En liten kille i en stor stad: Den femte Muay Thai träningen

 

Välkommen till min vardag. Jag sitter på min stol och googlar fram den senaste konspirationsteorin. Autism orsakas av Vaccin. Bankeliten styr världen. Alla amerikanska politiker är köpta. Sist men inte minst, Barack Obama är ännu en marionett i ledet av presidenter efterföljande resident Kennedy. Vars mord är en egen teori i sig.

 

 

Jag tittar upp i taket och in i min sollampa. Den tvingar mig sluta mina ögon. På så sätt liknar den solen. Men skenet kunde inte bedra mer. Ljuset var kallt, hårt, syntetiskt och avskalat.

This is what we in Sweden call ljusterapi.

 

 

Jag lät min blick svepa över rummet. Var detta den avancerade gruppen? Det var många jag inte kände igen, och folk såg rätt proffsiga ut. Många hade lindor runt händerna, och alla hade benskydd. Susp var en självklarhet.

 

 

Själv fick jag klara mig på munskydd och handskar. Munskyddet köpte jag för trettio spänn. Handskarna fyndade jag i lokalens lost&found, nämligen en svart sophink fylld med kläder som luktade illa.

 

 

Handskarna var olika stora, fula, omaka, och olikfärgade. Stank gjorde de också. Stanken var svår att handskas med. Handen man drog ut kändes varje gång fördärvad. Det var ju inte min svett.

 

 

Som på beställning börjar alla skuggboxas. Det kom från ingenstans. Jaha, vad gör man nu? Jag följer med lite halvlamt, men märker snart att jag har svårt att leva mig in.

 

     –     Fem minuter till nu, så blir det löpning sen, manar tränaren på.

 

 

Jag lägger in en extra växel, typ nummer två. Jag tappar balansen och skäms, känner mig dum och utpekad. Jag försöker göra min grej och ignorera de andra fullständigt. Det enda jag gör är att titta på dem i smyg. Jag försöker lägga in en och annan krok. En frontspark. Nåt flygande knä, inget speciellt. Men det skulle se bra ut. Vad var det?

Ett spel för gallerierna.

 

 

Jag kommer på mig själv med att försöka bemästra ett socialt spel jag inte visste existerade. När ska jag vika av från hans väg och när ska han vika av från min? Blir varannan bra? För mycket av den första signalerade svaghet. För mycket av den andra osade arrogans. Inget av dem skulle få mig vänner, men den första skulle få mig mobbad, kanske i omklädningsrummet. Jag duschar hemma idag.

 

 

Teknik. Vi skaffar partner och mitzar. Rak – krok – lårspark. Jag glömmer bort att spänna låret, men det gör inget. Sparken är ändå bara en markering.

 

Jag ser i hans ansikte en grimas jag inte kan placera. Är han andfådd? Inte troligt. Det är ju jag som slår. Jag ser honom vrida ut benet i väntan på min ankommande spark. Konstigt.

 

 

     –     Gör det ont? Frågar jag.

     –     Njae, jag kan bara vika ut benet lite mer.

 

 

Det gjorde med andra ord ont. Ny teknik, samma partner. Jabb – rak – putt – steg – benspark. Så gick följden. Vår huvudtränare ställde sig precis bredvid och spände blicken i oss. Så stod han så. När han inte hittade något att klaga på gick han vidare, till ytan helt likgiltig.

Vi kunde inte varit mer nöjda.

 

 

Ny övning. Två snabba högersparkar med hög guard för att blockera rak kontring med efterföljande kroppsslag. Först gjorde jag det långsamt, mycket långsamt. Sen blev rörelsen mekanisk, som på ett löpande band. Hans kontring landade samtidigt som min andra högerspark träffade hans lår. Det var riktigt kul faktiskt.

 

     –     Du blockar bra, kommenterade han.

     –     Jo, tack, svarade jag. Det är inte jag det är överlevnadsinstinkten.

 

 

Nu, lös sparring i clinch. Utan armbågar då. Partner fixade jag, men ingen susp. Musiken fortfarande på, så jag böjer mig framåt för att prata i hans öra.

 

 

     –     Jag har inget suspensoar så inga knän på insida lår.

 

     –     Va? Killen tittade på mig som om jag bett honom om en                               björntjänst.

 

     –     Jag har ingen susp, så du får inte knäa på insida lår, repeterar                    jag.

 

 

Han rör lite på huvudet. Jag tycker mig se en skakning. Jag tänker inte säga det igen. Jag blir missnöjd med hans sätt att kommunicera. Du säger inget, du gör inget, du skakar bara lite på huvudet. Jag blir frustrerad. Det är mer än bara jag som står på spel här, min familj.

 

Tränaren stänger av musiken och säger åt oss gå och hämta varsin medicinboll. Det får ta max tio sekunder.

 

 

Jag skyndar mig bort och sätter händerna på en grön 7 kg tung boll, den blir lagom. Samtidigt som jag lyfter den från marken tittar jag upp, och ser då en kort satt kille med en 9 kg tung svart medicinboll i händerna.

 

     –     Är du kärring eller? Frågar han lite fräckt.

 

     –     Jo, jag är nog det, svarar jag och sätter händerna på en lika tung,             9 kg boll. 

 

 

Jag höll masken någorlunda, och sköt på så sätt fram duellen till det fyspass som nu väntade. Tanken med detta var att prestera så pass bra på detta fyspass att mina ord blev ironiska. Det var det som var målet.

 

 

På väg tillbaka till ringen får jag en konstig känsla i kroppen. Jag känner mig starkare, mer potent, och mycket beslutsam. Kanske något dummare. Jag kliver in i en enklare värld. Här underkastas tanke handling. Du kan slappna av, jag är här nu. De djuriska instinkterna hade tagit över. Jag går in i autopilot.

 

 

Jag visste redan innan vad som skulle ske. Jag ställer mig på min plats, tre snubbar bort. Han där, och jag här. Bra. På musikens signal börjar jag slita som ett djur. Jag håller ett tempo på cirka åttio procent av max, som jag sedan innan visste jag kunde hålla.

 

Tre minuter senare då de andra knappt orkar lyfta bollen, står jag fortfarande kvar, i kontrast till dem, och kör mina åttio. Jag kör hårt in till sista signalen.

 

Träningen är slut, och jag sätter mig ner för att stretcha. Jag tänker inte lämna lokalen före honom, det var en principsak. Man måste ju visa vem som bestämmer.

 

 

Kanske blir jag tvungen att pissa i hörnen också.