En liten kille i en stor stad: Den andra BJJ träningen

Det var jag, Budo Fitness, och tiden. Butiken stänger om tio minuter, och jag vet fortfarande inte vilket håll jag ska åt.

Jag väljer ett, och börjar springa. 

Det var öga mot öga med Mcdonalds jag jag stannade upp och tog mig en kall funderare – för att sedan rusa åt motsatt håll lik en svensk på jakt efter nästa fylla. 

Sträckan täcktes med tunnelseende i blicken och kvickhet i stegen. Fem minuter senare hade jag införskaffat en för stor judodräkt, ett generiskt munskydd och ett 250 cm långt boxningswrap i stretch.

Väl på träningen såg jag att överdelen till min Judogi löpte nedanför knäna. De andras slutade vid midjan. Byxorna släpade i mattan om jag gick på den, och marken om jag gick på den. Det var ju den här storleken han sa att jag skulle ha, tänkte jag, och undrade hur kunde han låta så jävla säker och ha så jävla fel.

Munskyddet var plastigt, men så var det också gjort av plast. Valet var vitt, inga färgämnen skulle ut i mitt blod.

Vad stretch innebär för supportfunktionen av ett boxningswrap är att trycket längs handleden blir lösare och lösare tills att det släpper helt – och då hänger det som en trasa tills att man tar sig tid att vira om det, vilket jag gjorde, om och om igen.

Vi hade en riktigt Brazilianare på besök, en liten kort sak som såg ut att heta Fernando. Hans mjuka aura lös upp den lite tryckta stämningen i lokalen. Vilket kunde behövas.

Uppvärmningen var lång, enkel och metodisk. Inga såna sidosteg som vi alla tycker är jobbiga och aldrig blir varma av. Utan vanlig hederlig löpning. Framlänges och baklänges med någon hög häl och något högt knä. Simpelt.

Nu två och två. Jag hamnar med en svart biffig sak som sportar ett blått bälte, testosteronkäke och en neandertalsliknande skallform. Han ser ut att kunna ta en kopiös mängd stryk.

Han underst, jag överst. Jag märker snart att han är hjälpsam, för han visar mig hur jag ska gå tillväga på varje grepp. Han verkar inte bry sig nämnvärt när jag gör fel på samma sak fyra, fem gånger i rad.

Hans neutralitet har däremot en baksida. Nu är det hans tur att ta grepp på mig. På redan första greppet märker jag att något inte står rätt till. Jag får ont, väldigt ont. Jag undrar hur jag ska stå ut. Smärtan stegras, men så gör även min beslutsamhet att uthärda.
 

Jag hamnar i en känslomässig limbo eftersom han rent fysiskt inte tillfogar något annat än smärta, och mentalt ger han mig inget annat än support. Han uppmuntrar mig uthärda den smärta som han själv inflikar. 

Han hade en konstig förmåga – varpå tidigare jag aldrig skådat, att inflika stora mängder smärta på varje ett av de fyra förberedande stegen inför en strypning. 

Han började med att bygga upp ett stort tryck från sin bröstkorg till min. Detta var obehagligt men gjorde inte ont. Sedan lade han all tyngd på axeln och körde in den i mitt ansikte och mosade sönder det. Detta gjorde riktigt ont.

På något sätt lyckades han också klämma den smala huden på sidan av halsen mellan sin egna häl och mattan. Detta var en omanlig nypande form av smärta. 

Strypningen påbörjades långsamt. Här var han långsam och metodisk. När vinkeln var rätt accelererade han kraften med den fulla styrkan av båda sina armar in i en central mittpunkt på halsen. Med andra ord rakt in i adamsäpplet.

I och med att övningen fortskrider, så sätter sig flera av de andra blå-bältena helt sonika och tittar på. De ler och skrattar – inte hånfullt, snarare från insikten att de själva varit där jag är nu.

Vad gör man inte för att bevisa sig, tänkte jag, och tyckte det hela började se ut mer och mer som en invigningsceremoni.