.

Samma partner, ny övning. Vi står mitt emot varandra med handskar på och slår lösa, långsamma slag mot den andres huvud. Vi övar oss på att blocka. Övningen är rolig och känns realistisk.

Min partner ber mig slå honom i ansiktet så han får veta hur det känns. Jag gör så. In the spirit of the moment ber jag honom slå mig också. Han gör det. Som första slaget landar ångrar jag mitt beslut. 

Det finns något bland killar som säger att man inte kan ångra ett beslut som tagits och annonserats. Detta fullföljes under en uppväxt med hjälp av mekanismer som höjer och sänker ens uppfattade värde.

Jag tog slagen och förnedringen av att inte kunna säga stopp. Jag sa adjö till hjärncellerna och kunde kanske gråtit en skvätt om det inte vore för det att någon just nu slog mig i ansiktet. Han slog mig på näsan så att den åkte inåt och uppåt mot hjärnan, och tittade sedan glatt på mig som han gjort mig en tjänst. Håll dig borta från näsan din dumma jävel.

När vi väl frångått vår egen misslyckade improviserade lilla övning blev det bättre. Vi använder en hög guard för att blocka slag med händer och armar. Det känns bra. Armbågen blir fruktansvärt stark i den uppdragna v-form man parerar krokar med. Fick jag välja skulle han bara slå krokar. 

Minut ett, raka slag. Ny övning, min partner med mitzar ställer sig mot väggen. Vi får en minut på oss att slå så många raka slag vi kan. Halvvägs igenom börjar det. Armarna börjar darra och andningen blir häftigare. Det var då mjölsyran kom. Handskarna, munskyddet och en högt hållen guard gjorde verkligen övningen mycket jobbigare.

Minut två, krokar. Vi verkar inte få någon vila. Den uppehållna armen som utgör min guard ger mig kramp och tar oproportionerligt mycket på konditionen. Jag tittar runt och ser slaka, hängande armar.

Fixa potensen era slöa jävlar.

Minut tre, uppercuts. Jag gör rörelserna rätt, men det stigande obehaget från syredeprivation blir allt svårare att ignorera. Min kropp känns som ett överkokt spagettistrå, jag bara sladdrar fram och tillbaka. Andningen är ojämn och jag ser endast konturer. Jag känner inte så mycket. Min största oro blir halvt realiserad då jag stapplar till; att svimma inför alla på träningen.  

Just en bra start på en redan dålig fredag.