En liten kille i en stor stad: Den sjätte Muay Thai träningen

Det var fredag, och det var träningslokalen som lockade. Jag tog vägen via hemköp, det var källvattnet jag ville åt. Jag svettas mycket. Jag visste bättre än att anlända vattenlös. Jag köpte sex liter.

Sex liter var för mycket. Därtill ett kilo dadlar. Två för tjugo, kunde inte motstå. Vad som inte platsade i väskan bar jag i en matkasse i ena handen. Vikten blev snefördelad och tryckte ned min ena axel. Jag började gå.

Jag såg ett par en bit bort, ståendes med ryggen mot vägen vända in mot ett elskåp. De stod stilla. Synen fick mig gå närmare, tittandes. På elskåpet låg tre bildböcker i perfekt skick, staplade på varann, alla av samma storlek. Mannen tog tag i en.

     –     Vad är det för nåt? Frågade jag, nu bredvid dem.

     –     Nazipropaganda i Sverige 1941-1945, läste han högt.

     –     Det låter ju jätteintressant! Sade jag reflexmässigt.

     –     Här, ta en. Svarade han och räckte mig en.

Denna bok av Nazipropaganda fick oväntade konsekvenser. Boken var stor och hal, och jag fick inte ner den i väskan. Jag hade nu tre saker som behövde en hand var. Situationen tvingade mig klämma fast boken under armhålan, jag lutade mig som resultat framåt och började i princip att halta.

I klubben var det tyst och nedsläckt. Jag dumpade alla mina grejor på bänken i en stor röra, och blev lätt obekväm då naziboken trillade ut. Jag lade den strategiskt upp och ner och sen under min röda jacka.  

Safety first.

Jag gick och dumpade mina gamla boxningshandskar i en svartfärgad papperskorg där det stod lost&found. Plastpåsen åkte ned den med. Det var som att bli av med ett dåligt minne.

Det finns mycket plats, jag sprider mina grejor över hela bänken, och tar upp hela bänken. Jag börjar byta om. Den T-shirt jag tänkt träna i är ren, så jag väljer istället att träna i den jag har på mig.

Jag låtsas gå på toa. Jag rannsakar mig själv i spegeln, studerar mina spensliga axlar och min veka uppsyn. Intellektuellt sett vet jag att det är T-shirtens fel. Känslorna gör bara ont. Jag spolar, går ut ur toaletten, in i omklädningsrummet och ut i salen.

Truppen är sex man stark, tränaren borträknad. Rummet står stort, tyst och mörkt inför oss. Hans tillfälliga frånvaro pacificerar oss. Det hänger en plastvägg från taket som delar rummet i två.

Vi börjar springa. En av oss tänder. En annan tar sig an plastväggen. Jag vill egentligen sätta på musik, men är rädd för vad tränaren ska säga.

Vi får klara oss utan idag.

Vi springer på rätt bra. Tränaren är ordentligt sen, så det blir en bra springtur. Tränaren dyker upp och sätter genast på musiken, vilket är en lättnad. Han ber oss börja skuggboxas. Jag tycker det är en värdelös uppvärmning. Man blir ju inte varm.

Tränaren, som inte själv gör något, låter oss skuggboxas ett bra tag. Sen ber han oss stretcha. Jag gör så. Jag är inte varm, så jag känner mig endast stelare.

Vi delar in oss två och två. Min partner som tränar i den avancerade gruppen går och hämtar mitzar. Han håller upp mitzarna som tecken på att jag ska sparka. Jag gör så, om än motvilligt. Jag var ju varken vig eller varm.

Vilket under övningen resulterar i ständiga tillrättavisningar angående min teknik. Men jag kan rent fysiskt inte kan sära mer på mina ben. Jag blir tvingad använda mig av muskelkraft, och på så sätt slänga upp benet, så att det kommer högt nog.

      –     Du spänner dig.

      –     Ta inte i så mycket, fortsätter han.

      –     Varva ned, ta det lugnt, säger han och visar på en dämpande                     gest med sina händer.

Jag får väl göra långsamt och fel då.  

Vi byter övning. En sparrbaserad boxningsövning. Målet var att ”fånga” upp den andres händer. Det var svårt, tråkigt, och fruktansvärt otillfredsställande.

En asiat med en svart tight märkestshirt för minst 300 spänn tar av sig handskarna och går mot sin ryggsäck. Jag tittar upp, förvånad.

     –     Jag måste gå, säger han, och slänger sin blick på klockan. 

Fem kvar. Jag ser min chans. Jag erbjuder mig genast jämna ut talet genom och gå och slå på boxningssäcken en bit bort. Det känns bra, den slår ju inte tillbaka. Mina sparkar låter över hela lokalen.

Det var kul så länge det varade. Tio minuter senare blir jag ivägkörd av en personlig tränare, som säger sig behöva just den delen av lokalen. Kanske var det en principsak.

Jag vänder mig om mot gruppen och börjar gå. Synen får mig stanna till, jag står nu helt stilla. Jag ser kroppar som rör sig utan respekt för repetition, frigjorda alla regler. Jag ser inga mitzar för att dämpa inkommande slag. Sparring har börjat.

Slag mot huvud, sparkar, sjunkande IQ. Jag ser framför mig ser jag en graf med en sluttande kurva som representerar mitt IQ. Den ser ut som en skidbacke.

Jag blir tilldelad en partner och tillsagd att börja. Jag står, paff, missnöjd och lätt panikslagen. Jag som lovat mig själv att det här aldrig fick hända. Jag tänker intensivt. Situationen kräver en aktiv handling av någon sort. Jag funderar fortfarande på vilken sort.

Vi sparras utan krokar, knän och höga sparkar. Min mundering är fullständig med benskydd, handskar, munskydd och susp. Vad jag vill egentligen ha är en amatörhjälm för boxning. Jag vågar inte fråga.

Strateg som jag är utvecklar jag genast en plan. Jabben pumpar jag hela tiden. Låter den inte vila en sekund. Inte för att träffa, men för att förhindra honom från att attackera. Borträknat krampen och paralyseringen som sprider sig över axeln och hela nacken så fungerar det rätt bra.

Lättad över att med vilja och tankekraft lyckats klara mig ur ännu en situation inväntar jag klockans signal, sätter en benspark, tackar, och går därifrån.

It's called preemtive striking bitch.