En liten kille i en stor stad: Den fjärde Muay Thai träningen

Det är tisdag och det är trångt. Omklädningsrummet är packat och gångarna utanför är fyllda med människor de med. Jag försöker ta mig fram och skruvar på kroppen för att komma igenom små öppningar i folkmassan.

Jag slår upp läger vid ett avstängt element som får bli min provisoriska hylla. Jag byter om och spänner musklerna lite extra, folk tittar ju. Sakerna får inte plats på elementet så jag använder golvet. Golvet ser skabbigt men inte smutsigt ut. Jag använder väskan som barriär mellan kläderna och golvet.

När jag tittar ner ser jag en stor fot i strumplästen på mina kläder. Tubsockan är mörkblå och hänger lite slappt. Jag tittar upp snabbt och ser gärningsmannens rygg försvinna bort i vimlet.

Han skämdes inte för sig.

xxxx-training töntarna står och hoggar lokalen med konstlat go. Det ska vara så checkt och det ska vara så kämpeglatt. Men eftersom de inte är norrmän får man mest dålig smak i munnen.

Dålig smak, i min mun.

Jag ser en kille med utomordentlig fysik. Han står väl här och pumpar två tre gånger i veckan för att sen gå hem och leva ett vanligt Svensson liv. Han skulle ju ha kunnat blivit något. Hur mycket gratis hade han inte fått inom boxning eller brottning. Men, men. Kanske hade han dålig motorik. Många biffar har dålig motorik.

Det var mången fina kvinns där. Musklerna skvälvde och svetten dröp som för att förbättra nattens kommande sex. Killarna var säkert lika sexiga dem med. Jag besatt bara inte förmågan att se det.

Huvudtränaren var inte här idag. Tre hjälptränare bistod vår stora grupp. De satte oss i löpning. Efter en tid insåg jag att det var just bara det, löpning. Inga höga knän, sidosteg eller rumpsparkar. Kanske räknade de med att vi skulle improvisera.

Jag kan inte påstå att det fungerade.

Musiken stannade och vi ställde oss i en cirkel. Tränaren förklarade att vid det här laget var munskydd och suspensoar en självklarhet. Han skulle inte fråga om det igen. Han skulle anta att vi hade det och utforma träningen efter det. Lät lite som ett straff i mina öron.

De på träningen som hade suspensoar, handskar, benskydd och munskydd skulle köra lätt sparring, och stannade kvar på plats.

Vi andra blev iväglädda till andra sidan av rummet. Dags att skaffa partner. Jag fick upp ögonen för en snygg tjej en bit bort men hamnade ofrivilligt med en mycket lång man. Mannen med det ärliga ansiktet och det välansade skägget. Han var snudden under två meter.

Övning nummer ett. Vi slår raka snabba slag på mitzar i en minut. Samma sak för krokar och sedan för uppercuts. Vi får trettio sekunders vila mellan ronderna men är tvungna att göra armhävningar på slutet. Lite jobbigt faktiskt.

Nu är det hans tur. Jag plockar upp mitzarna från marken och sätter dem på mig. Han låter handskarna ligga. Jag sparkar till ena handsken med foten och frågar om han inte ska sätta på sig den.

     –     Det blir ju jobbigare så, svarar han.

Dags för skuggsparring. Jag märkte direkt att han var obekväm med sina tekniker. Men det var jag med, så det var inte det. Det var någonting mer. Jo, nu såg jag honom slå ut med armen. Det var inte ett slag i dess sanna bemärkelse, han snarare vecklade ut armen.

Han stannade upp, tittade på mig, och sedan ner på den långa raka armen som om det var en uppfinning han inte förstod sig på.

Lite som King Kong.

Hans slagteknik var dålig. Extremt dålig. Armen såg inte ut att rent motoriskt styras av hans hjärna. Den såg inte ut att vara hans. Det såg ut som den styrdes av någon annan via fjärrstyrning. Med förseningar och allt vad det innebär.

Omgång ett var slut, dags för ny partner. Jag gick fram direkt och tog den nu svettigt sexiga tjejen en bit bort. Jag hoppades att inte killen innan charmat upp henne alltför mycket. Jag fick henne le några gånger innan sparringen ens började.

Hennes ingångstempo var högt. Jag sänkte tempot så att vi faktiskt lyckades blocka majoriteten av inkommande slag. Sparkarna var svårare. Jag lärde henne hur man drar upp armen för att blocka en inkommande krok. Min favorit.

Sista omgången var mot en liten kille som vägde cirka 10 kg mindre än jag. Mina ben kändes som massiva trästockar och mina armar såg brutala ut dem med. Till och med mina vader som jag alltid tagit för givet svällde och skröt med sin närvaro.

Klockan ringde. Träningen var slut och alla började gå mot dörren. Ingen applåd idag. Jag sneglade på gruppen av kettlebells i hörnet. De lockade likt en drog under avtändning. Jag skyndade efter två av tränarna och pratade med deras rygg som de var påväg ut.

     –     Är det träningen här direkt efter eller? Frågade jag förväntansfullt.

     –     Ja, svarade de i unison utan att vända sig om.

Vilket mottagande man får bara för att man är nybörjare då...