En liten kille i en stor stad: Den andra Muay Thai träningen

 

 

Det var tisdag. Jag rörde mig med möra ben mot träningslokalen. Att gå i trappor fick en annan innebörd. Den välförtjänta smärtan pulserade i mina lår. Jag var taggad.

Uppvärmningen var slö löpning. Precis min typ av motion. Vi sprang runt runt. Känslan gick från otålighet till uttråkning till en helt neutral inställning till allt. Mina ögon zoomade ut, andningen blev jämnare och tankarna allt flyktigare.

 

 

Min identitet blev luddig och jaget suddades ut till ett vi. Jag skulle inte säga att jag blev ett med gruppen. Jag blev gruppen. Förmågan att tänka kopplades bort helt, vilket var skönt. Det gav min kropp mer kraft. Jag kände att jag hamnat i ett slags primärt monkey say monkey do tillstånd. Jag gjorde precis som tränaren sa. Hitlerjugen här kommer jag.

 

Vår tränare beordrade oss att stå rakt mot vår partner. Sen sa han åt oss att sparka varandra. Vi gjorde som han sa, men vi sparkade löst, för vi hade inga mitzar. Nån måtta får det va.

 

Jag insåg hur stor respekt man har för en annan människas fysiska kropp. Det kan vara svårt att förstå tills du bli tillsagd att slå någon, typ en vän. Vad lär ni er på thaiboxningen egentligen?  

 

Konsten att slå en kamrat.

 

Jag var obekväm genom hela övningen. Jag ville inte skada någon med min dåliga teknik, framför allt inte mig själv. Det finns inget som är så farligt som dålig teknik. Ibland träffade jag inte ens. Tränaren beordrade oss att sparka hårdare.

     –     Ni ska ju inte sparka ihjäl nån, men ni måste i alla fall visa att ni                 träffar.

 

     –     Man kan markera utan att sparka hårt. Ni ska visa att ni i alla fall               vill träffa.

  

 

Vi bytte partner. Vi tränade underhooks. Min nya partner var lång, ung och halvsmal. Han verkade osäker. Han gick omkring med ett förvirrat ansiktsuttryck över hela ansiktet. Sådär känner sig väl alla, tänkte jag, det som skiljer oss åt är att vi har vett nog att dölja det.

 

Jag var inte andfådd när klockan ringde. Till partner fick jag nu en lång välbyggd man med fin skäggväxt. Det var trimmat och välansat, vilket fick honom se ärlig ut. Han var stark men trött, det blev en jämn kamp.

 

Våra två hjälptränare gick omkring och hjälpte oss med tekniken. En tjej och en kille. Tjejen var normallång, smal och såg bra ut. Jag tänkte mig att hon tränat bort sina former. Hon blev väl allt mer man för var dag som gick. Tänk om hon var ovetandes gravid och tog en frontspark i magen. Tough love. Just vad en nybliven bebis behöver.

 

Huvudtränaren sa:

     –     Sätt er i ring. En ring, inte en halvmåne. Sprid ut er.

 

     –     Ni kanske tror ni vet vad clinch är? För er som sett på K-1 och                   boxning kan jag berätta att thai clinchen inte är någonting likt                   det. 

 

     –      I boxning går man in i clinch för att vila, och K-1 får inte göra alla                grejer vi får. Går du in i clinchen för att vila inom thai, då åker du              på stryk.

 

     –     Clinchen är en aktiv position. Är du clinchspecialist söker du                       clinchen hela tiden och arbetar därifrån. Är clinchen inte aktiv går               domaren in och bryter.

 

     –     Nu ska jag och xxxx gå två ronder och visa er hur man arbetar från             thai clinch.

 

 

De satte på sig handskarna. Hjälptränaren vägde kanske 15 kg mer men hade onödig vikt. Han var kortare också. Kanske ville han kompensera, för tempot blev väldigt snabbt väldigt högt, för högt enligt min bedömning. Det såg ansträngt ut.

Teknikerna som landade var mer än bara markeringar. Flera gånger kastades huvudtränaren i backen av den tyngre hjälptränaren. Han såg lika missnöjd ut varje gång. Han ställde sig upp och gick på hårdare. När rond ett var klar stod båda högröda i ansiktet. De andades häftigt. Ingen av dem behöll sina handskar på. En rond kan duga fint det med.

 

 

När träningen var slut såg jag samma gäng kettlebells stå och vänta på mig i hörnet. Jag började lyfta en tung 24 kilos vikt. Jag såg vår svenske BJJ tränare passera förbi i full mundering. Han tittade på mig.

Hans ansiktsuttryck var svårdefinierat, men känslan jag fick talade sitt tydliga språk. Jag – avskyr – dig. Det fanns ingen snällhet bakom dessa ögon. Kanske fanns det ingenting.

 

BJJ lokalen blev markerad röd som fientligt territorium på obestämd tid. Jag tittade ner på den kettlebell jag höll, beundrade dess form, tyngd och glänsande metalliska yta. Livet kan vara enkelt. Ett liv. Ett klot. Lyfta.

 

 

Det verkar som jag fått mig en ny hobbie.