En liten kille i en stor stad: Den sjätte Muay Thai träningen

 

 

Det var fredag, och det var träningslokalen som lockade. Jag tog vägen via hemköp, det var källvattnet jag ville åt. Jag svettas mycket. Jag visste bättre än att anlända vattenlös. Jag köpte sex liter.

 

 

Sex liter var för mycket. Därtill ett kilo dadlar. Två för tjugo, kunde inte motstå. Vad som inte platsade i väskan bar jag i en matkasse i ena handen. Vikten blev snefördelad och tryckte ned min ena axel. Jag började gå.

 

 

Jag såg ett par en bit bort, ståendes med ryggen mot vägen vända in mot ett elskåp. De stod stilla. Synen fick mig gå närmare, tittandes. På elskåpet låg tre bildböcker i perfekt skick, staplade på varann, alla av samma storlek. Mannen tog tag i en.

 

     –     Vad är det för nåt? Frågade jag, nu bredvid dem.

     –     Nazipropaganda i Sverige 1941-1945, läste han högt.

     –     Det låter ju jätteintressant! Sade jag reflexmässigt.

     –     Här, ta en. Svarade han och räckte mig en.

 

 

Denna bok av Nazipropaganda fick oväntade konsekvenser. Boken var stor och hal, och jag fick inte ner den i väskan. Jag hade nu tre saker som behövde en hand var. Situationen tvingade mig klämma fast boken under armhålan, jag lutade mig som resultat framåt och började i princip att halta.

 

 

I klubben var det tyst och nedsläckt. Jag dumpade alla mina grejor på bänken i en stor röra, och blev lätt obekväm då naziboken trillade ut. Jag lade den strategiskt upp och ner och sen under min röda jacka.  

Safety first.

 

 

Jag gick och dumpade mina gamla boxningshandskar i en svartfärgad papperskorg där det stod lost&found. Plastpåsen åkte ned den med. Det var som att bli av med ett dåligt minne.

 

 

Det finns mycket plats, jag sprider mina grejor över hela bänken, och tar upp hela bänken. Jag börjar byta om. Den T-shirt jag tänkt träna i är ren, så jag väljer istället att träna i den jag har på mig.

 

 

Jag låtsas gå på toa. Jag rannsakar mig själv i spegeln, studerar mina spensliga axlar och min veka uppsyn. Intellektuellt sett vet jag att det är T-shirtens fel. Känslorna gör bara ont. Jag spolar, går ut ur toaletten, in i omklädningsrummet och ut i salen.

 

 

Truppen är sex man stark, tränaren borträknad. Rummet står stort, tyst och mörkt inför oss. Hans tillfälliga frånvaro pacificerar oss. Det hänger en plastvägg från taket som delar rummet i två.

 

 

Vi börjar springa. En av oss tänder. En annan tar sig an plastväggen. Jag vill egentligen sätta på musik, men är rädd för vad tränaren ska säga.

Vi får klara oss utan idag.

 

 

Vi springer på rätt bra. Tränaren är ordentligt sen, så det blir en bra springtur. Tränaren dyker upp och sätter genast på musiken, vilket är en lättnad. Han ber oss börja skuggboxas. Jag tycker det är en värdelös uppvärmning. Man blir ju inte varm.

 

Tränaren, som inte själv gör något, låter oss skuggboxas ett bra tag. Sen ber han oss stretcha. Jag gör så. Jag är inte varm, så jag känner mig endast stelare.

 

 

Vi delar in oss två och två. Min partner som tränar i den avancerade gruppen går och hämtar mitzar. Han håller upp mitzarna som tecken på att jag ska sparka. Jag gör så, om än motvilligt. Jag var ju varken vig eller varm.

 

Vilket under övningen resulterar i ständiga tillrättavisningar angående min teknik. Men jag kan rent fysiskt inte kan sära mer på mina ben. Jag blir tvingad använda mig av muskelkraft, och på så sätt slänga upp benet, så att det kommer högt nog.

 

      –     Du spänner dig.

      –     Ta inte i så mycket, fortsätter han.

      –     Varva ned, ta det lugnt, säger han och visar på en dämpande                     gest med sina händer.

  

Jag får väl göra långsamt och fel då.  

 

 

Vi byter övning. En sparrbaserad boxningsövning. Målet var att ”fånga” upp den andres händer. Det var svårt, tråkigt, och fruktansvärt otillfredsställande.

 

 

En asiat med en svart tight märkestshirt för minst 300 spänn tar av sig handskarna och går mot sin ryggsäck. Jag tittar upp, förvånad.

 

     –     Jag måste gå, säger han, och slänger sin blick på klockan. 

 

 

 

Fem kvar. Jag ser min chans. Jag erbjuder mig genast jämna ut talet genom och gå och slå på boxningssäcken en bit bort. Det känns bra, den slår ju inte tillbaka. Mina sparkar låter över hela lokalen.

 

 

Det var kul så länge det varade. Tio minuter senare blir jag ivägkörd av en personlig tränare, som säger sig behöva just den delen av lokalen. Kanske var det en principsak.

 

Jag vänder mig om mot gruppen och börjar gå. Synen får mig stanna till, jag står nu helt stilla. Jag ser kroppar som rör sig utan respekt för repetition, frigjorda alla regler. Jag ser inga mitzar för att dämpa inkommande slag. Sparring har börjat.

 

 

Slag mot huvud, sparkar, sjunkande IQ. Jag ser framför mig ser jag en graf med en sluttande kurva som representerar mitt IQ. Den ser ut som en skidbacke.

 

Jag blir tilldelad en partner och tillsagd att börja. Jag står, paff, missnöjd och lätt panikslagen. Jag som lovat mig själv att det här aldrig fick hända. Jag tänker intensivt. Situationen kräver en aktiv handling av någon sort. Jag funderar fortfarande på vilken sort.

 

 

Vi sparras utan krokar, knän och höga sparkar. Min mundering är fullständig med benskydd, handskar, munskydd och susp. Vad jag vill egentligen ha är en amatörhjälm för boxning. Jag vågar inte fråga.

 

Strateg som jag är utvecklar jag genast en plan. Jabben pumpar jag hela tiden. Låter den inte vila en sekund. Inte för att träffa, men för att förhindra honom från att attackera. Borträknat krampen och paralyseringen som sprider sig över axeln och hela nacken så fungerar det rätt bra.

 

 

 

Lättad över att med vilja och tankekraft lyckats klara mig ur ännu en situation inväntar jag klockans signal, sätter en benspark, tackar, och går därifrån.

 

It's called preemtive striking bitch.

 

En liten kille i en stor stad: Den femte Muay Thai träningen

 

Välkommen till min vardag. Jag sitter på min stol och googlar fram den senaste konspirationsteorin. Autism orsakas av Vaccin. Bankeliten styr världen. Alla amerikanska politiker är köpta. Sist men inte minst, Barack Obama är ännu en marionett i ledet av presidenter efterföljande resident Kennedy. Vars mord är en egen teori i sig.

 

 

Jag tittar upp i taket och in i min sollampa. Den tvingar mig sluta mina ögon. På så sätt liknar den solen. Men skenet kunde inte bedra mer. Ljuset var kallt, hårt, syntetiskt och avskalat.

This is what we in Sweden call ljusterapi.

 

 

Jag lät min blick svepa över rummet. Var detta den avancerade gruppen? Det var många jag inte kände igen, och folk såg rätt proffsiga ut. Många hade lindor runt händerna, och alla hade benskydd. Susp var en självklarhet.

 

 

Själv fick jag klara mig på munskydd och handskar. Munskyddet köpte jag för trettio spänn. Handskarna fyndade jag i lokalens lost&found, nämligen en svart sophink fylld med kläder som luktade illa.

 

 

Handskarna var olika stora, fula, omaka, och olikfärgade. Stank gjorde de också. Stanken var svår att handskas med. Handen man drog ut kändes varje gång fördärvad. Det var ju inte min svett.

 

 

Som på beställning börjar alla skuggboxas. Det kom från ingenstans. Jaha, vad gör man nu? Jag följer med lite halvlamt, men märker snart att jag har svårt att leva mig in.

 

     –     Fem minuter till nu, så blir det löpning sen, manar tränaren på.

 

 

Jag lägger in en extra växel, typ nummer två. Jag tappar balansen och skäms, känner mig dum och utpekad. Jag försöker göra min grej och ignorera de andra fullständigt. Det enda jag gör är att titta på dem i smyg. Jag försöker lägga in en och annan krok. En frontspark. Nåt flygande knä, inget speciellt. Men det skulle se bra ut. Vad var det?

Ett spel för gallerierna.

 

 

Jag kommer på mig själv med att försöka bemästra ett socialt spel jag inte visste existerade. När ska jag vika av från hans väg och när ska han vika av från min? Blir varannan bra? För mycket av den första signalerade svaghet. För mycket av den andra osade arrogans. Inget av dem skulle få mig vänner, men den första skulle få mig mobbad, kanske i omklädningsrummet. Jag duschar hemma idag.

 

 

Teknik. Vi skaffar partner och mitzar. Rak – krok – lårspark. Jag glömmer bort att spänna låret, men det gör inget. Sparken är ändå bara en markering.

 

Jag ser i hans ansikte en grimas jag inte kan placera. Är han andfådd? Inte troligt. Det är ju jag som slår. Jag ser honom vrida ut benet i väntan på min ankommande spark. Konstigt.

 

 

     –     Gör det ont? Frågar jag.

     –     Njae, jag kan bara vika ut benet lite mer.

 

 

Det gjorde med andra ord ont. Ny teknik, samma partner. Jabb – rak – putt – steg – benspark. Så gick följden. Vår huvudtränare ställde sig precis bredvid och spände blicken i oss. Så stod han så. När han inte hittade något att klaga på gick han vidare, till ytan helt likgiltig.

Vi kunde inte varit mer nöjda.

 

 

Ny övning. Två snabba högersparkar med hög guard för att blockera rak kontring med efterföljande kroppsslag. Först gjorde jag det långsamt, mycket långsamt. Sen blev rörelsen mekanisk, som på ett löpande band. Hans kontring landade samtidigt som min andra högerspark träffade hans lår. Det var riktigt kul faktiskt.

 

     –     Du blockar bra, kommenterade han.

     –     Jo, tack, svarade jag. Det är inte jag det är överlevnadsinstinkten.

 

 

Nu, lös sparring i clinch. Utan armbågar då. Partner fixade jag, men ingen susp. Musiken fortfarande på, så jag böjer mig framåt för att prata i hans öra.

 

 

     –     Jag har inget suspensoar så inga knän på insida lår.

 

     –     Va? Killen tittade på mig som om jag bett honom om en                               björntjänst.

 

     –     Jag har ingen susp, så du får inte knäa på insida lår, repeterar                    jag.

 

 

Han rör lite på huvudet. Jag tycker mig se en skakning. Jag tänker inte säga det igen. Jag blir missnöjd med hans sätt att kommunicera. Du säger inget, du gör inget, du skakar bara lite på huvudet. Jag blir frustrerad. Det är mer än bara jag som står på spel här, min familj.

 

Tränaren stänger av musiken och säger åt oss gå och hämta varsin medicinboll. Det får ta max tio sekunder.

 

 

Jag skyndar mig bort och sätter händerna på en grön 7 kg tung boll, den blir lagom. Samtidigt som jag lyfter den från marken tittar jag upp, och ser då en kort satt kille med en 9 kg tung svart medicinboll i händerna.

 

     –     Är du kärring eller? Frågar han lite fräckt.

 

     –     Jo, jag är nog det, svarar jag och sätter händerna på en lika tung,             9 kg boll. 

 

 

Jag höll masken någorlunda, och sköt på så sätt fram duellen till det fyspass som nu väntade. Tanken med detta var att prestera så pass bra på detta fyspass att mina ord blev ironiska. Det var det som var målet.

 

 

På väg tillbaka till ringen får jag en konstig känsla i kroppen. Jag känner mig starkare, mer potent, och mycket beslutsam. Kanske något dummare. Jag kliver in i en enklare värld. Här underkastas tanke handling. Du kan slappna av, jag är här nu. De djuriska instinkterna hade tagit över. Jag går in i autopilot.

 

 

Jag visste redan innan vad som skulle ske. Jag ställer mig på min plats, tre snubbar bort. Han där, och jag här. Bra. På musikens signal börjar jag slita som ett djur. Jag håller ett tempo på cirka åttio procent av max, som jag sedan innan visste jag kunde hålla.

 

Tre minuter senare då de andra knappt orkar lyfta bollen, står jag fortfarande kvar, i kontrast till dem, och kör mina åttio. Jag kör hårt in till sista signalen.

 

Träningen är slut, och jag sätter mig ner för att stretcha. Jag tänker inte lämna lokalen före honom, det var en principsak. Man måste ju visa vem som bestämmer.

 

 

Kanske blir jag tvungen att pissa i hörnen också.

En liten kille i en stor stad: Den fjärde Muay Thai träningen

 

 

 

Det är tisdag och det är trångt. Omklädningsrummet är packat och gångarna utanför är fyllda med människor de med. Jag försöker ta mig fram och skruvar på kroppen för att komma igenom små öppningar i folkmassan.

 

 

Jag slår upp läger vid ett avstängt element som får bli min provisoriska hylla. Jag byter om och spänner musklerna lite extra, folk tittar ju. Sakerna får inte plats på elementet så jag använder golvet. Golvet ser skabbigt men inte smutsigt ut. Jag använder väskan som barriär mellan kläderna och golvet.

 

När jag tittar ner ser jag en stor fot i strumplästen på mina kläder. Tubsockan är mörkblå och hänger lite slappt. Jag tittar upp snabbt och ser gärningsmannens rygg försvinna bort i vimlet.

Han skämdes inte för sig.

 

 

xxxx-training töntarna står och hoggar lokalen med konstlat go. Det ska vara så checkt och det ska vara så kämpeglatt. Men eftersom de inte är norrmän får man mest dålig smak i munnen.

Dålig smak, i min mun.

 

 

Jag ser en kille med utomordentlig fysik. Han står väl här och pumpar två tre gånger i veckan för att sen gå hem och leva ett vanligt Svensson liv. Han skulle ju ha kunnat blivit något. Hur mycket gratis hade han inte fått inom boxning eller brottning. Men, men. Kanske hade han dålig motorik. Många biffar har dålig motorik.

 

 

Det var mången fina kvinns där. Musklerna skvälvde och svetten dröp som för att förbättra nattens kommande sex. Killarna var säkert lika sexiga dem med. Jag besatt bara inte förmågan att se det.

 

Huvudtränaren var inte här idag. Tre hjälptränare bistod vår stora grupp. De satte oss i löpning. Efter en tid insåg jag att det var just bara det, löpning. Inga höga knän, sidosteg eller rumpsparkar. Kanske räknade de med att vi skulle improvisera.

 

 

Jag kan inte påstå att det fungerade.

 

 

Musiken stannade och vi ställde oss i en cirkel. Tränaren förklarade att vid det här laget var munskydd och suspensoar en självklarhet. Han skulle inte fråga om det igen. Han skulle anta att vi hade det och utforma träningen efter det. Lät lite som ett straff i mina öron.

 

De på träningen som hade suspensoar, handskar, benskydd och munskydd skulle köra lätt sparring, och stannade kvar på plats.

 

 

Vi andra blev iväglädda till andra sidan av rummet. Dags att skaffa partner. Jag fick upp ögonen för en snygg tjej en bit bort men hamnade ofrivilligt med en mycket lång man. Mannen med det ärliga ansiktet och det välansade skägget. Han var snudden under två meter.

 

 

Övning nummer ett. Vi slår raka snabba slag på mitzar i en minut. Samma sak för krokar och sedan för uppercuts. Vi får trettio sekunders vila mellan ronderna men är tvungna att göra armhävningar på slutet. Lite jobbigt faktiskt.

 

Nu är det hans tur. Jag plockar upp mitzarna från marken och sätter dem på mig. Han låter handskarna ligga. Jag sparkar till ena handsken med foten och frågar om han inte ska sätta på sig den.

 

     –     Det blir ju jobbigare så, svarar han.

 

 

Dags för skuggsparring. Jag märkte direkt att han var obekväm med sina tekniker. Men det var jag med, så det var inte det. Det var någonting mer. Jo, nu såg jag honom slå ut med armen. Det var inte ett slag i dess sanna bemärkelse, han snarare vecklade ut armen.

 

 

Han stannade upp, tittade på mig, och sedan ner på den långa raka armen som om det var en uppfinning han inte förstod sig på.

Lite som King Kong.

 

 

Hans slagteknik var dålig. Extremt dålig. Armen såg inte ut att rent motoriskt styras av hans hjärna. Den såg inte ut att vara hans. Det såg ut som den styrdes av någon annan via fjärrstyrning. Med förseningar och allt vad det innebär.

 

 

Omgång ett var slut, dags för ny partner. Jag gick fram direkt och tog den nu svettigt sexiga tjejen en bit bort. Jag hoppades att inte killen innan charmat upp henne alltför mycket. Jag fick henne le några gånger innan sparringen ens började.

 

 

Hennes ingångstempo var högt. Jag sänkte tempot så att vi faktiskt lyckades blocka majoriteten av inkommande slag. Sparkarna var svårare. Jag lärde henne hur man drar upp armen för att blocka en inkommande krok. Min favorit.

 

 

Sista omgången var mot en liten kille som vägde cirka 10 kg mindre än jag. Mina ben kändes som massiva trästockar och mina armar såg brutala ut dem med. Till och med mina vader som jag alltid tagit för givet svällde och skröt med sin närvaro.

 

 

Klockan ringde. Träningen var slut och alla började gå mot dörren. Ingen applåd idag. Jag sneglade på gruppen av kettlebells i hörnet. De lockade likt en drog under avtändning. Jag skyndade efter två av tränarna och pratade med deras rygg som de var påväg ut.

 

 

     –     Är det träningen här direkt efter eller? Frågade jag förväntansfullt.

     –     Ja, svarade de i unison utan att vända sig om.

 

 

Vilket mottagande man får bara för att man är nybörjare då...

En liten kille i en stor stad: Den tredje Muay Thai träningen

 

 

Efter att ha väntat hela dagen på att få gå och träna funderade jag nu på att stanna hemma. Jag fegade ur. Jag såg framför mig en mycket förutsägbar kväll framför datorn. Det var något i det scenariot som tilltalade mig. Det skrämde mig. 

 

Jag satte på ”This Is The New Shit” av Marilyn Manson, väntade in kraften, och började slänga ner saker i min ryggsäck på ett aggressivt sätt. Det svåraste är beslutet

 

 

Det var inte många där. Stämningen blev mysig med få människor och mycket mattutrymme. Uppvärmningen hade karaktären av ett hårt fyspass. Halvvägs igenom utförde ingen övningarna som man skulle. Blodet i mig pumpade och svetten dröp. Som i en bastu.

 

 

Dags att öva teknik. Jag övade krokar med en muskulös fotbollsmålvakt som verkade sympatisk. Vi kom överens om att köra långsamt och verkligen försöka få det rätt. Det är verkligen inte lätt att slå en tekniskt korrekt krok. En krok kan vara både hård och snabb men utan något annat blir det en rallarsving. 

 

En krok ska vara både kort, hård och snabb och ha kroppen bakom sig. Reflexen att blinka måste bort helt. Eftersvingen ska också bort.

Det är inte golf vi pratar om.

 

Samma partner, ny övning. Vi står mitt emot varandra med handskar på och slår lösa, långsamma slag mot den andres huvud. Vi övar oss på att blocka. Övningen är rolig och känns realistisk.

Min partner ber mig slå honom i ansiktet så han får veta hur det känns. Jag gör så. In the spirit of the moment ber jag honom slå mig också. Han gör det. Som första slaget landar ångrar jag mitt beslut. 

 

Det finns något bland killar som säger att man inte kan ångra ett beslut som tagits och annonserats. Detta fullföljes under en uppväxt med hjälp av mekanismer som höjer och sänker ens uppfattade värde.

 

 

Jag tog slagen och förnedringen av att inte kunna säga stopp. Jag sa adjö till hjärncellerna och kunde kanske gråtit en skvätt om det inte vore för det att någon just nu slog mig i ansiktet. Han slog mig på näsan så att den åkte inåt och uppåt mot hjärnan, och tittade sedan glatt på mig som han gjort mig en tjänst. Håll dig borta från näsan din dumma jävel.

 

När vi väl frångått vår egen misslyckade improviserade lilla övning blev det bättre. Vi använder en hög guard för att blocka slag med händer och armar. Det känns bra. Armbågen blir fruktansvärt stark i den uppdragna v-form man parerar krokar med. Fick jag välja skulle han bara slå krokar. 

 

Minut ett, raka slag. Ny övning, min partner med mitzar ställer sig mot väggen. Vi får en minut på oss att slå så många raka slag vi kan. Halvvägs igenom börjar det. Armarna börjar darra och andningen blir häftigare. Det var då mjölsyran kom. Handskarna, munskyddet och en högt hållen guard gjorde verkligen övningen mycket jobbigare.

 

Minut två, krokar. Vi verkar inte få någon vila. Den uppehållna armen som utgör min guard ger mig kramp och tar oproportionerligt mycket på konditionen. Jag tittar runt och ser slaka, hängande armar.

Fixa potensen era slöa jävlar.

 

Minut tre, uppercuts. Jag gör rörelserna rätt, men det stigande obehaget från syredeprivation blir allt svårare att ignorera. Min kropp känns som ett överkokt spagettistrå, jag bara sladdrar fram och tillbaka. Andningen är ojämn och jag ser endast konturer. Jag känner inte så mycket. Min största oro blir halvt realiserad då jag stapplar till; att svimma inför alla på träningen.  

 

Just en bra start på en redan dålig fredag.